fredag 27 mars 2015

Tomas Tranströmer avliden ~ "Våren ligger öde"

 
 
Tomas Tranströmer
 Född 15 april 1931 ~ Död 26 mars 2015
 
Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.
 
Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.
 


TOMAS TRANSTRÖMER
 
APRIL OCH TYSTNAD
 
Ur Sorgegondol
 
 
 

Rune Liljenrud
 
 

måndag 23 mars 2015

"Kärlek bland nässlor - ett brännande problem"

Alternativa studentämnen

Under årens lopp satte tredje ring vid Fjellstedtska skolan i Uppsala ihop s.k. skämtämnen för studentskrivningen i svenska. En lista över årets ämnen spikades på ingångsdörren till Fjellstedtska skolan vid Järnbrogatan intill Fyrisån i Uppsala. Listan över årets skämtämnen kunde också läsas i flera dagstidningar. Fjellstedtarnas studentämnen var något man såg fram emot och som diskuterades med muntration. 


Fjellstedtska skolan, Uppsala 
Oljemålning av Gusten Widerbäck,1938
Bilden efter foto av Pelle Johansson, 1997 för 2015 års
Årsskrift för Kamratföreningen Gamla Fjellstedtare

"Kärlek bland nässlor
- ett brännande problem"

var ett av ämnena bland 1963 år alternativa studentämnen. (Stoffet ska hämtas ur modern svensk litteratur) angavs inom parentes efter själva ämnet. Säkert var tanken den att Harry Martinsons diktning skulle ge material för behandling av ämnet, Nässlorna blomma, 1935 och dikten Natur, ur Nomad, 1931

Natur

Allt var så grått, så grått,
och världens svälta tjöt
i blodigt oförnuft -
och dö jag ville inte, ville inte.
Jag fann ett hundlokshav vi nyttorågens strand
och badade mitt ansikte i kryddor ifrån ambras
rike.

Min heta nässelbrända kropp och själ
blev ett med grön extas:
O, hemlighet! O, hemlighet!

HARRY MARTINSON: Natur

De alternativa svenskämnena vid Fjellstedtska skolan 1963 gav ytterligare val för litterär djupdykning i svensk litteratur:

"Den döde"
- en levande dikt?

Här tänktes nog Esaias Tegnérs dikt "Den döde", skriven o.1834 bjuda underlag för uppsatsskrivandet. En möjlighet till fördjupning i Esaias Tegnérs liv liksom i den antika mytologin ger denne grekprofessors högstämda diktrader "I skaldens bröst sin nyckel dikten har...nu glad som gudar i Olympens sal..."

"Röda rummet
- en grön författares utsvävningar i det blå"

Hans Lindström var en av de mycket kompetenta lärarna som undervisade vid Fjellstedtska skolan i Uppsala. Han hade år 1952 skrivit akademisk avhandling och föredömligt utrett "Hjärnornas kamp - psykologiska idéer och motiv i Strindbergs åttiotalsdiktning". Den som avsåg att skriva en uppsats med ämnet "Röda rummet - en grön författares utsvävningar i det blå" gjorde det minsann inte lätt för sig och att välja detta ämne utan kunskap hämtad ur Hans Lindströms enorma kompetens om August Strindberg, vore inte möjligt. Detta visste alla gymnasisterna på Fjellstedtska skolan i Uppsala.

