tisdag 17 november 2015

HARRY MARTINSON:"Vagnen" fanns i bokhandeln den 17 november 1960



Harry Martinsons diktsamling Vagnen, utkom den 17 november 1960, idag den 17 november 2015, för 55 år sedan. 
Redan i diktsamlingen Gräsen i Thule, 1958 kan i dikten Tidens vagn anas Harry Martinsons "allmänna ifrågasättande av den tekniska utvecklingen och av modernitetens överlägsenhet, hans bilismkritik" (Emin Tengström):


TIDENS VAGN

En bil går alltid i galoscher.

Beskäftigt lubbar den iväg mot sina horisonter
på sina hjuls hårdpösta gummimunkar,
rundplattfotat viskande
med lätta asfaltsuckar.
På ilsnabba puthjul
skyndar den bort för att förbrukas.
Knappast är den såld innan reklamen
ser efter den med förakt.
Nästa vagn.

Biltjuven avsmakar den i dess ungdom.

HARRY MARTINSON: UGräsen i Thule




ATT VERKLIGEN LEVA

Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.
Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din mun.
Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.
Var otidsenlig framåt och bakåt.
Den närmaste tiden är våldtagen och belagd
med alla tänkbara bojor
inte minst nyttans och den fadda trevnadens
med dess andligt billiga trygghetsvadd och dess
leksaksvagn åt alla.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen



Emin Tengström, f.d. professor i humanekologi ger i sin intressanta bok Bilismen & människan, 2009 perspektiv på relationen mellan människan och bilen, genom att ta sin utgångspunkt i skönlitteraturen. Han uppehåller sig i boken också vid reaktionerna på Harry Martinsons diktsamling Vagnen:

   "Den första förklaringen tar fasta på att Harry Martinsons Vagnen publicerades vid en tidpunkt då många människor både i Sverige och i många andra länder med entusiasm hälsade bilsamhällets framväxt. [...] De ställde också frågan om man inte måste se bilismens utveckling som "det mest påtagliga i vår tids demokratisering". [...] Min andra förklaring tar fasta på tanken att bilkritiken i samlingen Vagnen träffade en personligt känslig punkt hos flera människor. För många framstod (och framstår?) bilen inte bara som ett praktiskt, men ganska dyrt fortskaffningsmedel. Den var också en symbol för personlig frihet och trygghet, för social status (åtminstone vid innehavet av vissa bilmärken), ja rentav som en mänsklig rättighet. [...]  Därtill kom att Martinsons bilismkritik var en del av hans allmänna ifrågasättande av den tekniska utvecklingen och av modernitetens överlägsenhet. [...] Min tredje förklaring handlar om att Harry Martinson i Vagnen uppträder som en obehaglig sanningssägare när det gäller trafikdödens fasor. En sanningssägare är ofta ovälkommen, särskilt om han/hon lägger ansvaret på individen."

Emin Tengström påminner om hur Staffan Söderblom i sin bok Harry Martinson, 1994 framhåller Martinsons förtjänster i Vagnen. Han ser samlingen som helhet som "ett av Martinsons lyriska mästerverk". 


Johan Stenström skriver i Doris 18/2010: "Martinson var inte medveten om bilens verkliga skadeverkningar när ”Röster om vagnen” kom till. Men efter femtio år vet vi att hans intuition var riktig." 

Elisabeth Rynell sammanför i sin bok Skrivandets sinne, 2013 två av Harry Martinsons böcker, Verklighet till döds och Vagnen:

   "Harry Martinsons bok Verklighet till döds kom ut 1940, i världskrigets andra år. Den inleds med en liten anmärkning: 'Denna bok är idéskissen till ett större tänkt arbete. Först när tiderna blir sådana att det låter sig göra, kan arbetet tas upp och fullföljas till sin från början tänkta bredd'
   Jag skulle säga att diktsamlingen Vagnen från 1960 är den utlovade fortsättningen på detta arbete.
[...]
   Harry Martinson hade förstått att det gick för fort allt, att det fanns inte plats för dem som ville tänka noga igenom vem människan var, de som ville besinna sig först och dra linjerna bakåt till jordkulor och gransus och ökenvind för att förstå, dra linjerna hela vägen bort med just det som var människa och allt hennes för att förstå. Han hade insett att utan verklig människosyn och människoinsikt är sådant som demokrati och parlamentarism bara en lättvält papperskuliss. En sorts gudavärld som den grekiska eller romerska när verklighetens vind blåser rätt igenom.

   Tiden så som den framskrider ger Martinson bara alltmer rätt. Det har nu gått en mansålder sedan han gav ut Verklighet till döds och över femtio år sedan han gav ut diktsamlingen Vagnen och allt han skrev i de böckerna, raseriet, förtvivlan, vädjandena, blir bara mer aktuellt."

LYSHOLM

Om sommarkvällen
när den välkända skalbaggssamlingen rinner ut genom
tullarna
på väg mot mål eller trafikdöd
ljuder plötsligt ur ett fönster en gammalmods flöjt.
Det är Lysholm som sjunger sig kvar hos sina fördrömningar
vid de avsomnades vik,
limmande sin envisa stämning som med fiollack
till ting som ännu är att finna såsom förgängliga spår.
Han rör vid minnesblommorna kring den ständiga döden,
lappar med minnen vid minnen likt sidenbitar
glömskehålen i Stockholms mantel.
Sammeten tillhör hans vintrar. 
Då sprakar också i överlevande hus som gömt sig
hans dånande kakelugnar.
Men vackrast om höstekvällarna när lönnarna fälla
i instängda förgångenhetsparker sin eldskörd.
Då utsänder några torftiga och halvdolda fönster
över vattnen
skenet från hans susande oljelampa ute på Lysholmen.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen, 1960





År 1971 utkom diktsamlingen Dikter om ljus och mörker. Också där finns en rannsakande syn på den tekniska utvecklingen. Dikterna visar på det dialektiska spelet som försiggår inom människan, en dialog mellan ljusa och mörka krafter. Harry Martinson säger i ett samtal med Carl Magnus von Seth i samband med utgivningen av diktsamlingen i november 1971: "Människan är hel genom att hon kan förena motsatserna inom sig själv." 

[...]

Så blir också människan driven hän

kastad av och an
av en världsblåst med väldigare kraft.
Hon förvandlas till vilsekommen myra,
plötsligt kastad in
i kamp för sitt liv i främmande land.

[...] 

HARRY MARTINSON:Insekterna
Ur Dikter om ljus och mörker


I dikten Elegi tolkas stort existentiellt allvar:


Räfserskorna har gått och ängarna mossar igen.

Den fågel jag hörde en gång har krossats mot världsfyrens glas.
Varför är livet alltid undergång:
Skall framtid alltid betyda 
att allt blir förbytt 
på oigenkännliga hav.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

Rune Liljenrud

Inga kommentarer: