Rune Liljenrud berättar i sin intressanta blogg den 5 juni om Harry Martinsons upplevelse av havet och citerar bl a avsnitt ur ”Havet som drömspel och verklighet” (Kap Farväl!, 1933). Martinsons mest kända sjötexter finns just i Kap Farväl! och Resor utan mål (1932), och det är ett sant nöje att ta del av dessa initierade skildringar som bär den erfarne sjömannens och filosoferande världsnomadens signatur.
Harry Martinson var en mångkunnig person och visade upp imponerade kunskap på många områden. Själv ansåg han dock att det han behärskade allra bäst var arbetet som eldare på de gamla ångfartygen. Det är därför hans litterära förmåga kommer bäst till sin rätt när han skildrar havet ur eldarens eller kollämparens perspektiv. I boken Den förlorade jaguaren (1941) är detta särskilt tydligt. Där finns några av de mest dramatiska havsskildringar som står att finna i den svenska litteraturen, trots att boken egentligen har formen av en bildningsroman med udden riktad mot filmen!
De tre huvudpersonerna tar hyra som kollämpare på S/S Hanna för att i Sydamerika kunna uppleva verkligheten bakom filmens skräckjaguarer. En av pojkarnas arbetsledare på båten är eldare Löv, som här agerar sedan Hanna drabbats av en orkan:
Då kommer nästa sjö. Den fyller för några sekunder hela dörrhålet och ett vattenfall flera gånger värre än det förra störtar ner. Durkarna skaka och skrälla som sprängskott under jätteduschen. Löv håller i sig. Han ser ner. All framrasad kol forsar blandad med vattnet som svart välling under honom. Redskapen, ”eldvapnen”, slafsas omkring i eldrummet likt innestängt vrakgods. Innan tredje sjön kommer har han nått upp. Han lyckas få igen dörren just som sjön är på väg över räckena. Ja, sista biten hjälper honom sjön själv och slår igen järndörren med en skräll som om hundra släggor på en gång kastades mot dess plåt, och plåten vibrerar som ett trumskinn. Det forsar våldsamt över alla däcken och denna tredje sjö – gulov att gretingen nu är stängd – sliter loss en livbåt och kastar ner den i akterliga brunnen där den krasas och krasmas sönder som ett ägg mot popväggen. En vajerrulle på backen ger sig av men vajerns ena ände kommer i beknip och hela vajern rullas ut likt en smal jätteorm som svänger upp och för ett ögonblick stinger efter Hannas kommandobro. Sedan sjunker den ihop i den förliga brunnen och blir en slingerskog av vajer som tornar upp sina öglor och åttor ur spolsjö och vattenrök.
------------
… detta var en vanlig bondorkan, hård visserligen och jämndjävlig, men inte lömsk. Att brotten över huvud taget gick över henne låg – om man såg det från bron – däri, att hon engagerades ner av ”första vågen” så pass djupt och tungt att ”andra vågen” fick grepp om bogarna och ”tredje vågen” livtag. Men i stort sett var vågföljderna överblickbara och hon arbetade vackert med dem, besteg dem väl, red dem tåligt och vakade så gott hon kunde – djupt nerlastad som hon var – varje tung sjö som vällde fram mot henne ur vattenröken och sprutet.
Skorstenen var nu klädd med sprutsalt nästan som vore den rimfrosttäckt.
(Ur Den förlorade jaguaren av Harry Martinson, kapitlet ”Lille Amor skjuter pilar med blåsrör”)
Åke Widfeldt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar