fredag 25 augusti 2017

" - Jag har några dikter, om jag får visa."

Knut V. Lånström, Tidningen ARBETAREN
den 27 augusti 1927, för 90 år sedan:

"Själv har jag bevarat mötet som minnet av en livets högtidsstund. Dikten jag stannade för hette Sanningssökaren och den rymmer diktarnomadens hela program, famnar all hans kringsyn. De flesta av vårt släktes tillvaroformer är med." 

Harry Martinson, till höger, uppvaktas på sin 50 årsdag
av Knut V. och Greta Lånström som överlämnade
 en blomsterbukett från tidningen Arbetaren 
(publicerad i Arbetaren 7 maj 1954)

SAC:s sekretariat Mikael Eriksson
har välvilligt medgivit publicering
Varmt tack!
https://www.sac.se/




"Det var försynt som en viskning, men ack vilken viskning.
[...] Vad jag mera bestämt erfor var att handen som sträcktes fram med de solkiga papperen var en näve, som hållit bastantare verktyg för mänsklig id än pennskaftet.
Mitt öga for över en vers och var fångat. När själavandringen nått slutet på första strofen kände jag det underliga trycket mot tinningarna som bebådar att ögat skall funklas av gripenhetens upplevelse. Jag läste visst igenom det mesta av paketets innehåll, läste för min egen uppbyggelses skull, fastän jag var fast besluten att trotsa all den jakobinska makt som kunde utövas av tidningsstyrelsen, så förstod jag hela tiden att mitt uppror inte kunde sträcka sig längre än till inköp av en enda dikt. Tio kronor har Harry Martinson senare i livet uppgivit att han den gången fick av som han sade, 'den hygglige Lånström'. Själv tror jag inte att hyggligheten sträckte sig längre än till en femma.
[...] Själv har jag bevarat mötet som minnet av en livets högtidsstund. Dikten jag stannade för hette 'Sanningssökaren' och den rymmer diktarnomadens hela program, famnar all hans kringsyn. De flesta av vårt släktes tillvaroformer är med.
Martinsons 'Sanningssökaren' bor i Sahara och i Londons gränder, vid Amazonas stränder och på Himalayas kammar, är /'en hedning från Madagaskar', /'en man ifrån Kanaans land',/. Han är hemma i alla nejder och i alla tider, blott inte bland /'börsens baroner'/. Han har funnits /'allt från människosläktets första dunkla morgon' --- /'och skall finnas/ intill solen mist sin låga'.
Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld
Under andra solars välde
- - -
uti evighet.
Själva siarsynen om goldondern Aniara tycks mig nu förebådad i 'Sanningssökaren'."
Det var alltså Knut V. Lånström som var i tjänst som redaktionssekreterare på Tidningen Arbetaren när besökaren Harry Martinsons första yttrande, "försynt som en viskning", hördes. "Han vecklade upp paketet och drog fram några tummade pappersblad, som han räckte mig", minns Lånström, och mottog det som kom att bli den första publicerade dikten, undertecknad med Harry Martinson, och början för "en lysande diktare".

Flera har omvittnat hur Harry Martinson denna tid kämpade svårt med sin hälsa och urusla ekonomi. Artur Lundkvist skriver om honom: "Han bodde ingenstans, men hade ett tält som han om natten brukade slå upp utanför staden. Det började dock bli för kallt nu på hösten och han övergick till att sova i olåsta bilar. Det var obekvämt och han blev stel i nacken, gick där och vred på huvudet. [...] Jag minns att Harry en dag stannade utanför ett kafé med matservering och sade till mig:  - Kan du ge mig tjugofem öre till en sillmiddag. På det här stället har de en stor mättande sillmiddag för tjugofem öre. Jag skulle behöva den just nu. Han fick tjugofemöringen och försvann in för att äta den stora sillmiddagen."
Redaktionssekreteraren på Tidningen Arbetaren Knut V. Lånström, verifierar faktum att Harry Martinson vid denna tid endast hade tält att bo i och han skriver om besöket av Harry Martinson på Tidningen Arbetarens redaktion:
"Vännen Birger Svahn, som var Arbetarens allt i allo, har sagt mig, att han också minns Harry Martinson från samma tillfälle. Svahn minns ett hoptotat tält, som besökaren krängde av sin rygg och stuvade upp på fönsterposten utanför redaktionssekreterarrummet, innan han steg in där."

