fredag 29 november 2013

FRÅN WEIMAR TILL KLOCKRIKE; Harry Martinsons "Vägen till Klockrike" (1948) 65 år. Martin Kurtén, en framstående uttolkare av den livsfilosofiska tankeboken, har lämnat Klockriketeaterns scen

  
 
Fil. doktor Carl-Fredrik Palmstierna (1903-93) utgav år 1959 i egen tolkning och med kommentarer Öst Västlig Divan av Johann Wolfgang Goethe (1749-1832). Den 22 mars 1982 hade han under strecket i Svenska Dagbladet en intressant artikel med anledning av att det då var 150 år efter Goethes död FRÅN WEIMAR TILL KLOCKRIKE, där Carl-Fredrik Palmstierna bl.a. skriver: 
 
1948 ANADE Algot Werin, professor i litteraturhistoria i Lund 1948–58, "faustiska drag" i Harry Martinson. Givetvis avsåg han dennes lidelsefulla kunskapstörst. Att Werin, denne fine Goethekännare var på rätt spår, bekräftades åtta år senare, då Martinsons kosmiska diktning exploderade i Aniara, hans länge förberedda stora "revy om människan i tid och rum". Tord Hall har i Naturvetenskap och poesi givit oss en ovärderlig nyckel till tankevärlden hos Martinson, som med större rätt än både Viktor Rydberg och Strindberg bör kallas "den svenske Faust". [...]
Tidigt insåg Martinson att det oerhörda i den moderna världsbilden realiter ej kan fattas av sinnen, känsla eller förstånd, eftersom realitet är en avgränsad föreställning. Poesin förutsätter dock en sådan begränsning. "Vore diktens värld inte begränsad", säger Martinson, "så skulle den heller inte existera som någon värld, ty diktens källåder är förundran och utan gränskänning och gränskänsla ingen förundran". [...]
 
ÄR DET för djärvt att i mångfrestaren Goethe se en äldre trosförvant till Martinson i "existensens Mysterium"? [...] Liksom Martinson talar Goethe ofta om förundran (Erstaunen) över tillvaron och kallar en bävande förundran (Schaudern) för "människans bästa del". Men samtidigt ryggar han med skräck inför ett alltför dristigt inträngande i alltets hemligheter. "Urfenomenen" bör lämnas i fred. Det ligger trots allt någonting positivt i vår mänskliga begränsning. [...] Även Goethe vill tro att naturvetenskap och poesi skall kunna mötas på ett högre plan men är på sin ålderdom lika illusionslös om framtiden som Martinson: "Och ägs de vises sten av dårar, ej bleve ägarn därför vis." [...]
 
Carl-Fredrik Palmstierna uppehåller sig i andra delen av Goethes Faust vid hybris  och Urmödrarna, en vision av det kosmiska skapandet, livets egna verkande krafter som blir till en påminnelse om skuld och en maning från moderligheten, mot vilken en gång förbrytelse skett.
 
VID SIDAN av denna apoteos må ställas de sista raderna i Vägen till Klockrike, den av sina böcker Harry Martinson satte högst. Den moderlöse Bolle är död och ombord på Karons färja. Den för honom utanför tiden men omsider åter tillbaka i tiden. Han blir reinkarnerad som ett om allt föregående omedvetet, nyfött barn hos en ung mor av indianstam. "Det var en klar dag någon månad efter regntiden... Det var i paradiset." Bolle är hemma - som Mats i Rune Lindströms Himlaspel, denne bygde-Faust.
Liksom på ålderdomen Goethe vände sig Maratinson mot "inre rymder" och nådde uppenbarligen fram till tanken på en ordnande princip i världsalltet, en världssjäl."
 
Carl-Fredrik Palmstierna avslutar sin artikel under strecket i Svenska Dagbladet med en Vaggvisa av Johann Wolfgang Goethe och tankarna i den är nära  avslutningen av Harry Martinsons djupt symboliska och livsfilosofiska Vägen till Klockrike:
 
..."Evigt, naturligt en verkande makt
frigör och skapar i lagbunden takt
livet må skilja, förena till en,
ovanom andar och nedanom sten..."
 