Ämnen med stor bredd

Också andra ämnen fanns att välja bland, för den som inte direkt ville fördjupa sig i den svenska litteraturen. Fjellstedtska skolan i Uppsala var ett helklassiskt gymnasium med fem årskurser latin, fyra årskurser grekiska och två årskurser hebreiska. Ett av de alternativa ämnena var

 "Pasifaes tjurighet - Minos olycka"

vilket gav möjlighet för den av grekisk mytologi intresserade, att visa sina kunskaper däri. Men ämnet förde också vidare in i litteraturens värld genom Ikaros, som förfärdigade vingar av vax och fjädrar för att fly från labyrinten på Kreta, där han inpärrats. Ikaros blir en symbol för hybris, övermod, och finns rikt behandlad av flera stora diktare, bl.a Werner Aspenström som var "Harry Martinsons bäste lärjunge", såsom Tommy Olofsson beskrev honom efter Werner Aspenströms död den 25 januari 1997.  Werner Aspenström har två dikter om Ikaros; "Ikaros och gossen Gråsten" ur diktsamlingen Dikter under träden, 1956 samt "Ikaros, försenad, ger sig av" ur diktsamlingen Inre, 1969. 


Werner Aspenströmsällskapet har år 2015, som medlemsbok för Sällskapets medlemmar, utgivit Werner Aspenströms samlade dikter. Boken omfattar hela 850 sidor, och innehåller förutom Aspenströms samlade dikter 1943-1997 också ett informativt förord av ordföranden i Werner Aspenströmsällskapet Hans Isaksson, som i en ålder av 72 år avled kort efter att boken hade nått Sällskapets medlemmar.


Bland de mera svårgreppade av de 17 alternativa studentämnena 1963 på Fjellstedtska skolan i Uppsala fanns exempelvis

"Ortopediska synpunkter
på de germanska folkvandringarna",

"Sveriges senaste historia
är dess statsministers
- är den satsen giltig?"

"Järnvägarnas skenbara betydelse"

"Min dikt"

Det sista alternativa svenskämnet år 1963 var "Min dikt" och detta ämne skulle vara möjligt att behandla medelst ett personligt, självbiografiskt alster som en tolkning av ens egna författardrömmar. Sådana kunde få näring av tidigare Fjellstedtares erkända och lästa diktning. Främst räknas Lars Ahlin och Göran Tunström till de stora svenska författare, som varit elever på Fjellstedtska skolan i Uppsala och som fortfarande är allmänt lästa. 



Lars Ahlin var likt Harry Martinson under en tid luffare, då han också försökte sälja dikter, vilket inte gick så bra för honom. I novellen "Härligt grönt gräs", som först utgavs 1944 med novellsamlingen "Inga ögon väntar mig", skildras bland novellens pastoralt vackra naturscenerier, luffarlivets hårda villkor för luffarna Frans och Bosse, som främlingskap, rädsla och hungerns gastkramande smärta. "Om man vore ko ändå, sa Frans och smekte det härliga gröna gräset. Då behövde man bara..."

Det är intressant att jämföra Lars Ahlins luffarerfarenheter och tankar genom beskrivningen av luffarna Frans och Bosse i "Härligt grönt gräs" med skildringen av de erfarenheter luffarna Kristofer Teodor Bolle och Sandemar (Sand-gren/Mar-tinson) gör i Harry Martinsons livsfilosofisk-symboliska tänkebok "Vägen till Klockrike", 1948.  Lars Ahlin skulle 2015 ha fyllt 100 år, vilket firas stort, bl.a med att Litteraturtidningen Parnass ägnar ett helnummer åt Lars Ahlins författarskap, "Lars Ahlin - en svåråtkomlig gigant".

 
Lars Ahlin-sällskapet ger med anledning av 100-årsfirandet, ut "Vi läser dig Lars Ahlin", där goda kännare av Lars Ahlins författarskap skriver om vilken relevans Ahlins texter har för nutida läsare.


"Kärlek bland nässlor" 

nf2011 02 flaggorna i topp

Nässel-

frossa

21–28 juni

2015

Tema:

I flyktens spår


www.nasselfrossa.se


Rune Liljenrud


torsdag 19 mars 2015

Vad har vår tids människa för möjlighet att överleva?

 
Frågan "Vad har vår tids människa för möjlighet att överleva?" ställs år 1967 till Harry Martinson av Carl Magnus von Seth, i en intervju för Radio Blekinge. Intervjun finns utgiven med kommentar av Stefan Sandelin, som bl.a skriver:
 
   "Harry Martinson spaltar upp problemet, ser det först som en cynisk, rent biologisk kalkyl; ett antal individer överlever och därmed livet. Detta är oacceptabelt ur humanistisk synpunkt. Kärnfrågan blir istället hur mycket av den mänskliga med tillvaron som kommer att överleva."
 
   Harry Martinson avslutar intervjun med att säga:  "Men eftersom tiden och åren går, så inser man också att eftersom befolkningen ökar i världen och problemen därigenom blir fler och fler, så krävs det en utveckling av denna teknik mer och mer också för att kunna hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen. På så sätt har jag kommit fram till på senare år att tekniken, den moderna tekniken, det är det enda som kan rädda världen från undergång, samtidigt som mycket av förstörelsetekniken samtidigt hotar med undergång. Vetenskap och teknik är de enda möjligheterna att lösa dessa problem och det får man inte misströsta om."
 
    Stefan Edman har regelbundna krönikor i Livsmedelsarbetarnas tidning MÅL & MEDEL, där han i Harry Martinsons anda lyfter fram frågor om mänsklig överlevnad. I senaste nummer av tidningen skriver han under rubrik "Miljö och politik" om jordbrukets kris:
 
   "...600 000 hektar prima jord ligger för fäfot i en värld där livsmedelsproduktionen totalt måste fördubblas..."
 
Avräkningspriset för ett av människans främsta livsmedel, mjölk har på ett år minskat med nästan en fjärdedel och detta har orsakat akut likviditetskris för mjölkbönderna. Svenska krav och regler för djurens välfärd, miljön och landskapet gör konkurrensen med andra länder kännbar för stora delar av livsmedelsproduktionen. Allt hänger på prismekanismerna. Sveriges självförsörjningsgrad på mat tillhör de allra lägsta i världen. Samtidigt som 600 000 hektar prima jord ligger för fäfot i en värld där livsmedelsproduktionen totalt måste fördubblas till seklets mitt, framhåller Stefan Edman.
 
   Vad har vår tids människa för möjlighet att överleva? Den frågan slet Harry Martinson med och i hans anda kämpar också Stefan Edman därmed.
 
ISBN 978-91-637-2661-3 Bildlikt Förlag

 
   MARKUS - DEN MODERNE BONDEN
är en samtidsdokumentation från år 2013 och en inspirationsskrift för dem som trots de mycket stora svårigheter som finns, ändå vill satsa på ett yrkesliv som bonde. Vi får i boken följa 23-årige Markus Lindgren under hans första år efter övertagandet av ett anrikt jordbruk i byn Ragvaldsträsk, cirka 15 km söder om Skellefteå i Västerbotten län.
   Det är fotograf Camilla Öjhammar som till text av författaren och frilansjournalisten Lars Westerlund får läsaren att djupna i förståelsen av värdet i svenskt jordbruk. "Det bästa med att vara lantbrukare är att man själv bestämmer över sin arbetsdag."
 
   Ordföranden i LRF Västerbotten Arne Lindström har skrivit ett engagerat förord  i boken MARKUS - DEN MODERNE BONDEN:
 
   "Människan är beroende av att det hon gör är meningsfullt, och få näringar torde erbjuda så mycket mening som just jordbruk. [...] Jag har en bestämd känsla av att fastigheten kommer att få se ytterligare generationer komma och gå, allt för att du och jag även i framtiden skall ha mat på bordet."
 
Harry Martinson, Stefan Edman och Den moderne bonden sliter med samma angelägna fråga:
 
Vad har vår tids människa för möjlighet att överleva?
 

 
 
HARRY MARTINSON: Ur Passad

En del av tillvaron är i din makt,
en annan del icke.
                                 Epiktetos
 
 
LI KAN TALAR UNDER TRÄDET
 
V
 
Avfärda inte det mänskliga
med ständiga hänvisningar till det upphöjda.
Det är i sinne as rike där smärtorna och glädjen bor
som vår värld skall förklaras.
Det självklara slår in i våra sinnen med solkraft.
Solen skänker oss dagligen livet ur det upphöjda
men i våra sinnens riken.
Utan tillit till denna grund och detta valv av självklarhet
uppstår i get sanningsförhållande uthärdbart för oss.
Sanning och rätt har i sinnenas värld en av sina boningar,
den boningen är vår, och den boningen är rik.
 
Men var säker, det finns en högre sanning som överblickar
alla andra.
Den vaktar dem som solen vaktar fälten från frost.
Vi är alltid iakttagna av en fri sols livgivande öga.
Upptäcka vi udret i detta skall våra sinnen få fönster  mot
himmelen.
 
Sanningen behöver inte oss.
Det är vi som behöver den.
Sanningen är inte angelägen.
Angelägenheten är helt på vår sida.
 
*
HARRY MARTINSON: Ur Passad
 
Rune Liljenrud

måndag 16 mars 2015

Bengt och Ing-Marie Bejmar från Jämshög, nya hedersmedlemmar i Harry Martinson-sällskapet



Våra nya hedersmedlemmar
 i Harry Martinson-sällskapet

 BENGT & ING-MARIE BEJMAR

klädda i sina "tjänstekläder" Bengt Bejmar med
Harry Martinsons GYRO "Det är ont om jordklot"
Ing-Marie Bejmar med "Nässelfrossas" nässlor


Våra högt värderade vänner Bengt och Ing-Marie
ständigt i tjänst för Författarbygd Jämshög

Tack att Ni finns!

Rune Liljenrud

torsdag 12 mars 2015

Äldre litterära texter, med äldre tiders språkbruk

 
 
Hur skall vi förhålla oss till äldre texter, med äldre tiders språkbruk?

   Artur Lundkvist använder i sin reseskildring "Negerkust" från år 1933 ord, som idag är främmande att använda, men som för 70 år sedan var gängse språkbruk. Neger är nu en föråldrad benämning på person med mörk hudfärg och används inte i modernt språkbruk, eftersom det kan uppfattas som nedsättande. Språkdebatter i de skandinaviska länderna visar tydligt att ordet inte är neutralt och inte är politiskt korrekt.

I Språktidningen skriver Nils Svensson 2011 att "endast i ett sammanhang är det politiskt korrekt att säga neger: den metaspråkliga debatten. Det vill säga när själva ordet diskuteras."

   Hur skall vi förhålla oss till äldre litterära texter, som har ett äldre språkbruk? Avsikten här är inte att visa på vad som skulle vara rätt eller fel. Det får ju varje nutida läsare själv komma fram tid, men att något beröra frågan, blir till personlig eftertanke. Både Artur Lundkvist och Harry Martinson som båda tillhörde "5 unga" (1929) och därmed utmanade de då rådande litterära traditionerna, använder ordet neger i sin diktning. Artur Lundkvist har i "5 unga" 1929 bidragen "Neger med saxofon" samt "Negersång" och Harry Martinson har "Månen och negern" i sin debutdiktsamling "Spökskepp" från samma år, men denna dikt är daterad 1927.

 
 
På flera ställen i Harry Martinsons texter används ordet neger, bl.a:
 

 
SPÖKSKEPP, 1929
 
MÅNEN OCH NEGERN
Vid Swanflodens mörka flöden,
där månstrimman glittrar på strömmen,
satt niggerboy som i drömmen
och sjöng om slavarnas öden i Bela-Bela.

Han knäppte på smutsig banjola
och sjöng i den kvava natten,
och glömde båd måne och vatten -
han sjöng om det gamla Angola och Benguela.

Och mångubben myste mot negern
och sade: Du kunde väl sjunga
en lovsång till mig och de unga;
men negern sjöng bara om segern vid Katumbela.
HARRY MARTINSON: Ur Spökskepp, 1929                Sierra Leone - 1927.