Knut V. Lånström tyckte att innan Klara Folkets hus skattade åt grävskopeförgängelsen en bild borde ha tagits för att "föreviga den fönstersmygen. Där hade en hemlös axlat av sin bärandes bostad. En sådan bild, varför inte till dels arrangerad med ett gammalt tält som inslag, skulle i sin tristess bilda en skarp kontrast till en lysande diktare, lika hemma på de stiglösa viddernas hav som på Bolles vägar till Klockrike och stjärnehärars marschrouter över universums vidder."
Redaktionssekreteraren Knut V. Lånströms klarsyn och betydelse för den lyckosamma utveckling till lysande diktare som kunde börja tack vare Knut V. Lånströms handlande gentemot Harry Martinson, är gripande att ta del av. "I intervjuer i Arbetaren och Dagens Nyheter uppgav Harry Martinson, att han före besöket i Klara Folkets hus förgäves sökt sälja någon dikt till andra tidningar. Hans försök hos Arbetaren skulle vara det sista. Om det misslyckades, var han besluten att överge den drömda diktarbanan. Han skulle då på nytt mönstra ut på sjön och för alltid stanna borta från födelselandet."



Knut V. Lånström skrev själv dikter, och gav 1952 ut diktsamlingen "Från mörkret till ljuset". Diktsamlingens titel kan tolka skeendet en gång på Tidningen Arbetaren, där hans egen insats på redaktionssekreterarrummet var så avgörande betydelsefull. I diktsamlingen finns bl.a dikten "Sista resan" som handlar om briggen Malgomajs förlisning, med tjugo "av havets söner".

Tungt stampar briggen Malgomaj.

Sjöarna häva.
Sjömän längta hemstadens kaj,
hjärtana bäva.

Brustet skrov och stormsliten rigg,

Atlanten jäser,
upp mot salning och dödsdömd brigg
storvågen fräser.

Misère ackord i tåg och vant . . .


https://www.sac.se/ har ett stort historiskt bildarkiv på nätet. Där finns en bild, överst i denna blogg, då Harry Martinson uppvaktas på sin 50 årsdag av Knut V. och Greta Lånström som överlämnade en blomsterbukett från tidningen Arbetaren (publicerad i Arbetaren 7 maj 1954). 



Generationskamrater, bl.a Knut V. Lånström som kände Harry Martinson åren omkring debuten, har i denna skrift, DEN UNGE HARRY MARTINSON, kort tecknat minnet av HARRY MARTINSON inför 50-årsdagen den 6 maj 1954. Boken har redigerats av Olof Lagercrantz, Georg Svensson och Ingalisa Munck. Omslagsteckningens bild av Harry Martinson är gjord 1932 av Aminodow Riwkin.

När denna bloggtext skrives under sommaren för publicering inför 27 augusti 2017, då det är 90 år sedan Harry Martinsons första dikt "Sanningssökaren" publicerades i Tidningen Arbetaren, kommer osökt hjälp med en formulering för tolkning av detta skeende. En ung skribent, Sommarspanare i Smålandsposten Adam Svedlund, Växjö, skriver om ögonblick av klarhet :
"Ibland slås man av en känsla, en sorts klarhet eller en insikt där allt känns väldigt enkelt och där man ser livet i dess helhet och plötsligt inser vad det stora mysteriet handlar om."
Just detta måste ha varit vad som Knut V. Lånström upplevde vid mötet med Harry Martinson i redaktionssekreterarrummet på Tidningen Arbetaren för 90 år sedan, och som fortsatt åt oss, vid läsning av Harry Martinsons texter, skänker ögonblick av klarhet och hjälp att inse vad det stora mysteriet handlar om.


"Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar, tänker
uti evighet."     Harry Martinson
I tacksamhet
Rune Liljenrud
Sanningssökaren
Han bor i norr.
Han bor i söder.
Han bodde runtom på vårt klot.
I Saharas öken, där sanden glöder,
där brände han sin nakna fot.
Uppå en ö i Söderhavet
hans hydda stod vid blå lagun,
och invid Amazonas stränder
han fångar fisk med sin harpun.

Han var en slav under Neros dagar.

Han var en herde vid Alpens brant.
Han skriver böcker om livets lagar,
och mången gång blir han kallad fjant.
Han var en stenåldersman i hudar.
Han är en usling i Londons gränd,
var arm, men tillbad det sannas gudar,
och kanske blev uppå bålet bränd.

