tisdag 26 april 2016

HARRY MARTINSON: ”Beskriv den människa som i glans sitt släktes likdräkt sydde tills Gud och Satan hand i hand i ett förstört, förgiftat land kring berg och backar flydde för människan: askans konung" (Ur ANIARA, Sång 79) ~~~~~ Trettioårsdagen av den svåra kärnkraftsolyckan TJERNOBYL i Ukraina, den 26 april 1986



Människans villfarelse gör jorden 
till ett rymdskepp på avvägar


I Harry Martinsons Aniara (Sång 79) läser vi:

Beskriv den människa som i glans 
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.

   När vi igen och om igen studerar dessa ord och meningen bakom dem, påminns vi i dessa dagar för trettionde gången om katastrofen i Tjernobyl, som bara utgör en i ett pärlband av liknande, av människans oförsvarbara övermod, utlösta händelser: Three Mile Island, Fukushima för att inte tala om Hiroshima/Nagasaki. Människans förmåga till allomfattande övermod och outplånligt vanvett känner tydligen inga gränser.
 
 I filmen ”On the beach” (1959, regissör Stanley Kramer) är den norra delen av jordklotet efter ett krig obeboelig p.g.a. en utomordentlig hög radioaktiv strålning. Atomkriget är slut och ingen har vunnit. Alla är döda. Bara kontinenten Australien och en amerikansk atomubåt Sawfish har undkommit en atomär undergång. Men nu närmar sig det radioaktiva molnet kontinenten och Sawfish utsänds för att utforska om det finns hopp för de sista människorna. Ett sista kapitel i människans historia har börjat. Betecknande för den dåvarande amerikanska ideologin är att man inte fick tillstånd av US-Navy att använda en amerikansk ubåt i filmen utan ett engelsk.

   Att Hiroshima/Nagasaki var helt i sin ordning, enligt Truman och andra makthavare är fortfarande en rådande uppfattning i USA och kritik däremot och att dra slutsatser av det som skedde, är inte opportunt. Vanvettet att kasta atombomber över städer, där vanliga människor bodde, förkastas även av den engelska filosofen Elizabeth Ascombe när hon tillbakavisar den utilitaristiska idén, att det går att rättfärdiga att döda några för att rädda många. Hon hävdar att en sådan handling principiellt är felaktig i motsats till Einstein, som i början var drivande att bygga en atombomb, trots att han genom sin Formel E=mc2 visste, vad detta skulle ha för konsekvenser. I en artikel i Modern Moral Philosophy skriver hon: ”...There are some things that may not be done, no matter what...”

Harry Martinson antyder liknande tankar i sin dikt "Ringaren" (Ur Dikter om ljus och mörker):

Någon säger att om det stora 
börjar redan i det lilla
ska han ringa till världsdöd 
på en förgiftad äng.

   Ascombe följer i sitt tänkande en kantiansk pliktetik, så som Kant uttrycker den i sin kategoriska imperativ:
”Handle so, dass du die Menschheit sowohl in deiner Person, als in der Person eines jeden anderen jederzeit zugleich als Zweck, niemals bloß als Mittel brauchst”. 

   I de nämnda kärnkraftsolyckorna var det vanvettigt övermod att utan större kunskaper och eftertanke experimentera med säkerheten tills man överskred en gräns man inte behärskade. Harry Martinson ger även i sådana situationer en säker vägledning för dem som tror att man får göra vad som helst i utilitarismen namn:

Ja, drömmar måste byggas säkrare än städer
och dagligen måste de lappas och lagas
efter de dagliga och frätande angreppen
från nyttans tand
som är värre än tidens tand.

Ur "Förbindelse", Gräsen i Thule

   Ascombe sammanfattade detta pregnant i sitt drastiska uttalande över Trumans beslut: ”Det är alltid fel att koka ett spädbarn levande”. Detta till trots har många fortfarande inte lärt sig sin läxa som den beryktade franska politikern Bertrand Goldschmidt, ansvarig för fransk kärnkraftspolitik under 20 år: ”Radiation didn´t do me any harm".
Harry Martinson hade säkert något viktig att säja även till honom.

Detlef Quast, Växjö
Fil Dr Compting Science
D Ph Atomic and nuclear physics
Fd Visiting professor

måndag 25 april 2016

HARRY MARTINSON: "hur livet skall överlistas att dofta hos orden så att dessa kan föda hållfasta drömmar" (Ur Gräsen i Thule)



FÖRBINDELSE

Mellan poesien som bor i ditt hjärta och vallmon
finns ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat
av förgängelsen.
Det är skrivet med en tranas fjäder
doppad i dagsländans blod.
Problemet för dem båda är
hur livet skall överlistas
att dofta hos orden så att dessa
kan föda hållfasta drömmar.