Dikten är tonsatt av Gunnar Turesson.
 
 
 
 

PÅ KONGO
 


Vårt fartyg ”Havssmedjan” girade ur passaden
och kröp uppåt Kongofloden.
Lianerna hängde nedsläpande på däcken som loggar.
Vi mötte Kongos berömda järnpråmar,
deras heta plåtdäck myllrade av negrer från Sankurus
                                          biflodsterritorier.
De satte händerna till munnen
och ropade ”må fan ta dig” på ett bantuspråk.
Vi gledo undrande och beklämda genom tunnlar av grönt
och kocken i sin kabyss tänkte:
”nu skalar jag potatis i det inre av Kongo”. 
Om nätterna glodde ”Havssmedjan”
med röda ögon in i djunglerna,
ett djur röt, en djungelråtta plumsade i floden,
en hirsmortel hostade vasst
och en trumma klang dovt någonstans från en by
där gumminegrer levde sitt slavliv.
 
Resor utan mål, 1932
(Bokens inledning)


 


 
Kap farväl!, 1933
Ur kapitlet "En grekisk tragedi"
(HM samlingsutgåvan sidor 146 f.)

   "Jag har flyttat mig till fördäckets plankhög och nu komma negereldarna upp ur djupen. De gå till frivakt. Middagsmaten bära de samtidigt med sig: italienskt vetemjöl som bluffats in i en form som kallas makaroner och som får sina förtjänster av såsen med riven ost. I en dinglande hink bära de pasha`, en sorts grekisk nationalsoppa, som tillreds av konserverade och särskilt beredda komagar. Denna soppa är inte illa, rätt ymnig och fast i smaken. Det är vommen som här tas till heders: matgräsets första station i nötet. Pasha` är en lika stående rätt i Grekland som ärtsoppa i Norden.
   'Hu cen jo lejjk datt supp?' säger Slame på sitt västindiska idiom och suger i sig makaronernas vindlingar; de sprattla kring hans mungipor och slå stjärtslag mot den barnsliga, svarta kinden.
   'Antingen äter man den eller äter man den inte', menar en kaffeblå jätte från Haiti. Han tar en sked från negereldarnas privata lilla serviskorg, den lämparen Orrio, som är senegalneger, burit upp på plankberget och satt fram. Haiti äter pasha` med välbehag. Jamaica-Slame fnyser som om han hade en osynlig pinne genom näsbrosket. Orrio, vars blod är källtappat i Afrika, äter tyst båda delarna medan han låter sina ben dingla över klyftkanten ner mot vinscharna. Fjärde man i laget, en amerikaneger från Gulfport, sitter lugnt tuggande i tyst bordssamtal med Orrio. Det är en del taktiska saker han reder ut för den nymornade afrikanen, något om negerns rastaktik, som är så olika i öster, söder och väster. Just taktik, inte takt. Det är taktik som behövs för att någorlunda ohunsad klara sig i det nådens sken som utstrålar från den vita huden. 
    Den vite mannen är simpel, listig, feg gentemot den svarte, och med imperatorisk oförskämdhet förstår den bleke att ge dessa egenskaper en sorts grandezza, en sorts romaraktighet som duperar öldrickare och andra halvtänkare. Det ser ståtligt ut att ryta mot Afrika, det är ju djungel, för fan.   Negrerna veta detta mer än vi tror. Negern har därför sett sig om efter en sak: taktik. Han har en viss taktik gentemot oss. Därför skola vi sent lära känna honom sådan han är. Han lämnar inte ut sig mer än han gjort, han känner oss i någon mån nu, sjudubbelt bättre än vi känner honom. Orrio och Semmy samtala:
   'I tell you, boy', säger Semmy, 'I been fireman in U.S. Navy for five years.'
 Alltså känner Semmy sakerna; det är taktik han nu undervisar Orrio i. En vit mässpojke sitter och lyssnar; det gör inget. Semmy har ingenting emot vita mässpojkar. Nej, det gäller den vita muren nu.
   'I tell you, boy', säger Semmy åt Orrio, 'that's the way to do', och samtalet går ner, blir tyst och förtroligt."



