fredag 29 december 2017

HARRY MARTINSON: "Tidens rytm och livets"

  


KALENDERN är ett slags trafikstadga, som människan inrättat, och som handlar om mått, som vi alltefter deras mängd kallar sekunder, minuter, timmar, dygn, månader, år. Tiden är en astronomisk historia, som vi fattar på olika sätt, klart eller dunkelt. Men genom att vi har en mätare som kallas klocka nöjer vi oss med att i våra tidsfunderingar se på den.
   Om det funnes lika många människor som hade sett soluppgång vid havet som den som sett en klocka på en byrå, så skulle den allmänna uppfattningen om tiden vara annorlunda.
   
[...]



   När vi samlas kring klockan på Nyårsafton, är det inte för att fira den mekaniska tiden men människans tid: den levande tiden och drömmen omkring den: livsdrömmen. Man samlas kring klockan, tidmätaren för mekanisk tid, och upphöjer den för en timma till en symbolisk rang som den annars under årets gång väl knappast har. Man söker efter ett samlingstecken, som man kan vira med en glans av stämning och klockan blir det självskrivna samlingstecknet. Den får en mer än kalendarisk högtidlighet omkring sig just i den timmen, då året är definitivt, oåterkalleligt och slut. Den omges av livsdrömmen. Att det verkligen förhåller sig så, ligger psykologiskt bevisat däri, att det knappast finns några ordspråk om klockan själv. Det finns om tiden som sådan, såsom: Tiden läker alla sår eller: Tid är pengar, men båda dessa ordspråk är suspekta. De lödigaste ordspråken om tiden handlar om livet självt och är från den tid, då solen själv var klocka. Det vackraste och djupaste bland dem talar om djupa erfarenheter och hårda öden: Prisa ej dag, förrn sol gått ned.
   Det finns en dikt i Havamal som gott kan tänkas vara skriven en nyårsnatt av en ensam. Den är till sin karaktär och sitt innehåll en återblick, en kommentar till förgången tid med drag av apoteos och elegi, och den mynnar ut i en bekännelse till människan:

Ofta som ung
ensam for jag
Om vägen då vart jag vill
Då syntes jag rik
när någon jag mötte.
Människa är människas fröjd.

Och människa är människas fröjd därför att alla är olika. Men något som den mekaniska tiden aldrig träffar, som den aldrig kan bli nämnare för är det individuella. [...]  Jag ser framför mig ett grenverk av mänskliga år. Ingen av grenarna liknar de andra. De växer fram genom tiden envar på sitt sätt. Årsskiftets betydelse är inte heller lika för alla. Den enskilda människans födelsedag är biologiskt hennes nyårsdag och även psykologiskt har födelsedagen den betydelsen, att någon eller några just den dagen intressera sig just för henne.

Det finns så många tider
i samma år förlagda,
så många år av öden
på samma dagar sagda,
som lövens tal i skogen,
som virvlar i en ström.
Och tusen skilda drömmar
ha format livets dröm.


   Tiden blir allt grönare och daggigare, om den tänkes som liv. Årens gräs skjuter upp ur jorden, när väder och vind blir sådana, att det kan ske. Det sker inte på bestämt datum eller klockslag. I själva verket är ju livets gång en enda lång och omväxlande berättelse om köld och värme, om skugga och ljus. [...] Vi kommer aldrig ifrån att livets träd är moderstammen för kunskapens träd. Vi står nu frågande inför utvecklingen. Vilken väg skall den ta, och vad skall det kommande året, de kommande åren föra med sig i en tid, då den goda viljan är så liten och de tekniska möjligheterna till förstörelse så stora? Frågan gäller för alla land. Vetenskapsmännen har varnat och det tillkommer politiker och väljare världen över att ta ställning till dessa varningar. Man har inte längre någon rätt att lägga huvudvikten vid ideologierna. Faran är inte bara en krigsfara på kort eller lång sikt. Den är en extrem fara av ett alldeles nytt slag. Där är vi, och själva sitter vi här i ett litet land och kan inte mycket göra åt jättarna. Vi kan bara önska, att jättarnas förnuft någon gång skall bli större än det hittills varit, att maktsjukan skall bli mindre efter hand som faran växer. I själva verket är det ju så, att hela livet på vår planet håller på att förryckas av politiska stormakter. Det är den bittra sanningen. Men vi kan tända våra ljus och fira vår nyårsnatt ändå, och om vi än inte ha något annat val än kommentaren, så kan vi göra denna mänsklig. Vi kan se in i ljuset, lyssna på klockan och lova varandra att vara mänskliga, så länge det går. Vi har ingen anledning att vara annat än förhoppningsfulla, ty vi har inget annat val. Så paradoxal är situationen och så unik. 
[...]
  