  
Harry Martinsons tankar i Vägen till Klockrike om världsalltets tomrum har likheter med Goethes idédrama om sanningssökaren Fausts nedstigande i det absoluta tomrummet bortom tid och rum. Faust vill utforska tillvarons gåtor och slits mellan Mefistofeles, anden som förnekar, och den goda, oskuldsfulla Margareta eller Gretchen. Goethe gör Faust till höglärd doktor, men hans kunskap värderas kritiskt med "Och ägs de vises sten av dårar, ej bleve ägarn därför vis";  samma varnande ifrågasättande som Harry Martinson uttrycker i Aniaras sång 64  om det ansvarslösa hanterandet av tekniken, "vishetens sten gömd i geniets slaktmask."   


 
- Stilla i båt! varnade Karon. Jag ska förklara.
Bolle satte sig åter ner i dödsekan. Han stirrade som ett lyssnande och skrämt barn på Karon, som nu blivit lika lugn som före.
- I det stora världsalltet är det mesta tomrum, sade Karon. De millioner solarna, hur stora de än är, kan liknas vid värnlösa gnistor i släckande vatten, ifall man skulle jämföra deras värmande kraft med det oändliga tomrummets kylande makt och välde.
 Så förstår du kanske att det inte kan vara så att tomrummen bara släcker. Tomrummen måste ha en mening som inte människan känner. Tomrummen måste ha en makt som inte bara utsläcker. Ty vore det så att tomrummen inte hade någon annan uppgift än att skilja solar åt med oändliga avstånd och sedan uppsluka dessas värme och ljus, då skulle universum för länge sedan vara att likna vid glesa svärmar av gnistor nedsänkta i släckande vatten. Och världsalltet skulle då för länge sedan vara utslocknat.
 Nej, tomrummen har en skiljande mening och en förenande. De olika världarnas människor vet ingenting om varandra. Avstånden är för stora för de levande, men inte för de döda. Och det är väl och lyckligt att de olika världarna ingenting vet om varandra.
(Ur Vägen till Klockrike, kapitlet Karon i luren tutar)
 
Carl-Fredrik Palmstiernas artikel under strecket i Svenska Dagbladet inleds med ett konstaterande som efter en omläsning av Goethes Faust och Harry Martinsons Vägen till Klockrike, är relevant att avsluta bloggtankarna här med:
 
"Goethe har utövat ett mäktigt inflytande på efterföljande generationer av diktare; sålunda är Harry Martinsons verk märkt av den tyske titatnen."
  
Klockriketeatern är en finlandssvensk teater, som har sitt namn från teaterns första uppsättning år 1991, Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike”, i regi av Kristin Olsoni. Klockriketeatern har en egen scen i centrala Helsingfors

I anslutning till Klockriketeaterns första uppsättning ”Vägen till Klockrike” gjordes en värdefull inspelning med bl.a. skådespelaren Martin Kurtén, som till inledning läser Harry Martinsons dikt Nuet från diktsamlingen VAGNEN.
 
Makarna Kristin Olsoni och Martin Kurtén är båda Harry Martinson-sällskapets hedersmedlemmar. När budet når oss om att Martin Kurtén den 27 november 2013 har avlidit, blir saknaden efter honom stor. Att nu lyssna till hans uppläsning av Nuet vid inspelningen från Klockriketeatern, blir till en minnesrik högtid, och varmt deltagande tankar går till Kristin Olsoni:
 
NUET
 
Innan nuet brister och förstöres
sitter sländan invid vattenspegeln.
Var sekund ett slag på dödens klocka,
var minut ett liktåg av sekunder.
Låt oss dröja tätt vid ögonblicket
nu när fjäriln snuddar evigheten
innan nuet brister och förgöres.


Rune Liljenrud

tisdag 26 november 2013

Tal ~ Text ~ Tanke / Värdefulla litteraturprogram

Lennart Leopold, fil.dr. och universitetslektor i Svenska med särskild inriktning mot Litteraturvetenskap och ansvarig för planering av föreläsningsserien Tal ~ Text ~ Tanke,  presenterar Håkan Sandgren,  den siste föredragshållaren under höstterminen 2013 i Kristianstad
 
Högskolan Kristianstad, Folkuniversitetet, Regionmuseet i samarbete med Gustaf Hellström-sällskapet har under hösten 2013 bjudit flera intressanta litterära program med temat "Det litterära Kristianstad".  Författaren Eva Ström inledde med "Staden i världen. Några tankar kring Birgitta Trotzigs författarskap". Kristianstad hedrar "sina" många författare med gatuskyltar.
 