Han var en sanningens frihetshjälte,

han var en frihetens legionär
med sanningens flammande svärd vid sitt 
bälte.
Han var en kämpande revolutionär.
Kanhända var han tjänare
i den grymme riddarens borg,
kanhända var han dräng hos en niding,
som fann glädje i andras sorg.
Uti en unken klostercell
hördes kanske hans sövande mummel var
kväll.
Uti en fängelsehåla i Rom
han bidade kyrkans grymma dom.

Han fanns ej bland börsens baroner,

som söka sin privata salighet.
Nej, lystrande till livets tusen toner
han stred sin kamp i bister verklighet.
Han tolkat har sin känslobrand
i toner, färg och sten.
Han svalt och skrev sitt sköna band
vid lampans matta sken.

~


Han var en hövding över Inkas stammar

och offrade till solens gud.
Han bott på Himalayas kammar
och lystrat Bhramas och Sivas bud.
Han var en hedning från Madagaskar.
Han var en man ifrån Kanaans land.
Han är en vilde som naken plaskar
och fiskar pärlor vid korallöns strand.

Hans såg himlens legioner utav ljus

uti en stjärnklar vinterkväll.
Han såg norrskensflamman tändas
över nordanlandens fjäll.
Han såg villebrådet ströva
genom djunglars dunkla snår,
och han lyssnade till vågen
som mot strandens klippor slår.

Han hörde vindens andestämma viska 

tyst
mång' saga skön från svunnen värld.
Han hörde livets pulsar bulta
genom nöjets tomma flärd.
Mången gång han sig förirrat
uti själens tankevrår,
där tusen år de bli sekunder
och sekunderna bli år.

Han har forskat.

Han har grubblat
genom många tusen år.
Han har stapplat.
Han har snubblat
i problemens mörka vrår.
Han har kämpat.
Han har lidit
för sin sak mot världen all.
Mången gång han förutsade
kejsartroners tunga fall.

Han blygdes ej för sina trasor.

Han yvdes ej över sitt gull.

~


Han fruktade ej tusen dödens fasor,

ty han såg liv i själva gravens mull.
Hans bröder gingo krigets stig
till tamtamtrummans ljud.
Han hörde djungelns ord till sig
i vilddjurstjutets bud.
Han dyrkade sin fettishgud
vid silvermånens glans
- hans bröder höllo festmåltid
och trådde segerdans.

Han jagat vargen i köldens land.

Han pulsat i viddernas djupa snö.
Han drev över flodernas stelfrusna band
- såg draghundsspannen stupa och dö.
Mången vinternatt han stirrat
in i lägereldens glöd,
som om där han kunde finna
tröst i ensamhetens nöd.

Så han forskat.

Så han sökt.
Genomlevt och genomlidit
perioder utav ljus och mörker,
ont och gott.
Allt från människosläktets första dunkla
morgon,
när urfolkssnattret genljöd mellan träden,
har han funnits 
och skall finnas 
intill solen mist sin låga
och all världen slumrar in
i dödens kalla natt.

Sedan drömmer han och forskar

i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar, tänker
uti evighet.

Harry Martinson

torsdag 24 augusti 2017

Kjell Espmark: "Skapelsen är ännu ofullbordad. Och det är er den hoppas på."



Skapelsen är ett återkommande motiv i Kjell Espmarks författarskap - med profeten Hesekiels ord: "Blås på dessa dräpta och ge dem liv!"
Med sin senaste diktsamling "Skapelsen", 2017 för han ut på stora djup, alltifrån Genesis: 1:a Mosebok med dess berättelse om Skapelsen och senare fiskafänget på Galileiska sjön. Han blottar historiens mörkaste erfarenheter, krig, flykt, förföljelse, förintelse och visar manande till ordet, språket, filosofin, musiken och tecknens kraft.

[...]

Skapelsen är inte färdig än. Måste få hjälp.
Den är full av spår som väntar på steg,
banor för tankar som inte har tänkts.
Himlen hamras ju ännu ut.
Och historien, lärde jag mig, är en kedja
där vi väntas foga länk till länk.  

Också här i byn kan vi hjälpa smeden
att smida en länk med vår kärlek i
att fogas till det som börjar i diset.

[...] 


