"I asparnas gemensamhetsskugga står en hästräfsa nedsjunken med hjulen drunknande i gräs och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan blommar ..."

  

 

Liksom på ett oändligt måfå

har björkskogen här skjutit ut sina gröna uddar

i den tysta mossan

där en ängslada ligger - skev av vind och torka,

med en frusen nöd i sitt trä.

 

I asparnas gemensamhetsskugga

står en hästräfsa nedsjunken

                 med hjulen drunknade i gräs

och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan

                 blommar en vit claspis. */

 

 

Jag har sett en fiskmås komma in från havet

                 och sätta sig på räfsans sita.

Och med denna bild har jag drömt

                 det slumpvisa skeendets tavla.

 

HARRY MARTINSON: NÄRA HAVET, Ur NOMAD (1931)



 

 

*/ "claspis" skall istället vara

Cardamine pratensis ~ Ängsbräsma

 

  

 

Artur Lundkvist har i SPEKTRUM, 1932 en artikel "SAMTAL MED HARRY MARTINSON", vari finns denna klarläggande passus:

 

Man kan se symboler i maskiner. Likaså kan man se symboler i blommor. För människan och i synnerhet för poeten är det inte mer än ett steg mellan maskinen och blomman. Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik.

Den blomman som jag älskar mest, säger Martinson, heter "Cardamine pratensis". Det är en liten vit nordisk blomma, som för mig ger bilden av allt vekt och rent i världen. Den har det rätta jungfrueligas vita, vackra hudfärg, den är vädjande och skygg som det innersta i vårt önskeliv.

Det var för övrigt den blomman som jag på grund av ett misstag kallade "claspis" i en av dikterna i "Nomad".  

 



 

Rune Liljenrud