 
Sista programmet i höstens litterära programserie gavs 26 november, då Håkan Sandgren, fil.dr. i Litteraturvetenskap och lektor vid Högskolan Kristianstad talade om "Albert Henning - Vattenrikets lyriker".  
 
 
Håkan Sandgren gav exempel på typiska drag i Albert Hennings lyrik:
 
Besjälade landskap
Lågmäldhet och innerlighet
Sentimentalitet och nostalgi
"Artonhundratalsidealism"
Bunden, rimmad vers (t.ex. sonett)
Lokal anknytning (landskapet kring Kristianstad, italienska motiv, skaldelivet)
 
I diktsamlingen "Speglingar" (1915) finns en avdelning "ÅN" med tolv dikter, som kanske tydligast anknyter till Vattenriket och dikten "ÅN I VINTERMÖRKNING" därur, tolkade tidlöst väl stämningen under novemberkvällen den 26 november 2013, då programmet "Albert Henning - Vattenrikets lyriker" gavs i serien "Det litterära Kristianstad"
 
Ett halvsläckt kvällsljus silar
ur lätta skyars krans
ned över ån, som vilar
i luft av mörknad glans.
 
Men snabb den faller, natten,
och slättens vida land
emellan rymd och vatten
blir blott ett mörknat band.
 
Och plötsligt tända, glimma
ur dunklet fjärranfrån
guldögda ljus, som strimma
den skimmersvarta ån,
 
och född av nattens timmar,
blir hemlig skönhet huld
en vattenvärld, som glimmar
i ebenholts och guld.
 


I diktsamlingen "Meditationer" (1919) hyllar Albert Henning Vattenriket med dikten "Hembygdens landskap"
 
Stilla, stilla ligger ån och speglar
sommarmolnet, som däruppe seglar,
holmens björkar, snabba svalors färd
över fårans skimmergröna värld.
    [...]
    Ljuva syn, förtrolig för mitt öga
    mer än något under himlen höga,
    aldrig, aldrig blir din tafla tom.
    Outtömlig är dess rikedom
    [...]
 
"Blid och eterisk poet av inåtvänd läggning"; så beskrivs Albert Henning av Johannes Edfelt.
 
"En av de finaste och själfullaste lyriska poeter som för närvarande skriva på svenska". Så skrev Fredrik Böök, tidens tongivande litteraturkritiker, om Albert Henning i Sv Dbl 3 sepember 1931, med anledning av hans 50-årsdag. 
 
 

Gustaf Hellström-sällskapets ordförande Disa Lundgren, tillika ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse, utgav i december 2007, genom Föreningen Gamla Kristianstadselever, en 216 sidor stor och mycket innehållsrik bok om "ATHENÆUM ~ En långlivad gymnasistförening i Kristianstad". Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas / Ovidius.  Boken omnämner bl.a. Albert Petersson Henning, "att hans litterära produktion var väl värd att läsas". (Obs namnbytet) År 1922 valdes Albert Henning till hedersledamot i Kamratföreningen Athenæum och år 1935 invaldes han där som hedersledamot ytterligare en gång!
 
 
Det finns en "Etisk problematik" med Albert Henning, framhöll Håkan Sandgren. Henning publicerade politiska artiklar under pseudonymen A. H-g bl.a. i den ultranationalistiska och pronazistiska dagstidningen Dagsposten, utgiven av Sveriges Nationella Förbund.
 
I den efterföljande diskussionen om Albert Henning kom mycket att handla om huruvida hans lyrik verkligen är "starkt förankrad i miljön kring det vi idag kallar Vattenriket" och om Albert Hennings politiska åskådning påverkar läsningen av hans lyrik.  Under diskussionen gjordes jämförelser med Harry Martinsons naturlyrik.
 
När Harry Martinson-sällskapet under årshögtiden i maj 2014 besöker Kristianstad och Gustaf Hellström-sällskapet kommer kanske diskussionen om Albert Hennings författarskap att åter aktualiseras.
 
