fredag 26 februari 2016

Birger Sjöberg och Harry Martinson om bilen, driftens bilder och människans situation



Emin Tengström, f.d. professor i humanekologi frågar i sin bok Bilen och människan (2009) om det finns något tekniskt föremål som påverkat människan och hennes vardag så drastiskt som just bilen och bilismen. Han ger en mycket underhållande genomgång av vad som skrivits om bilen och människan i svensk prosa och poesi. 

I dikten "Bilfärd" ur Fridas tredje bok ger Birger Sjöberg i poetisk form en livfull skildring, med dräpande sarkasmer, av en tidig bilfärd. 

Fridas blus är utav tyll med klara
blommor, som se ut som rosor mest.
[...]
Rak chauffören sitter frammanför.
hornet pruttar ljuvt vid stark odör
av bensinens rör, så klar och blå,
lik de runda juniskyar små.
[...]
Frida ler så kungligt, nådigt lätt
som en gång Marie Antoninette.



Eva Hættner Aurelius, professor i litteraturvetenskap i Lund, beskriver i sin bok Vägen till kriser och kransar (2010) Parodins grepp och driftens bilder hos Birger Sjöberg.    

Harry Martinson kommenterar i Birger Sjöberg-sällskapets första publicerade volym 1962 en annan bildikt av Birger Sjöberg "Avresa" ur Kriser och kransar och relaterar till sin diktsamling Vagnen.

Kör försiktigt, herr chaufför!
[...]
Afton, bliv lång! Ännu ett fång
knoppar må brista i värmen.
Dansande låda, med gungning och skalv,
tack för oss båda! Vi dväljas i valv,
skinande valv, där man lyran rör,
där glädje och skönhet oss hägnar...

BIRGER SJÖBERG: Avresa 
Ur Kriser och kransar


Harry Martinson kommenterar dikten "Avresa" i en intervju för Birger Sjöberg Sällskapet och säger om dessa rader i dikten "Ja där har vi en vision av död, och begravningen och det är egentligen begravningkransarnas blommor. [...] Det associerar också på ett märkvärdigt sätt till dikten "Till förruttnelsen" utav Stagnelius på något sätt, som jag tycker är igenkännligt".

Harry Martinson fortsätter sin diktanalys av "Avresa":

"Det är påfallande , hur fantastiskt lite bildikter det finns i litteraturen, överhuvudtaget. Det är så påfallande, att det känts som en skriande brist hos mig. Därför skrev jag om Vagnen. Det är så att ingen har liksom vågat kritisera företeelsen motorism. [...] Man kan påminna sig ytterst få, och det är därför som en sån dikt som "Avresa", talar så mycket starkare om Birger Sjöbergs vilja att tränga in i vad som för närvarande, för tillfället ä r, när han skriver. Han vill borra i verklighetens mitt och använda vad han finner som en direkt symbol för totaliteten, det är kosmos alltså, alldeles enligt min mening det absolut riktigaste sättet att skriva, för lyckas man med det, då har man i alla fall rört vid livets hjärta, medan det verkligen klappar [...] Det är världshjärtat [...] Men just därför att han grep så direkt in i den verklighet som han kände, så tog han till det som var nära till hands, det var bilen. Och när jag själv skrev Vagnen, gjorde den där cykeln, så var det i medveten strävan att gripa till det som fanns, passade det inte herrarna som skrev om lyrik, så mycket värre för herrarna, men så mycket sannare i förhållande till verkligheten."



Birger Sjöberg skulle den 6 december 1970 ha fyllt 85 år och i Vänersborg celebrerades dagen av Birger Sjöberg-sällskapet med en högtidlighet, där höjdpunkten var när Birger Sjöberg-priset överlämnades till Harry Martinson "såsom erkänsla för hans djupt originella insats som språkförnyare i svensk dikt". Harry Martinson höll ett lysande tacktal och nämnde bl.a. detta:

"Jag vill framhålla, att Birger Sjöberg är en diktare, som vi har ofantligt mycket att lära av. I vår tid som alltmer tenderar att polariseras, dvs. tenderar att flytta dialogen ut i yttervärlden, partier emellan, olika samhällsklasser emellan och låta dem tala mot varandra, supermakter som talar mot varandra. Överallt sker denna ensidiga dialog, där den ena repliken, oändligt lång, först talar ut och tömmer ut sig på allt den vill av kraft och hot och elände. Sedan svarar den andre med samma medel och samma maktspråk bakom. I stället borde vi lära av Birger Sjöberg att förflytta den mänskliga dialogen in i den enskilda människan, att utföra den skapelseprocess, som en sådan inre dialog betyder, och därmed hjälpa till att pacificera världen, därmed hjälpa till att få världen att inse människans situation, som alltid är och förblir den enskilda människans situation. Försummar man den enskilda människans situation, hennes upplevevlse av världen, då försummar man också i längden alla människors situation."


Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap i Uppsala ger i sin bok Skrivaredans (1999) en uttömmandel biografi över Birger Sjöberg. Vi får följa Birger Sjöberg alltifrån livet "I den lilla tysta staden Vänersborg" till hans död i Växjö den 30 april 1929.

Till Växjö förläggs Harry Martinson-sällskapets årshögtid den 5-7 maj 2017.

Rune Liljenrud


tisdag 23 februari 2016

Birger Sjöberg och Harry Martinson


Birger Sjöberg föddes 6 december 1885 i Vänersborg. Han avled 30 april 1929 i Växjö och inför Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 5-7 maj 2017 har fråga om Birger Sjöbergs betydelse för Harry Martinson aktualiserats. 

Inte minst är det intressant att jämföra Birger Sjöbergs diktsamling
Kriser och kransar (1926) och Harry Martinsons bidrag i 
5 unga (1929).

Birger Sjöberg-sällskapet bildades i Vänersborg 14 april 1961, och i stadgarna sägs bl.a att "Sällskapet har till syfte att vidmakthålla intresset och vidga förståelsen för Birger Sjöberg och hans verk samt att främja forskningen om honom." År 1970 erhöll Harry Martinson Birger Sjöberg-priset. 


Birger Sjöbergs Kriser och kransar (1926)
och 
 Harry Martinsons bidrag i 5 unga (1929)



ENSAM ÅLDRING

Jag ville vara god,
jag ville göra allt!
Jag ville göra provet om och om igen.
Jag ville vandra tusen mil med kost av bröd och salt
om bara någon enda var min vän.

Jag ville bära fram på hoppets gröna sammet
min brustna, hjälplöst brustna tros klenod.
Jag ville leta länge än i slammet
och köpa pärlor för mitt bleka blod.

Blott någon enda ville ge mig smycket,
det ädla smycket i en kärleksblick!
- Där kom en själ, den föll min själ i tycket,
men nej! men nej! den vände om och gick.

Så sitter jag med en gång givna tycken
och letar fåfängt, fåfängt efter smycken.

Jag vill bli god, bli ren,
vill bli en annan!
Blott du ger rätta svärdet skall jag slå,
och ingen fåfäng drömgud skall få gå
framför mig mer och stöta mig för pannan!

Men natten tiger, stjärnorna bele mig
och säga, hjälplöst svagt: vad ska vi ge dig?
"Gå ut och sätt dig under sju små stjärnor
och dröm om armar, barmar, ögon, tärnor
och älska livet för dess egen skull!
Sjung köttets lov med frukt, befrukta liven
förrän ditt givna jag dör bort i mull!

En tråd av liv blev även åt dig given.
Spinn hän på tråden för din egen skull!"

Så löd en stjärnas hjälplöst svaga röst
ur fjärran rymdhav. Ensamt i mitt bröst
slog hjärtats klockboj över blodets dyning,
slog ensamt, ensamt för ditt eget blod,
i moln gick månen - jordens nattklenod.
Och jag satt ensam spanande mot gryning.

                                   *

Visst vill jag leva, leva livets lov!
du dumma stjärna, lika dum som annat;
men sen är din sanning: bannlyst och fördömd
är jag av köttet jag en gång förbannat. -

Jag ville leva upp i barn och frö,
jag ville se en mening i att dö!

Men alltför sent! vad drömde jag en gång
vid Shelleys hav när herdeflickan dröjde,
som varje kväll när jag min båt förtöjde
sprang mot min stäv med röda läppars sång?

Jag drömde jag som mången fåvitsk ann',
jag ville vinna allt och intet vann.

Nu är jag här igen, nu får jag snyfta
min ensamhet för snäckor, sand och hav;
och ingen finns med vilken jag kan dryfta
den sista lugna vägen till en grav. -

Jag ville sluta mina hårda år
om någon, någon enda grät en tår.

Men ingen grät -
blott regnet grät i natten,
men ej för mig! för gräsen på min grav!
Det droppar, droppar, livets vatten.
Men mörkret ryter över Shelleys hav.