Ja, drömmar måste byggas säkrare än städer
och dagligen måste de lappas och lagas
efter de dagliga och frätande angreppen
från nyttans tand
som är värre än tidens tand.


HARRY MARTINSON: Ur Gräsen i Thule



Horace Engdahl presenterar under en nyligen avslutad TV-programresa till flera olika resmål i Europa, den portugisiske författaren och poeten Fernando Pessoa (död 1935, endast 47 år gammal). En samlad utgåva av hans mycket omfångsrika författarskap startade 1942. År 1982 framlades hans Orons bok, som 1991 utgavs på svenska med en inledning av Bengt Holmqvist, och som avslutas med ett citat av Fernando Pessoa:


"En dag kommer man kanske att förstå att jag såsom ingen annan uppfyllde min medfödda plikt att vara tolk för en del av vårt århundrade." 

Bengt Holmqvist menar att "Orons bok är ytterligt innehållsrik, en outtömlig genomgång av ett splittrat medvetande. I den moderna litteraturens vimmel av självanalyser har den inte många fullt värdiga motstycken."

Orons bok har 420 kapitel och i bokens sista avsnitt skriver Fernando Pessoa:

"Litteraturen - som är alliansen mellan konsten och tanken och det av verkligheten obefläckade förverkligandet - förefaller mig vara det mål som all mänsklig strävan borde inriktas mot, förutsatt att den verkligen är mänsklig och inte bara en rest av det djuriska. Jag tror att när man formulerar någonting innebär det att man bevarar dess värde och tar bort det skräckinjagande ifrån det. Fälten är grönare när de beskrivs än vad de är i verkligheten. När man med ord beskriver blommor i fantasin får de färger som är mycket varaktigare än vad som är möjligt i det organiska livet.
   Att röra sig är att leva, att uttrycka sig är att överleva. Allt som är verkligt i livet är verkligt endast av den anledningen att det har beskrivits väl." 

Det som Fernando Pessoa här skriver för gärna till Harry Martinsons tankar i dikten Förbindelse om...

"hur livet skall överlistas
att dofta hos orden så att dessa
kan föda hållfasta drömmar."


Rune Liljenrud

fredag 1 april 2016

Konstverket "På väg" kommer att smycka Södra bantorget i Växjö stationsområde ~ HARRY MARTINSON har skrivit mycket om sten och stenmurar. Det är lätt att finna beröringspunkter.


Växjöbördiga konstnären Linnéa Jörpeland får med ett nytt offentligt konstverk "På väg" smycka Södra bantorget i Växjö stationsområde. 

Konstverket består av en sju meter lång stenmur med instuckna glasstenar och skulptur av en pojke, gående intill muren. Det finns gott om stenmurar i Småland och glaspjäserna anknyter till småländsk glastradition.

Växjös nya konstverk "På väg" kommer att invigas våren 2017 och bör finnas på plats när Harry Martinson-sällskapet har sin årshögtid i Växjö den 5-7 maj 2017.
Harry Martinson har skrivit mycket om sten och stenmurar. Det är lätt att finna beröringspunkter.


Landskapet vet allt

Landskapet vet allt
genom sitt växlande vara
och genom sin vana vid allt
som ett landskap möter.
Det har vanor och vårar.
Mossorna läser långsamt in sig
i stenarnas ärrtecken
år efter år.

HARRY MARTINSON: Ur Tuvor


Mossan lever upp på sin sten 

Mossan lever upp på sin sten
sväller alltmer och fyller
sin tidlösa kudde med regnet som nyss föll.
Den tar tillvara vad den hinner
i en vattenkanna av sten
djupt dold i dynan.
Vid torrtid vårar den upp sig när det så behövs
med hjälp av vattenklunkar
gömda i ett stenveck.


HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar 



  
Att se sitt eget liv som rösen av sten
  
Att se sitt eget liv som rösen av sten,
som fjäril och moln,
är människans sammansatta styrka.
Inlevelsen är hennes sanna väg.
Insikten hennes fjärran mål.


Träd växer upp och väntar i tusen år.
En fjärils ålder följer sommargräsens liv.
Molnets skönhet färdas fram
på himmelen sin visningsstund.
En timmas vind och det är borta.


Att resa med sin tanke i tid och rum
det är att låna sig en vingbredd,
utspänd över åren.
Inbillningshavets vingslag
över år som annars flyr
förvägrade.                   

HARRY MARTINSON: Ur de tusen dikternas bok

Rune Liljenrud