Hesekiels bok 37:1-14:

    Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. [2] Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. [3] Han frågade mig: "Människa, kan dessa ben få liv igen?" Jag svarade: "Herre, min Gud, det vet bara du." [4] Han sade: "Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! [5] Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. [6] Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren."

    [7] Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande - det var ben som sattes till ben och fogades samman. [8] Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem. [9] Han sade till mig: "Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!"[10] Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.

    [11] Han sade till mig: "Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. [12] Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. [13] När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. [14] Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren."


Harry Martinson-sällskapet var under sin årshögtid i Växjö 6-7 maj 2017 också i Växjö domkyrka och kunde se att i Bertil Valliens altarskåp i domkyrkan finns liggande på golvet en dödskalle. Högst upp finns inte någon sådan, men ett ansikte - format som ett ägg - Den Uppståndnes livssymbol och benknotorna är där ersatta med ett par korslagda kvistar från Livets träd.


Psalm  av Harry Martinson 

Död skapelse grundlade världen
och levande skapelse förde
tillsammans de ämnen och safter
som solen med värme berörde.

Den yttersta skapelsehärden
vet ingen, ej var den sig gömde
ej hur den i gåtfulla världsrum
sin gåta förstod och bedömde.

Om tidernas ursprungsgestaltning
tar tusen av år att ens fråga.
Nu gäller det modet att leva
att död och förgängelse våga,

att plötsligt när ingenting stämmer
se löftenas grunder försvinna.
Att ställd inför kraven som skrämmer
sin tillförsikt söka och vinna.


HARRY MARTINSON: 
Ur Dikter om ljus och mörker
(Kan sjungas på den medeltida psalmmelodin 
623 i Den svenska psalmboken från år 1986)



Rune Liljenrud


onsdag 23 augusti 2017

I "Den nya dagen gryr" porträtterar professor Johan Svedjedal, Uppsala KARIN BOYE



I biografin "DEN NYA DAGEN GRYR - Karin Boyes författarliv", med hela 680 sidor (Förlag W&W, 2017) ger professorn i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi, vid Uppsala universitet Johan Svedjedal ett mycket fängslande porträtt av en av 1900-talets mest älskade och lästa författare Karin Boye. Johan Svedjedal har vid årsmöte i Huddinge med Karin Boye Sällskapet, varit en högt uppskattad föredragshållare och nu får genom hans nya biografi om Karin Boye, intresserade läsare rika möjligheter att fördjupa sig i hennes diktning.  VARMT TACK !

(Bokens omslagsbild är ett montage efter foto av Anna Riwkin-Brick)

Boken är så disponerad:

FÖRUTSÄTTNINGAR 

GÖTEBORG (1900-1909)

STOCKHOLM (1909-1915)

HUDDINGE (1915-1920)

FOLKSKOLESEMINARIET (1920-1921)

UPPSALA (1921-1926)

STOCKHOLM (1926-1931)

BERLIN / STOCKHOLM / BERLIN (1932-1933)

STOCKHOLM (1933-1936)

VIGGBYHOLM (1936-1938)

STOCKHOLM / ALINGSÅS (1939-1941)

ALINGSÅS (23-27 APRIL 1941)

FRÅN GRYNING TILL SKYMNING

EFTERLIV (1941-)

DOKUMENTATION


I boken finns omfattande bildmaterial, dokumentation och register, som gör det möjligt att följa relation till olika författarkollegor, som t.ex Harry Martinson. Till just honom relateras 21 gånger i bokens kapitel STOCKHOLM 1926-1931, BERLIN/STOCKHOLM/BERLIN 1932-1933, STOCKHOLM 1933-1936, VIGGBYHOLM 1936-1938, STOCKHOLM/ALINGSÅS 1939-1941, EFTERLIV 1941- samt i många NOTISER och i  omfattande REGISTER. Bilden av förhållandet mellan de båda med varandra väl förtrogna författarvännerna Karin Boye och Harry Martinson, djupnar vid läsningen av Johan Svedjedals bok. Orden som Harry Martinson efter Karin Boyes död, skrev i brev till Ebbe Linde den 4 maj 1941, dröjer kvar och blir till ens personligt egna, efter läsningen av denna Karin Boyebiografi:

"Karin tillhörde dem man under alla förhållanden vill se levande."