Ur Harry Martinsons nyårsanförande i radio 1948

Östra Nyland 8.1.1948

Röster i radio, 1948, nr 2 (11 januari)

Tavlan Människans åldrar finns i gästrum på Nebbeboda skola

Gott Nytt År 2018!
önskar


Rune Liljenrud

onsdag 27 december 2017

HARRY MARTINSON: "Natten skrider fram. Tankarna stiger ohöljda och heliga." Ur NATUR

"Plötsligt en dag börjar min sagoskog att leva", så inleder Harry Martinson sin dikt Sagoskog, publicerad 1934 i Bonniers Litterära Magasin. Ingegerd Bodner skriver i Brevskolans  studiematerial om Harry Martinson Betrakta dessa landskap, uppfordrande om djupdimension i naturupplevelser:  "precis som Harry Martinson själv betraktade varje insekt och varje grässtrå i myllret kring sin sko. Annars kan vi leva hela livet utan att någonsin se mer än tuvor på marken." 
Mitt ena öra ligger långt ute i rymden.
Det lyssnar till molnens flyktiga vissnande,
till havets monotona fnysande
och granskogstopparnas sassande ljud.
Det andra ligger på marken
och hör jordens hjärta, djupt, djupt därinne.
HARRY MARTINSON: Ur Sagoskog 

Något av sådan upplevelse finns i Lena Peterson Engseths naturdikter, i hennes nya bok I det som med ens har blivit högt gräs. Lena Peterson Engseth bjuder med 99 dikter i sin nya bok, hjälp att med öppna sinnen tolka hur naturen förändras över årstiderna och bruka detta som metaforer för mänskligt liv och att ta vara på varje ålders gåvor och möjligheter: "Hösten är fulländning och vintern är väntan, våren förväntan och sommaren fägring."
Snart
Snart
är inget visdomsbelagt ord
men som alltid
kommer mycket att hända
snart.
Snart har körsbärsträdet
blommat över.
LENA PETERSON ENGSETH:
Ur I det som med ens har blivit högt gräs
Det som blir kvar
Jag räfsar upp några
sedan länge fallna löv.
Gräset inunder har vuxit sig långt
och ligger som håret på hjässan
på en åldrad man,
i stripor blont vitnande;
döljande glesnande tankar,
uttunnade minnen,
borttorkade önskningar.
Dessa tunna sega strån
minns inte längre sommaren,
men har vaga minnesbilder av våren.
LENA PETERSON ENGSETH: 
Ur I det som med ens har blivit högt gräs


"Här har du din trygghet", skriver Vilhelm Moberg i sin memoarbok Din stund på jorden, och tolkar sitt eget liv nära minnena av hur naturen förändras över årstiderna, naturens växlingar och paradisisk grönska:

"Från mitt österfönster ser jag de höga bergen, där solen har förbränt växtligheten. Gräsen står torra och förvissnade och rasslar ödsligt för vindilarna. Bergssluttningarna lyser rödbruna... […] Bara taggiga buskage av jättekaktus, den enda motståndskraftiga växten, glimmar som gröna stänk. […] På en mörk himmel som famnar havet tänds stjärnorna. De skall skina på jorden när dagens ljus är släckt. […] Här har du din trygghet. Jag fortsätter min vandring längs stranden om kvällen och går med lugna, långsamma steg över dynorna. Tätt efter mig kommer vattnet och fyller hålen efter min fot i sanden.
VILHELM MOBERG: Ur Din stund på jorden


"Äpplet har blivit äpple, åkrarna stå med bara stubben och stommen och vädrets nycker oroa inte längre skördaren och bärgaren. För naturskötaren blir de krälande och krypande livsformerna inte längre så påträngande och myrorna befolka inte längre vägarna långt från stacken. Myllret är borta och man är mätt på myllret för denna gång. De gula flygande lövens fladder och mångfald tar man inte på så stort allvar som om de vore levande och gröna. Ömheten om livet behöver inte längre ta dem med i sitt grönskebläddrande grubbel. Ännu längre fram på hösten och de skymmande trädkronorna stå alldeles nakna. Man ser långt bort åt alla håll i landskapet. De stora och enkla linjerna säger nu sig själv. Detaljerna har blivit frön som gömma sig i jorden till nästa år, eller puppor som sova under barken."
HARRY MARTINSON:
Ur HÖST Det enkla och det svåra

Rune Liljenrud

onsdag 20 december 2017

HARRY MARTINSON: "Detta var julens natt"



Harry Martinsons dikt  Julrannsakan publicerades i diktsamlingen  NOMAD, 1943. Den fanns inte med i  NOMAD, 1931. Där finns dikten  Rädsel införd, men  den är sedan inte med i  NOMAD, 1943. 

Det verkar som att dikten  Rädsel endast finns i  Nomad, 1931 medan dikten Julrannsakan  frekvent har publicerats, förutom i diktsamlingen  NOMAD, 1943 också i nya utgåvan DIKTER, 1952 i serien Vår tids lyrik, samt i flera tidningar, främst jultidningar, såsom  Konsumentbladet 1935 (Julnr), Sölvesborgs-Bladet 1949 (Julnr),  Hällungen 1953 (Ill),  Bevingad jul 1954 (Ill),  Tyst jul 1954 (Ill),  Nerikes Allehanda 1955 (Ill) samt i [19 dikter.]  Comboio camuflado. Traduzido do sueco por Silva Duarte. Lisboa  1974.  


RÄDSEL

Han sade: 

Det är så kallt runtomkring mig här - 
och alla ödens träd kasta skuggor - 
hårda skuggor - 
kalla skuggor - 

Och mörka skuggor har jag under mina ögon, 
att min moder 
och min bäste bror och min bästa syster 
sitta utanför mot världens gräns 
och söka spela bort sorgens demon med flöjter - 

Kan du stanna här? Jag är så rädd. 

Men jag gick bort, jag förstod honom ej, 
ty mina stolta, starka dagar var komna. 

HARRY MARTINSON: Ur  Nomad, 1931



Det är väsentlig skillnad i stämning mellan de båda dikterna Rädsel ur NOMAD, 1931 och  Julrannsakan ur NOMAD, 1943. Kanske är detta avgörande för att Harry Martinson nöjer sig med att bara en enda gång publicera  Rädsel, medan han ger  nio publiceringar av  Julrannsakan, och några av dessa finns i olika tidningars julnummer. 

Dikten  Rädsel har mörk grundton med värdeladdade ord och uttryck, såsom "kallt runtomkring mig här", "skuggor", "hårda skuggor", "kalla skuggor", "mörka skuggor har jag under mina ögon",  "sorgens demon" och "jag är rädd". 

Dessa stämningar byts i dikten  Julrannsakan ur NOMAD 1943, till övervägande del mot ljus tillförsikt med anknytning till jul, i metaforer  såsom "snöjul", "stjärnskottsnatt", "silverpinglets järnfrö i bjällran slungade kornsmå toner i skogarna", "gul kärve hörde jag susa", "skirhet", "jag lekte" och "stjärnskotten streckade rymden därute". "Detta var julens natt". 

Dikten  Julrannsakan är dröm från "En minnets fjärran snöjul". I dikten finns även mörka minnen: 

"Ensamt fröso många övergivna 
trots att skogen blivit varglös". 