TACK för höstens föreläsningsserie Tal ~ Text ~ Tanke och vi ser fram emot Vårterminen 2014 med tema: Första världskriget. Sigurd Rothstein inleder den 25 mars med föredraget "Första världskriget och det kollektiva minnet".
 
Rune Liljenrud

lördag 23 november 2013

Pär Lagerkvistpriset år 2013 utdelat till Eva Ström

 
I Växjö Stadsbibliotek, där utdelandet till Eva Ström gjordes
av Växjös Litteraturpris år 2013 till Pär Lagerkvists minne
finns bild av Nobelpristagaren 1951; Konstnär: Arne Jones
 
 
Till Eva Ström, Kristianstad överlämnades 23 november 2013
  Pär Lagerkvistpriset 2013
av Pär Lagerkvistjuryns ordförande Ola Larsmo
och Växjö kommunfullmäktiges ordf. Nils Posse
 
Prismotivering:
"Eva Ströms böcker spänner över flera genrer och bärs av ett precist och vackert språk. Hennes författarskap kretsar kring de frågor om tro, otro och förtryck som också skapade Pär Lagerkvists starkaste texter."
 
Utdelningen av Pär Lagerkvistpriset 2013 gjordes under
Kronobergs bokmässa, som innehöll många programpunkter
Hedvig Lagerkvist läste texter av Pär Lagerkvist och Eva Ström 
 
Eva Ström: Den flödande lyckan Albert Bonniers Förlag, 2011
ISBN 978-91-0-012536-3
 
Harry Martinson-sällskapets Julbloggfråga 2011 gällde
Eva Ströms bok "Den flödande lyckan" och ur denna bok
lästes i samband med utdelandet av Pär Lagerkvistpriset 2013
Eva Ström är god kännare av Harry Martinsons författarskap,
vilket hon flera gånger i olika sammanhang har visat prov på  
 
 
Rune Liljenrud
 

onsdag 20 november 2013

"I asparnas gemensamhetsskugga står en hästräfsa nedsjunken med hjulen drunknande i gräs och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan blommar ..."

  
 
Liksom på ett oändligt måfå
har björkskogen här skjutit ut sina gröna uddar
i den tysta mossan
där en ängslada ligger - skev av vind och torka,
med en frusen nöd i sitt trä.
 
I asparnas gemensamhetsskugga
står en hästräfsa nedsjunken
                 med hjulen drunknade i gräs
och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
                 blommar en vit claspis. */
 
 
Jag har sett en fiskmås komma in från havet
                 och sätta sig på räfsans sita.
Och med denna bild har jag drömt
                 det slumpvisa skeendets tavla.
 
HARRY MARTINSON: NÄRA HAVET, Ur NOMAD (1931)

 
 
*/ "claspis" skall istället vara
Cardamine pratensis ~ Ängsbräsma
 
  
 
Artur Lundkvist har i SPEKTRUM, 1932 en artikel "SAMTAL MED HARRY MARTINSON", vari finns denna klarläggande passus:
 
Man kan se symboler i maskiner. Likaså kan man se symboler i blommor. För människan och i synnerhet för poeten är det inte mer än ett steg mellan maskinen och blomman. Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik.
Den blomman som jag älskar mest, säger Martinson, heter "Cardamine pratensis". Det är en liten vit nordisk blomma, som för mig ger bilden av allt vekt och rent i världen. Den har det rätta jungfrueligas vita, vackra hudfärg, den är vädjande och skygg som det innersta i vårt önskeliv.
Det var för övrigt den blomman som jag på grund av ett misstag kallade "claspis" i en av dikterna i "Nomad".  
 

 
Rune Liljenrud
 

fredag 15 november 2013

Harry Martinson, Gustaf Hellström och Sven Edvin Salje som dramatiker

 
Dramatik ingår i en samlad utgåva av Harry Martinsons verk med Stefan Sandelin som redaktör. I utgåvan Dramatik har Ingegerd Bodner Granberg skrivit efterord Spel om tålamod och tvivel och i boken har samlats Gringo (1932), Salvation (1933), Lotsen från Moluckas (1937) och Tre knivar från Wei (1964).
 