Johan Svedjedal har i sin Karin Boyebiografi tagit med många citat ur Karin Boyes diktning, men också sådana som är tillägnade hennes minne, och bokens sista diktcitat är välkända ord från Hjalmar Gullbergs dikt "Död amazon", vartill Johan Svedjedal skriver:

"Beskrivningen av den försvunna överlagrade Gullberg med förtvivlade rader om det besegrade Grekland, fyllda av klassiska allusioner. Allt utmynnade i bilden av en tapper Boye som hade offrat sitt liv för frihet och demokrati:

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ner till Hades,
följd av stolta hellenska män 
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Så suggereras bilden av en hjältinna i grekisk tragedi."


                                                                                                  Rune Liljenrud 














tisdag 22 augusti 2017

DET KATEGORISKA IMPERATIVET: "Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag."




Filosofen Immanuel Kant (1724-1804), författarna Gustaf Hellström (1882-1953) och Harry Martinson (1904-1978) brottas med etikens högsta princip ~ DET KATEGORISKA IMPERATIVET

Bland frågorna i Dagens Nyheters nutidsorientering år 2004 fanns bl.a. dessa två frågor:

A. Denne tyske filosof betraktas som en av historiens stora tänkare. Han har skapat begrepp som "tinget i sig" och "Det kategoriska imperativet". I år är det 200 år sedan han avled i hemstaden Königsberg. I år har också hela hans viktigaste verk, "Kritik av det rena förnuftet", för första gången utgivits på svenska. Vad heter han?

B. I år har man firat hundraårsminnet av denne svenske Nobelpristagares födelse. Som övergivet barn fick han flytta mellan olika gårdar där han slet ont, ett liv som han skildrat i romanen "Nässlorna blomma". Han diktcykel och rymdskeppet Aniara har också blivit en opera? Vad heter författaren?

Året är alltså 2004 och den första frågan handlar om den tyske filosofen Immanuel Kant, som avled år 1804, för 200 år sedan. 
Den andra frågan handlar om Harry Martinson, som föddes 1904, för 100 år sedan.

Inom etiken är Immanuel Kant känd som pliktetiker och för sin formulering av etikens högsta princip, Det kategoriska imperativet: "Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag."

Harry Martinson samtalar 1952 i en radiointervju för Radio Blekinge med Gunnar Helén om "att tala sanning" och han säger: "När det gäller sjön är det väldigt omständligt, så man måste koncentrera det och i själva koncentrationen ligger det ju en sorts lögnaktighet därför att verkligheten är ju inte så där konstfärdig och koncentrerad. Den är ju ofta förfärligt komplicerad och man kan ju inte ta med alla komponenterna. Konsten är ju en sorts lögn, men det gäller att ljuga ärligt, dvs att framställa konstnärligt så att det ändå blir sanning, koncentratet sanning om verkligheten." 

Ingvar Holm skriver i sin bok "De olydigas litteraturhistoria", 2005 om Harry Martinsons sjöböcker: "Det är som om Martinson hade ålagt sig att vara sannfärdig när han redovisade sitt liv som sjöfarare, han talar som en som vill befria sig från en börda eller skuld." 

I HEMMETS NOVELLER, 1907 har författaren Gustaf Hellström en betraktelse med titeln "Det kategoriska imperativet", vari han personligt och i relation till medmänniskorna, brottas med etikens högsta princip: "Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Novellen, med teckningar av H. Theel, är skriven med Gustaf Hellströms lätta, medryckande språk och bär fram själsligt djuplodande och kämpande dramatik, vars mästerliga skildrare Gustaf Hellström är.

Jag har grubblat och tänkt, tänkt min hjerna 
                                                trött 
känn, hur pulsen sjuder och bränner,
och mitt ungdoms modiga hjärta har blött
af sår, dem jag ensam känner.

HUSTAF HELLSTRÖM
Ur "Eros". Dikt. Majgrefven 1.5.1902


Ja, tiggarens rock den är sliten och grå,
och trasiga och söndriga hans skor,
men inför den sorg, som i mitt hjärta bor
äro tusen tiggares sorger små.

HUSTAF HELLSTRÖM
Ur "Fattigdom". Dikt. Majgrefven 1.5.1902




SANNINGARNAS LIV

Det finns sanningar som inte flyr,
som inte är känsliga för avdunstning eller rost.
Det är svårt att säga deras namn
men man möter dem alltid igen.

Går man vidare är de där.
Stannar man finns de på marken.
Man kan somna i deras sällskap.
När man vaknar är de där.