När dikten Julrannsakan för allra första gång publiceras i Konsumentbladets julnummer 1935, binder Lars Ulvenstam i sin monografiska introduktion till Harry Martinsons diktning, just dessa diktrader samman med minnena av Tollene, Norda och X-red och Ulvenstam ger kommentaren: "Nej, för Martin och Harry Martinson var inte den inre själsliga situationen omedelbart beroende av den yttre verkligheten." 

"Detta var julens natt", så avslutas dikten Julrannsakan och orden kan vara en hjälp till att sammanfatta aningar ur minnets fjärran snöjul med dess lek, men också de ensamma minnena ur mörka, hårda, kalla skuggor. 

Mörkret bryts i julens natt och metaforen "stjärnskotten streckade rymden därute", bådar julens gåva i att evigheten blottas, och för "oändlighet in  längs det nattligas nerv". Stjärnskott lyser upp mörkret: "Detta var julens natt". 

I diktsamlingen TUVOR antyds i dikten Under stjärnornas fjärrsken, en möjlighet till tolkning av undret i "julens natt", som Harry Martinson anar och metaforiskt förmedlar i  Julrannsakan redan 1935, när politiskt mörker breder sig ut över världen: 

Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten 
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor 
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv. 



Må Rädsel vika i Julens natt!
tillönskar
Rune Liljenrud

måndag 18 december 2017

HARRY MARTINSON: "Språket är paradisgräs"



Lena Peterson Engseth har  i  november 2017 utkommit med ännu en lyrikbok I det som med ens har blivit högt gräs, Armarium förlag. Boken omfattar 99 dikter som  följer hur naturen förändras över årstiderna. Alla texter finns också  i engelsk översättning och Lenas make, konstnär Martin Engseth, illustrerar dikterna med 19 konstfulla, svartvita teckningar.



I boken Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets 2016 som tidigare skrivits om här på bloggen, botaniserar Lena i världslyriken på temat gräs. Nu ger hon, inspirerad av Småland och sitt nya hemland i det stora landet i väster med Lake Superior i Wisconsin USA, sina egna dikter som en hyllning till naturen. I belärande kommentarer till dikterna ges intressanta jämförelser mellan naturen i Sverige och i USA.

Vid läsning av Lena Peterson Engseths naturpoesi går frekvent tankarna till Harry Martinsons diktning, men också till naturskildringar i Vilhelm Mobergs författarskap. Lena Peterson Engseth citerar i sin bok Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets Harry Martinson flest antal gånger och första citat från honom är ur Paradisdikter i Dikter om ljus och mörker: "Språket är paradisgräs". Flera citat finns i Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets också från Vilhelm Moberg, som hon väl känner och har utgivit tre böcker om.


Lena Peterson Engseth:


Om våra årstider


Hösten är fulländning 
och vintern är väntan, 
våren förväntan 
och sommaren fägring


Boken inleds med ett antal bildrika höstdikter, såsom 

Skuggan av en sparv



Skuggan
som en liten bräcklig sparv 
kastar 
inger en känsla 
av något större.



Stillna

Så tyst och samtidigt inte, 
så är det om kvällen. 
Sjön delger, av och an. 
Det handlar inte bara om att lyssna, 
snarare att stilla följa med... 
att stillna.


Lena Peterson Engseths dikter tolkar de fyra årstidernas inbördes sammanhang, såsom i 

Vintergräs

I den skarpt vita snön 
håller det gulnade, grånade gräset 
fast vid gröna minnen


Sveper och sväller

Vindens stora kvast 
sopar snö över 
den diagonalrutmönstrade isen. 
Oupphörligt, dagen lång. 

Men jag är likväl förvissad: 
lönnarnas knoppar har börjat svälla. 