HARRY MARTINSON: Ur 5 unga (1929)



I Birger Sjöberg-sällskapets första publicerade volym 1962 finns en intervju med Harry Martinson om hans synpunkter på Birger Sjöberg och bygger på en bandupptagning av ett samtal som i december 1961 fördes mellan Harry Martinson och Ingemar Wizelius.

Fråga till Harry Martinson: När Du läste Kriser och kransar första gången, var det då någonting i formgivningen som föreföll Dig fruktbart och stimulerande?

H M: Ja, det var det, för att det var ju djärvheten i uppbyggnaden av versen, som på något sätt var en fragmentens poesi, fragmenten sammanförda, ofta anar man ju och vet också att det är rena tidningsnotiser som ligger bakom, en skildring av en sinnessjuk kvinna eller något sånt. Man kan riktigt se, hur han förvandlar ett referat utav en sorglig händelse till en sorts fragmentarisk ångestpoesi.

Fråga till Harry Martinson: Man kan väl säga, att av våra betydande diktare har ingen intensivare än Birger Sjöberg uttryckt vantrivsel med skolan och ingen förefaller ha trivts där bättre än Du själv. Hur ser Du på hans dikter med skolmotiv?

H M: Hans skolskräck hängde ihop med att han gick i läroverk, jag som bara har gått i småskola och folkskola kände den inte. Han kom i kläm, hans begåvning var ju en typisk uttrycksbegåvning. Jag har läst krior ibland, fått av lärare att se på gamla krior som ligger kvar sedan 20-30 år så där. Det kan vara roligt att se vad dom har rättat. Ofta är det ett sätt att uttrycka saken som dom har rättat. En bock i kanten som säger, att så säger man inte. Men när man granskar det, så finner man att just det var det konstnärliga sättet att säga det. Och därför så måste jag nu gissa att det legat till så för honom, att han hade sitt uttryckssätt lagt på tungan av hans eget väsen och han uttryckte sig så. När det inte gick igenom i krian, ja, då vantrivdes han i skolan.



Hela hans begåvning var ett syntaxuppror. Ja, det var hans replik på kritikens hårda ord om att han inte följde syntaxen. Där kom uppsatsrättarna tillbaka, och då exploderade han.

I samtalet med Harry Martinson som finns återgivet i Birger Sjöberg-sällskapets första publicerade volym 1962 möter mycket intressanta tankar om bl.a Birger Sjöberg och Aniara samt om Birger Sjöbergs Avresa, en av de allra första centrallyriska bilddikterna i vår litteraturoch Harry Martinsons Vagnen.



År 1946 skrev Gunnar Helén avhandlingen
 Birger Sjöbergs  
KRISER OCH KRANSAR
I STILHISTORISK BELYSNING

I litteraturförteckningen HARRY MARTINSON:
 Spökskepp (1929), Nomad (1931),
Natur (1934 och Midsommardalen (1938)

Gunnar Helén var landshövding 1965-1969
i Kronobergs län, Växjö 


HARRY MARTINSON:
PARADISDIKTER    VII

                                                                                      Birger Sjöberg



Många menar paradiset vara
mest ett nöjesfält, ett tivoli.
Vitklädd själspublik, en änglaskara
under evigt festfyrverkeri.
Lustraketer fräsa natten lång.
En bengalisk eld tar höga språng.
I en härlig blandning
skjuts till eldförvandling
tusen sinom tusen skott med sång.


Men som en del anser sett från nedan
blir dock tvivlet alltid ett problem,
likaså den svårbedömda ledan
följd av nihilism och teorem.
När miraklen komma som de är
uppstår lätt hos tvivlarna besvär.
Blott för de naiva
fröjderna förbliva.
Regnbågsvalvet håller,
vattnet bär.


Ändå tror min själ att himlens fröjder
har så mycket mer att ge än så.
Glädje på så obekanta höjder
verkar svår att ens som drömsyn nå.
Kanske hittar själen sällhetsord
i sin nektarskål vid änglabord.
Ord som aldrig funnits,
ord som aldrig hunnits
födas plötsligt, bli förklaringsord.


Allt vi fattat här som lust och lycka
ter sig där som bara spår och rest.
Vad vi tycker kan ej himlen tycka.
Ängelns livsuppfattning är celest.
Huvudparten av den lyckosyn
som vi haft i staden eller byn
blir som stoft och skyar.
Änglaskap förnyar
alla sinnen, märgen, själen, hyn.