En gemensam och enkel insikt om något djupt försummat
finns i tysthet hos alla, men brukas sällan.
Den är den verkliga anden,
den som skulle uppväckas hit till denna världen.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen



Rune Liljenrud

måndag 21 augusti 2017

Som ett smyckeskrin pryder nu konstverket "PÅ VÄG" Södra bantorget i Växjö stationsområde ~ "Längs ekots stigar tillbaka. /Där vilar orden i sina gamla betydelsers skrin. /Men ack så främmande. Vad är det de säger, dessa läppar. /Om andra sammanhang och tillstånd talar de. /Medan du lyssnar till deras tal formar de något som förändrats också av dem /stavar på ett språk än längre borta /i ännu ett av skrinen /i de sju skrinens berg /tusen och tusen år före Babylon." HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar



Växjöbördiga konstnären Linnéa Jörpeland fick uppdraget att skapa ett nytt offentligt konstverk "På väg" att smycka Södra bantorget i Växjö stationsområde och detta invigdes högtidligen den nu gångna lördag 19 augusti 2017. Konstverket består av en sju meter lång stenmur med instuckna glasstenar och skulptur av en pojke, gående intill muren. Det finns gott om stenmurar i Småland och glaspjäserna anknyter till småländsk glastradition. Södra bantorget ska fungera som en knutpunkt för resenärer på väg till och från Växjö.





Vid invigningen deltog bland andra Eva Johansson, som hälsade välkommen till Växjö vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-7 maj 2017. Hon är ordförande i Kultur- och fritidsnämnden. Konstnären Linnéa Jörpeland talade om sitt konstverk och arkitekten Gunilla Gombrii, som varit ansvarig för det nyskapade Södra bantorgets utformning. Bl.a manade hon besökare att söka symboler i spår och skugga på det nya torgområdet. Spåren också av djur som följt människan över tid och dragit tunga bördor. "Här invid odlingsrösets markfot var det som dragaren..." 
Vid en viss solbelysning går konstverkets pojke just på skuggranden av stenmuren. Till musik gavs en akrobatisk uppvisning med tolkning av temat "På väg", med en resväska som central symbol. 


Mossan lever upp på sin sten 

Mossan lever upp på sin sten 
sväller alltmer och fyller 
sin tidlösa kudde med regnet som nyss föll.
Den tar tillvara vad den hinner 
i en vattenkanna av sten 
djupt dold i dynan. 
Vid torrtid vårar den upp sig när det så behövs
med hjälp av vattenklunkar 
gömda i ett stenveck. 

HARRY MARTINSON: 
Ur Längs ekots stigar 


  • Såväl Elin Wägner, vars Lilla Björka omges av mäktiga stenmurar, som Harry Martinson har skrivit mycket om sten och stenmurar och årets Elin Wägner-stipendiat Ida Andersen har skrivit den mycket värdefulla boken STENMINNEN, De småländska stenmurarna - ett kulturarv, med ett rikt bildmaterial av Åsa Nyhlén. Boken STENMINNEN har hittills utkommit i två upplagor, 2007 och 2011. I den första utgåvan har Stefan Edman, biolog och författare skrivit förord och i den andra Peter Aronsson, professor i historia. Båda skriver mycket erkännande om boken STENMINNEN
Stefan Edman avslutar sitt förord: "Läs, häpna - ge dig själv ut i markerna på upptäckartur!" och Peter Aronsson konstaterar: "Så rymmer en betraktelse, som en stenmur, hela världen. Stilla, uthållig och mångtydig ligger historien där - för den som vill lyssna, se och känna." Ida Andersens bok STENMINNEN kan sammanfattas i några få diktrader av Ida Andersen 

epokerna vilande
  • över de gamla stenrösena
    [...]
    detta är mitt samtal
    med det förgångna
    det utplånade
    det som kvicknar i mig
    i varje dragning inåt
    i varje beröring med marken
    [...]
  • Ur Ida Andersen: där du alltid är  
  • Linnépriset – för insatser inom linneanska fält gavs av Smålands Akademi 2009 till "Ida Andersen och Åsa Nyhlén för det praktfulla verket Stenminnen, som kunskapsrikt, välskrivet och med stor fotografisk konstnärlighet dokumenterar ett särpräglat kännetecken för det småländska landskapet och samtidigt förtjänstfullt förmedlar ett omistligt stycke kulturhistoria."