Diktsamlingens titel I det som med ens har blivit högt gräs, är hämtad ur bokens kapitel vår, och röjer häpenhet över livets under i natur och bland djur: "också jag blir rusig"

[…] 
Någonstans, 
i det som med ens har blivit högt gräs, 
rör sig den dräktiga rådjursgeten. 
Grodorna gal gällt. Morkullorna är oräkneliga; 
stigande, fallande om varandra. 
Mitt i denna våta, gröna, 
ljudliga, doftande frodighet 
får jag lov att gå; 
[…]

Lena Peterson Engseth har i sin lyrik en absolut egen ton, men inte sällan minner motiv och metaforer om Harry Martinson, såsom i en  dikt ur bokens kapitel sommar, som mästerligt binder ihop maskros och universum:

Den gröna jorden, 
dess solar och månar" 

Maskrosor blommar 
som solar och strålar 
i en av de intensivaste gula.
 
Deras fröhuvuden svävar 
som små månar 
i ett planetsystem 
i det gröna gräsets universum. 


Lena Peterson Engseths årstidsvarv visar förväntansfullt vidare när hösten nalkas: 

Ro och resonans 


Så tätnade sommaren 
och la sig till ro 
på höstens utsträckta arm 
medan ljumma vindar drog 
och solen spelade i lövverket 
och syrsor gav svar 
med frenetisk resonans.



Också denna dikt för lätt tankarna till Harry Martinson och dikten "Höstsyrsan" ur PASSAD:

Trots att dimman knappt vill lyfta 
sig ur höstens knäckta säv 
dröjer syrsan med att snyfta 
om förgänglighetens väv. 

Aldrig hon ditt sinne skrämmer, 
ökar ej förgängelsen. 
Med en glöd som ej förstämner 
sönderfaller sommaren.


Lena Peterson Engseth skriver i introduktion av sin nya lyrikbok:

Dikterna i I det som med ens har blivit högt gräs är en del av min vardag; både att skriva dem och det som de beskriver och berör. De är ögonblicksbilder, hastiga förnimmelser, noteringar... Ibland går de balansgång mellan det självklara och det oväntade.

I en tid när vi människor är på väg att bli naturilliterata kan en samling lyrik som har fokus på detaljer i vår omgivande natur möjligen ha en gynnsam effekt. Vi väljer allt oftare bort naturen för något annat. Vi blir ovana vid att vistas i den och så suddas det opretentiösa och enkla ut. När vi ignorerar naturen blir den alltmer osynlig för oss. Då förlorar vi också en del av vårt språk.


----------
Boken kan beställas via e-post
Lena Peterson Engseth lcpengseth@hotmail.com
eller 
tel 0471-10549 Ingrid Peterson 
---------- 




Tack Lena, för Din väl inkännande naturpoesi!

Rune Liljenrud

måndag 11 december 2017

Stipendium till Harry Martinsons minne för år 2017


Svenska Akademien har beslutat tilldela språkvetaren Gunlög Josefsson, Lund "Stipendium till Harry Martinsons minne för år 2017". Stipendiebeloppet är 70.000 kr. Gunlög Josefsson disputerade 1997 med en avhandling om ordbildning i en syntaktisk modell och  är professor i svenska vid Språk- och litteraturcentrum.


AKADEMIALMANACKAN 2018, som sedan 1994 utges av Svenska Akademien, har utkommit. Häri finns att läsa bl.a om ny namnlängd, Svenska Akademien och Svenska Akademiens ledamöter.  - AKADEMIALMANACKAN finns i bokhandeln.


En intressant kalender att följa 2018!
Rune Liljenrud 


måndag 4 december 2017

HARRY MARTINSON: "Men var äro spakarna, handtagen varmed vi skola rycka om världen?"