_____________________________
Ur BLM Bonniers Litterära Magasin
1963, nr 6 (juli-aug.)



Rune Liljenrud


torsdag 18 februari 2016

Harry Martinson-priset för år 2016 tilldelas professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson



Harry Martinsons GYRO i ny upplaga presenterades
 på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg 2012 av
professorn i teoretisk fysik 
Ulf Danielsson
2016 års mottagare av  
Harry Martinson-priset 

~  Harry Martinson-sällskapets årsbok 2012  ~


"Harry Martinson-priset för år 2016 tilldelas Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, för en gärning där vetenskap i världsklass lever sida vid sida med ett stort engagemang för folkbildning. Ulf Danielsson är en fri tänkare som ser värdet i att förklara komplicerade sammanhang på ett enkelt sätt och som samtidigt är öppen för skönlitteraturens och inte minst lyrikens möjligheter att skapa bilder av det som är svårgripbart även för en vetenskapsman."
_____________________

Tidigare bloggar här på hemsidan
om Harry Martinsons GYRO:



"Där bor tyngdpunkt och gyro..."

~ Publicerad den 29:e september 2012


Harry Martinsons GYRO
25 år sedan utgivningen 1986
~ Publicerad den 14:e juli 2011

DEN GODARTADE MÖJLIGHETEN
"Quo vadis humanitas?"
~ Publicerad den 14:e juli 2010

Harry Martinsons GYRO 
- nu 60 år och högaktuell!
"Det är ont om jordklot"
~ Publicerad den 24:e mars 2007

Rune Liljenrud

tisdag 16 februari 2016

Harry Martinson skrev i poesibok, som nu finns på Författarmuséet i Jämshög





Bengt och Ing-Marie Bejmar betyder väldigt mycket för väldigt många som besöker Författarmuséet i Jämshög. Ibland händer där något av särskilt intresse.
Så var det när Monica Carlson från Chicago skänkte sin POESIBOK som gåva till Författarmuséet och berättade om dess rika innehåll.

Poesiböcker var vanliga på 1950-talet och det var nog särskilt flickor som hade detta intresse. Gunilla Aldén samlade bl.a på poesiböcker, och avsikten är att visa dessa i en utställning under den Litteratur- och Berättarfestival som äger rum i Blekinge 6 -13 mars 2016. På festivalens sista dag den 13 mars ordnar Harry Martinson-sällskapet för femte gången en "Nebbeboda Akademi" i "Harrys skola" i Nebbeboda med temat "Ord som fängslar".




Ord i en POESIBOK fängslade när de en gång skrevs och gör det också långt efteråt. Monica Carlsons POESIBOK, som står att läsa om i Doris Nr 25/2014 och som nu finns på Författarmuséet i Jämshög, innehåller bl.a en dikt, som Harry Martinson egenhändigt har skrivit däri år 1952 och även på sitt typiska sätt har prytt med en blomteckning, fina violer.

Jag skriver och ritar
en rad av viol
och önskar Dig
himmelsblå lycka och sol.
Alla år som förgår
alla dagar som komma,
må de lysa kring Dig,
må de blomma.

Harry Martinson




Monica Carlson var omkring 10 år gammal när Harry Martinson skrev dikten i hennes POESIBOK och hon fick av honom dessutom tre små keramikfigurer, föreställande "De tre vise männen".  Dikten och keramikfigurerna har följt Monica Carlson hela livet hittills, men nu har hon skänkt detta till Författarmuséet i Jämshög med en tidningsartikel, som ger en levande bild av omständigheterna omkring detta märkliga minne i en POESIBOK.

På den angivna adressen finns Monica Carlsons text om Harry Martinsons dikt i hennes POESIBOK, och artikeln som funnits införd i tidningen SWEA Bladet. 
Besökare på Författarmuséet i Jämshög får av Bengt och Ing-Marie Bejmar god information om detta.

Rune Liljenrud 

fredag 12 februari 2016

GRÄSPOESI - I STRÅSKOG OCH TUVKRETS




Lena Peterson Engseth har sedan många år tillbaka samlat på lyriska strofer om gräs och skriver om detta inför sin just nu färdigställda bok Gräspoesi – i stråskog och tuvkrets (A5-format, 168 sidor). 

Lena Peterson Engseth har under drygt 18 år arbetat på biblioteken i Emmaboda kommun, mest på filialbiblioteken i Långasjö och Vissefjärda (1990-2008). Hon har också givit många kurser i släkt- och hembygdsforskning. Under 15 års tid redigerade hon hembygdsboken I Dackebygd, vilken är Vissefjärda hembygdsförenings årsbok. I denna publicerade hon även ett tjugotal egna artiklar i varierade lokalhistoriska ämnen. Hon har skrivit tre litteraturhistoriska skrifter om Vilhelm Mobergs författarskap, publicerade av Emmaboda kommun. Sedan hösten 2008 är hon bosatt i norra Wisconsin, USA och hennes ambition är att författa på heltid.

Gräspoesi – i stråskog och tuvkrets

Lena Peterson Engseth skriver om sitt intresse för lyriska strofer om gräs:

   Nu är det så länge sedan jag började att jag måste tala om varför och också förklara vad som inspirerat mig till att göra så. Samlandet har blivit till ett mål i sig, och det är alltid inspirerande att finna och läsa mer gräspoesi. Men det var det mer handfasta förfarandet med att fläta kronor och dekorationer av gräs tillsammans med min syster som först gav mig idén att i ett litet häfte samla några passande lyriska citat om gräsmarkens grönska och grässtrånas seghet. Jag hade funnit diktstrofer så vackra och hänförande i all sin enkelhet, precis som gräsen själva, att jag ville dela med mig av dem.

Så nu, snart 20 år senare, har denna volym äntligen funnit sin form – vad som återstår är för den att hitta sitt forum. När jag berättar för någon att jag skriver på en slags diktbok med temat gräs får jag alltid förundrade blickar. Men jag tror att de flesta kommer att hitta något att uppskatta i denna sammanställning; att associationen till gräs blir något långt utöver tanken på att det är dags att klippa gräsmattan igen.

Den författare som givit mest i fråga om stämningar och stimulans är otvivelaktigt Harry Martinson

När helst jag vänder åter till honom finner jag något som känns oläst eller som på nytt är väl värt att reflektera över. Han är också den poet som är flitigast citerad i min bok.
Alla praktiska detaljer kring distribution och försäljning är ännu inte glasklara. Men jag räknar med att sälja den i första hand genom min syster i Emmaboda som distributör. Än så länge är kontaktvägen helt enkelt min e-postadress. 
Boken kommer också att finnas tillgänglig på print-on-demand-förlagets website (men då det är ett amerikanskt bolag).

Lena Peterson Engseths texter har jag ännu endast kunna ta del av via nätet och ser mycket fram emot att ha boken i min hand och ta till mig detta goda urval av
lyriska strofer om gräs. 

Gräspoesi – i stråskog och tuvkrets 
Armarium Förlag (2016)

ISBN 9781329767133

Rune Liljenrud



torsdag 11 februari 2016

Stig Dagermansällskapet kommer att saknas på Bokmässan 2016, efter att ha deltagit där 22 år!


Stig Dagermansällskapet bildades i maj 1987 med syfte att uppmärksamma ett författarskap av stor betydelse. På Bokmässan i Göteborg har vi vant oss vid att under besök i Dagerman-montern där, få en givande stund med kännare och eldsjälar omkring favoritförfattaren från Älvkarleby i Uppsala län, Stig Dagerman (1923-1954)

Under 22 år har Stig Dagermansällskapet funnits på Bokmässan, men år 2015 blev tyvärr det sista året för Sällskapets deltagande där. Allt har sin tid!


Stig Dagermansällskapet finns dock fortsatt kvar med sitt viktiga arbete och Stig Dagerman-priset kommer fortsatt att förväntas med största intresse. Bland pristagarna har funnits namnkunniga Nobelpristagare och Sig Dagerman-priset förpliktar. 
Nobelpristagaren år 2004 Elfriede Jelinek fick samma år mottaga också Stig Dagerman-priset.
I samarbete med Stig Dagermansällskapet utgavs år 2010 Stig Dagermans Tysk höst från år 1947, med ett nyskrivet förord av Elfriede Jelinek. 


   

Harry Martinson och Stig Dagerman har flera beröringspunkter. Vi minns diskussionen om luffarnas originalitet i Harry Martinsons Vägen till Klockrike (1948) och Stig Dagermans Bröllopsbesvär (1949).
Båda böckerna filmatiserades.



Givetvis var det ju så att båda dessa stora författare, Harry Martinson och Stig Dagerman, hade sina egna erfarenheter av luffare, som följer med in i och gestaltas i deras unika författarskap. Vad som en gång skapade diskussionen om deras luffargestaltningar var nog det enkla faktum att Harry Martinsons bok utkom år 1948 och Stig Dagermans år 1949, alltså så nära inpå varandra i tid.