 


Nässlorna blomma, 1935
Ur kapitlet "Tollene gård"
(HM samlingsutgåvan sida 157)

"Martins kinder lyste som kalla och våta päron. Det var tårar. Stackars hedningsnegrerna. En såg hur de behandlade dem i Onkel Tom, piskade och slog dem."

Nässlorna blomma, 1935
Ur kapitlet "Norda gård" 
(HM samlingsutgåvan sidor 188 f.)

   "Den som ägde ett stycke jord ägde det alltigenom ända till mitten förstås. Sen ägde den som bodde mitt emot. Han undrade om det var en neger som bodde mittemot. Kunde vara en indian också? Vilket det nu var, så ägde de tvärsigenom och möttes i mitten. Sådana grannar var ju när han tänkte efter de alldeles riktiga grannarna de var bottengrannar. Sådana grannar kunde väl skriva brev till varandra, tyckte han. Undras om de har sockenungar hos den andre också. När han blev stor skulle han se efter."

 

 
Vägen ut, 1936 
Ur kapitlet "Mossen"
(HM samlingsutgåvan sidor 114 f.)

   "Mossen är stor. Det syns på döden. Redan ha fem dött av olyckor. Det är strömmen mest. Isolationen är bristfällig, surrogatmaterial från A.E.G. Eller kanske är sladdmaterialen för gamla. Förkrigsleveranser till A.E.G:s lager. Alltnog, de dö av strömmen en hel del. Oförsiktighet spelar med också. De äro inte vana vid de invecklade trådsystemen omkring varje 'gräv'. Rätt som det är blir det brått och 'grävet' skall flyttas längre in, då rusa de runt och hugga tag i vad som helst ungefär. Då ropa de: Flytta skylt helvetet! (med 'Varning Livsfarligt') den står i vägen! och med sina surrogatnärda hjärnor fattiga på fosfor rusa de på och kyckla sig in i A.E.G. Det är som elektriska stolen. Fem gånger har det hänt. En blev neger över hela kroppen. Svart, blåsvart."

 


 
Den förlorade jaguaren, 1941
Ur kapitlet "Lille Amor skjuter pilar med glasrör"
(HM samlingsutgåvan sida 223)

   "Tre gånger hade den lämparen nu tappat mat. Och nu potatishinken!
Kocken försökte tränga sig förbi Löv och komma in i överboxen till den där 'sjösjuke'. Löv gensköt. Löv var rätt stark; men han ville inte bryta med kocken, för han förstod honom också: på ett sätt.
Kocken stod kvar likt en lynchare som är på väg till en i fängsel förvarad neger. Men Löv fortfor att genskjuta honom. 
Kocken gav för tillfället efter. Han ville inte gärna bryta med Löv. En kock vid en kolspis bryter ogärna med en eldare. Det undviker han för byssekolens skull, som under fredliga förhållanden kommer därnere ifrån, varje morgon vid sju glas hivad genom luftrören. Men om spända förhållanden inträda mellan byssa och stokehål kan det komma upp bara stybb, rena sorgfloret.
Han gick tillbaka till byssan och började skala potatis."
 


CIKADA, 1953

VINTERDRÖM

Drömde mig vara en neger.
Jag fångades in
av allt det mäktiga vitas
fientliga vinterskog:
de snötyngda granarnas
ridande klan.
Tusenden kom i de toppiga snökåpor,
trängde sig närmare, tyngre och vitare,
knep mig i gläntan,
tjärade mig på vägen med borste
och rullade mig på åsen
i snövinterns mängder av fjäder.
Och skratten ljöd högt när jag trevade blind,
och linkade bort i förnedringen smord
i det uppsprungna, upprivna spåret.
Och ekot av vita röster
och ekot av vita berg, som skallade
när alla skrek i det tjärade örat:
se nu är det lustigt att leva!
Se nu är det vinter i världen!