Snön kom, ty den hade barnen drömt om alltför länge. Åkrarna fingo vita lakan över vinterrågen och domherrarnas röda dunklot brunno hungrigt i den nakna vinbärsbusken.
   En morgon var det så helt plötsligt kallt. Isblommorna byggde en urskog på fönstret, i en solfjäderpalm av frost fick nageln skrapa för att se dagen. Ett vertikalt streck uppifrån och nedåt. Där låg nu himmelen på rutan som en spektralanalys, en smal remsa randig domestik. Man såg på denna remsa att det var kallt. Det var en blossande kallbrand tycktes det, en inflammation. Men så var det inte. Himmelen var härligt randig och det där om inflammation hör hemma hos oss.
   Jag undrar vilken vilde det var som först uppfann svartsyn och pessimism, d.v.s. känslans cynism. Ingen, väl. Den kom väl själv av förändringar i mjälte och lever, av hemliga arv, av dumt leverne. Men framförallt kom den väl född direkt ur tabuns, moralens sköte och av fastställda, seriösa seder. Himmelen blev konvention, bruk och sed. Intressena slogos om den. Den blev sekternas och de olika profeternas, moralsynernas, vetenskapsuppfattningarnas. Nu i de sista åren har himmelen blivit alldeles avslöjad. ”Se allt är tomt”, säger poeten, men för mig är himmelen helt enkelt vacker idag. Den uppväcker med sin vinterblå strimmighet spektralkänslor hos mig, färgkänslor, explosionskänslor. Himmelen liknar inte kallbrand i dag. För mig liknar den ingenting. Den strålar in i mina ögon, det är allt.
   Det är storartat. Jag går på den knastrande vägen där snön får avtryck efter galoscher och bilringar, fattiga sparkstöttingar och en ensam varmblodig häst som gått här och strukit, med näsborrarna sprutade han imma som en fontän och buken spändes röd och väldig av ansträngning. På lastkälken låg den linnevita björkveden (staplad som vita benpipor skulle pessimisten säga). Jag är inte optimist, ingen särskild ist alls, men björkveden kan med nöje få likna benpipor och död, jag har ingen specifik skräck för benpipor och död.  Det enda jag vet mig ha inre rädsla för är oförnuft och okänsla, och drängpojken som gick ledsagande hästen och veden tänkte på ylle, halsdukar, halsomfamningar, kaminvärme och kärlek. Han nickade bara när jag gick förbi och tänkte kanske att ”där går en sån där jäkla filosof som tänker hela tiden ur led”. I så fall hade han rätt. Man pratar och tänker så att man blir sjuk på sig själv. Tusenden gå omkring så där. Pladdra finesser. Sladdra termer.
   I dag skall jag för väl hundrade gången börja ett nytt liv. D.v.s. hålla den filosofiska delen av käften. Inordna mig i de ofta omtalade sammanhangen. Till verket. Men när man då tittar efter så märker man att sammanhangen äro sönder. Världen är i dubbel mening vintrig och improduktiv och avstängd. Viljan nekas tillträde till fem- eller tusenårsplanen. Den goda viljan är arbetslös. Man blir på sin höjd matrikelkommunist. Men var äro spakarna, handtagen varmed vi skola rycka om världen? Svar: I producenternas händer. Tja, så får man väl sätta sig och filosofera då, som en annan fan.


Harry Martinson: Vintrigt kåseri
TIDEVARVET 1933

11 Årg. N:r 5, 4 Febr. 1933



I samma Nr 5 av TIDEVARVET den 4 februari 1933, där Harry Martinsons "Vintrigt kåseri" är infört, finns också att läsa "Vad som hänt", där Veckovakten skriver:

"DEN STORA SENSATIONEN I TYSKLAND kom på måndag middag, då Hindenburg helt hastigt utnämnde Hitler till rikskansler, men - med von Papen som vicekansler. [...] Hitler medförde i boet dels Göring, dels Thüringministern Frick, som blev inrikesminister. I yttre måtto synes således hakkorset, ljusets urgamla symbol som usurperats av nationalsocialisterna, ha stigit upp över horisonten och förklarat krig mot de fem- och sexuddiga stjärnorna, "de bolsjevikiska och frimuriska världssträvandena", som de anse som typen för mörkrets makter. Hitler och hans kumpaner hålla tal och visa sig för folket i timtal. Men bakom dem sitta samhällets besittande representanter och sköta spelet. Ridån har redan gått upp för nästa akt. Den heter riksdagsupplösning med nyval den 5 mars, och skärpt strid mot kommunismen och marxismen."

_____________________________________

Harry Martinsons fråga är uppfordrande aktuell:

"Världen är i dubbel mening vintrig. Den goda viljan är arbetslös. Men var äro spakarna, handtagen varmed vi skola rycka om världen?"

Rune Liljenrud