  • LANDSKAP
    Skogen dröjer vid slättlandets rand 
    för att höra efter hur sädesfälten susar om somrarna. 
    De låter mildgulast och mjukast i juni 
    och mitt i åkern finns ett stenrös. 
    Sommaren hänger ut sin solluft därute 
    och fälten rör sig skönt och skimmergrant 
    åt alla håll för vindens ande. 
  • HARRY MARTINSON: Ur Gräsen i Thule
OXRÖSET 

Här invid odlingsrösets markfot var det
som dragaren och oxen en gång föll,
förföljd av slag till sista andetaget 
och ännu i det sista skrämd och sargad. 
Den sten som ligger här bär ingen inskrift.
Här är blott platsen för den stummes död. 
Här är den plats där döden äntligt lyfte 
en oxes ok från mankens sår i aldrig unnad sommar. 

HARRY MARTINSON: Ur Cikada




Rune Liljenrud

måndag 14 augusti 2017

HARRY MARTINSON: KVOTA "Väntsalen är min barndoms bästa kyrka. Här har jag på mitt sätt inväntat något av det eviga. Och jag vet att man väntar än. Ända hit till New Orleans har jag hört steg i gruset där utanför." (Ur Kap Farväl!)



Jan Eliasson, som år 2008 tilldelades det då nya Harry Martinsonpriset, har nu av Vasa Orden av Amerika utnämnts till Årets svenskamerikan. I samband därmed påtalar Jan Eliasson:

"Många vet inte i dag att 1,2 miljoner svenskar lämnade det fattiga Sverige för att bygga sig en ny framtid i Amerika. [...] Om vi erinrar oss de svenskar som emigrerade tror jag man får större förståelse för den längtan efter ett bättre liv som finns hos de miljoner människor som i dag är på flykt. [...] USA byggdes upp och blev en stormakt mycket tack vare migranternas insatser. Det är lite ironiskt att tänka på när det i dag talas om att kasta ut folk." (Ur SMP/Kerstin Haggren)

Kvotalagarna efter första världskriget för att minska invandringen till USA, påminner om de tankar som också nu finns i USA om invandring. Innebörden av kvota och dess lokala konsekvenser beskriver Harry Martinson i kapitlet "Kvota" i Kap Farväl! med anknytning till Harrys egen "rotjord".

Harry Martinson

"Amerika skärper kvotalagen. Stänger till slut alldeles sitt land. Emigrantrederierna få väl helt försöka leva på överklassen nu. [...]  Så slutade de stora emigrantlinjernas glansdagar, deras stora, stolta decennier under optimismens femtio år, då spåkäringen i Italien och Småland kunde säga: 'Ja, här ser jag en emigrantlinje i er hand, min unga dam!' Det var i den stora västersträvans år. Jag går här och tänker på alla linjerna, som nu har gjort sitt verk i världens och skiftningens historia. [...]

Ett slag voro linjerna jordens mäktigaste koncerner, sin tids motsvarighet till våra dagars oljetruster och bilindustrikarteller, fast oändligt mycket ståtligare. Nu är det slut, och reklambroschyren från Vita stjärnlinjen kommer aldrig mer med postbudet uppåt ljungen i Harasjömåla. Det är nog rätt tomt och ödsligt i väntsalen i Vilshult och vid anhalten Toscana nu. Min tanke far i väg till väntsalarna i Ebbeboda, Gylsboda, Vilshult, Immeln, Holje. Där väntar nu bara resande till Kristianstad, Sölvesborg och Asarum. Du kan sitta där och vänta förgäves ett helt år. Ingen kommer som ska iväg långt!  Ingen flicka kommer oerhört finklädd in genom dörren för att resa till Nebraska. [...] 

Det duggar ett snålt regn. Luften är disig och stationen och pojken äro därigenom alldeles innestängda i byns cirkel. 

Ingen kommer sidenblank, drömväldig och frasande fram ur den våta fallande dimman för att resa till Dakota och Colorado Springs."

Utdrag ur HARRY MARTINSON:
Kap Farväl! / Kvota


Mitt i vindens virvlar
med handen i tumultet
sjöng min själ,
hängav sig åt oklarheten, livet, stormen . . .

HARRY MARTINSON: Konturen
Ur tidskriften Fönstret, 1932

Rune Liljenrud