HARRY MARTINSON: Ur CIKADA, 1953
 
Dikten är kommenterad av Ingvar Holm i
HARRY MARTINSON Myter Målningar Motiv


 
 





 
 
 
 
 
 
 
 
NEGERKUST, 1933

   I Artur Lundkvists bok Negerkust från år 1933 används ordet neger vid mera än 40-tal tillfällen och många gånger i ordsammansättningar som negergata, negerkoja, negertänder, negerhövding, negerstam, negerpojkar, negerynglingar, negerby, negerhyddor, negerroddare, negerboy, negerintuition, negerperuker, negerstad, negerrepublik och negerelegans. Ordet neger varieras med exempelvis svart, mörkhyad, svarting, färgad eller inföding och Artur Lundkvist kallar Afrika för "rasernas smältdegel". Han skriver "Det är desperat ytterlighet att tala om ett enbart vitt eller ett enbart svart Afrika. Vad man dessbättre syns vara på väg emot är ett syntetiskt Afrika".

   Inga förändringar av ordval har gjorts i den upplaga av boken Negerkust som utkom 19 år senare, alltså år1952. Artur Lundkvist påtalar i sitt förord att "boken är skriven 1933 och alltigenom avser förhållanden sådana de var då. En annan sak är att många av dessa förhållanden ändrats föga eller inte alls under tiden. Inte heller har jag velat närmare ingripa i de ofta starkt subjektiva uppfattningar som boken ger uttryck åt. Även om jag numera står främmande för en del av vad jag då tänkte och kände skulle det vara missvisande att undertrycka eller omarbeta dessa inslag. Det är inte minst dessa partier som bidrar att ge boken dess speciella tidsfärg, dess stämning av tidigt trettiotal, av ungdomlig men visst inte problemfri livsdyrkan och framtidstro". 

   Därmed synes Artur Lundkvist ha givit ett auktoritativt svar på frågan om hur vi skall förhålla oss till äldre litterära texter med äldre tiders språkbruk.  Texterna skall inte förändras utan läsas med all respekt för dess tidsmässiga "Sitz im Leben".

   Artur Lundkvist har ett förord i utgåvan 1952 av "Negerkust", som första gång utgavs 1933. Han skriver bl.a "Kameran som jag emellanåt bar i rem över axeln var jag ytterst oskicklig i att använda. Resultatet blev bara några enstaka brukbara bilder..." I utgåvan 1933 av boken "Negerkust" finns 16 helsidesbilder, som tyvärr inte har tagits med i utgåvan 1952. Bildtexterna är följande:

Zuluflicka med vattenkruka (efter sidan 16)
Vattenhämterskor i högtidsstass (e. 32)
Majsen krossas (e. 48)
Vid majsgrytan (e. 64)
Svart moder (e. 72)
Zuluflickor som tillverkar snus (e. 80)
Oxfora i solnedgången (e. 88)
Zebror (e. 96)
Svarta seglare i Lourenco Marques (e. 104)
Gata med portugisisk saudade (e. 112)
Infödingsflickor med ornamentering i huden (e. 120)
Ostafrikansk kameramålning, nästan som en Gauguin (e. 128)
Indisk gata i Dar-es-Salaam (e. 144)
Swahiliboy (e. 160)
Oceanstrandens unga sökare (e. 176)
Negerkust (e. 192)
 
Äldre litterära texter med äldre tiders språkbruk och "dess speciella tidsfärg" bjuder goda utgångspunkter för samtal och studier om värdegrunder, liksom om samhälls- och språkutveckling.
 
Rune Liljenrud