Stig Dagerman skriver initierat om luffare redan i sin första novellsamling Nattens lekar, som utkom år 1947, alltså året innan Harry Martinsons bok om luffaren Bolle, Vägen till Klockrike utkom. 

Stig Dagermans novellsamling Nattens lekar utkom i ny utgåva år 2014.



NOVELLIX har i serien NOVELLER FRÅN NOVELLIX, i november år 2015, utgivit novellen SNÖBLANDAT REGN, som hämtats från samlingen Nattens lekar år 1947. 
Nog känner Stig Dagerman luffarnas liv och han kan också mästerligt gestalta det!

Rune Liljenrud


måndag 8 februari 2016

Det gemensamma . . .



Ensamma vandringar

Livets skog hade höga granar. Mängder av livsträd.
De växte medan vi gick.
Våra fötter grävde stigar 
mellan våra dagars torn, våra års toppar.
Våra stigar försvann
men våra ögon och tankar var med.
Så var stigens tystnad
en gång en väg till ande,
kanske förtröstan.


HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker


Harry Martinson kommer i en radiointervju under rubriken "Nutidsförfattare" i Radio Blekinge år 1952, bla in på frågan om det gemensamma, "upplysande krafter i världen som s.a.s lyfter människorna att bli tolerantare mot varandra". Han säger bla:  "Jag anser att vägen till människan och vägen från människa till människa, den går minst lika mycket genom naturen som den går genom staden. [...] Vi har de finaste exempel här i Norden på den verkligt fina gemenskapen i bondbyarna där de hjälpte varandra med jorden, där byalaget skötte jorden och när en bonde blev sjuk så hjälpte de denne bonde tills han blev bra igen med hans jord. Det var en verklig gemenskap och ändå betydde inte den gemenskapen att de skockade sig samman och trängde sig som en fårskock bara i en fålla utan de levde ganska långt ifrån varandra ändå och hade ändå denna gemenskap genom en sann och på naturen själv byggd common sense".
   Harry Martinson anser inte att våra dagars, statligt eller på annat sätt reglerade gemenskapsformer, har något med verklig gemenskap att göra.



Irene Wennemo, doktor i sociologi, ger i sin bok "Det gemensamma - Om den svenska välfärdsmodellen" (Premiss förlag 2014) en ingående analys av "välfärdssamhällets historiska rötter och om den krokiga vägen fram till dagens system". Irene Wennemo framhåller socknen som välfärdspolitikens vagga och hon går långt tillbaka i medeltiden för att visa på kollektivt handlande till stöd utanför familjen. Hennes tankar i boken och som hon också fört fram i intervjuer i massmedia, aktualiserar det som Harry Martinson menar om tolerans, mänsklig samlevnad och människors inbördes stöd. 

   Kommer den svenska välfärdsmodellen att bestå och kommer den att kunna ytterligare utvecklas? Detta är ofrånkomliga frågor vid läsningen av Irene Wennemos bok "Det gemensamma - Om den svenska välfärdsmodellen". 

   Rapporter om kris i den svenska välfärdsmodellen möter inte sällan i massmedia och i olika debattböcker.      



Sebastian Lönnlöv skriver i boken "Varje dag är en vårdskandal" (Bonniers 2016) "om sina erfarenheter från äldreomsorgen, en personlig debattbok om vardagen bortom de larm som skapar rubriker i tidningarna. En vårdskandal som pågår i det tysta, varje dag". Hans bok får frågorna vid läsningen av Irene Wennemos bok "Det gemensamma - Om den svenska välfärdsmodellen" att riktigt bränna till. 

Hustavla

Det måste finnas något mothåll i allt
inte bara medhåll och fall till vila.
Dumt att tänka sig bara lösta gåtor
mjuka tankenötter, bekvämlighetsvällingar,
floder ordnade bara för medströms laxar,
förlopp där det på förhand lyckliga slutet
slappt och lojt ser bort från sorgen och döden.
Det finns ett öde som inga planer kan ta ifrån oss,
verkligheter som dyker upp på nytt
ur tystnade men lurande drömmar.

Den som når långt i självbedrägeri
vinner till slut ett slags vanskapt tro.
Snart nog skaffar sig denna tro egna lagar,
till och med en sorts jämvikt, rentav harmoni.
Och vem kan svära sig fri.
Vi äger alla mer av gemensam förljugenhet
än av gemensam sanning.

Så blir vår gemenskap ofta falsk och ögontjänande
under vilken färg och fana vi än sökte den.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

Rune Liljenrud