I samband med firandet år 2004 av Harry Martinson 100 år gavs på Dramatens stora scen i Stockholm Tre knivar från Wei - en av de märkvärdigaste pjäser som skrivits i landet - så stod det att läsa i programmet. År 1964 gav Ingmar Bergman en uppsättning av pjäsen. 
 
 
 
Gustaf Hellström hade på sin tid goda framgångar på Blancheteatern i Stockholm med sina komedier Han träffas inte här - Komedi i tre akter (1947), Hans portfölj - Komedi i tre akter(1949) och Ung man gör visit - Komedi i tre akter (1950)
 
Lennart Leopold, som tillhör Gustaf Hellström-sällskapets styrelse, har ägnat en stor del av Sällskapets medlemsblad nr 12 Våren 2007 åt Gustaf Hellström som dramatiker. Däri finns diverse samtida material och även en text om huvudpersonen i den ena pjäsen.
 
Om man klickar på länken nedan så bör medlemsbladet komma upp. Det är också möjligt  att klicka fram på sällskapets hemsida www.gustafhellström.se
 
 
 

 
Sven Edvin Salje skrev teaterpjäserna Faddergåvan  - Folkkomedi i 3 akter(1938) och Korset på vinden - Pjäs i tre akter (1946). Karl-Fredrik Björn berör Salje också som dramatiker i sin bok om Sven Edvin Salje Sjung dig själv en sång (1981).
 

Pjäsen Faddergåvan tilldelades ANDRA PRIS
 i förlaget STUMA's amatörpristävling
 
Faddergåvan (1938) utgör Saljes debutverk som författare vid 24 års ålder.  Pjäsen utspelar sig dels på ett grosshandlarkontor, dels i ett fängelse.

Personerna i pjäsen är:

IVAN FORSMAN, grosshandlare
BIRGIT FORSMAN, hans dotter
GRETA, trotjänarinna hos Forshamns
FÄRM, kontorist
Karlsson, lagerbiträde I
UNO LIDÄNG, lagerbiträde II
Slaktaren
Fångvaktaren
chauffören

Scenanvisningarna är enkla. Akt I och III föreställer ett kontor och Akt II föreställer en fängelsecell. Författaren ger i pjäsmanus anvisningar om hur aktörerna skall framföra scenerna. Naturligtvis bör "brottslingen" uppträda i fångkläder. Pjäsen behandlar frågor om etik och moral. Vem som i pjäsen är "brottslingen" avslöjas chockerande och kommer som en överraskning.

 

 
Pjäsen Korset på vinden (1946) handlar om ett gammalt träkors som bonden Tore Toresson har sparat på vinden och som skulle stått på hans fars grav. Scenen beskrivs med att handlingen utspelas i makarna Tore och Kerstin Toressons vardagsrum. De är i 60-70 års åldern. Deras söner är Sage, omkring 30 år och präst samt Lars, hemmason och något yngre. Övriga personer i pjäsen är Margit, hushållselev 20-30 år, hembiträdet Karin 25 år, trotjänaren Ove 70-80 år samt Jan, arbetare på gården och 17-25 år.
 
Makarna Toressons vardagsrum beskrivs omsorgsfullt. Händelsen äger rum i nutid. Träkorset skall vara av plank 3x4 tum och i storlek 60x125 cm. Korsets armar skall i ändarna vackert rundas och väl putsas.
 
Samtliga aktörer i pjäsen skall uppträda i klädsel, som icke stör styckets allvarliga karaktär. Lappade byxor, trätofflor på scenen, löst påhängda skägg i starka färger bör de medverkande noga akta sig för.
 
Korset på vinden är ingen svår pjäs att uppföra. Dock lämpar den sig icke för nybörjare, åtminstone icke för nybörjare, som saknar fullgod ledare.
 
Sven Edvin Saljes författarskap kännetecknas av noggrannhet och god människobeskrivning, vilket tydligt märks också i hans scenanvisningar.  
 
Det vore tacksamt om i programmen under 100 årsfirandet fr.o.m. kommande 15 februari av Sven Edvin Saljes födelse i Jämshög den 15 februari 1914, också något kunde få finnas med om och av Salje som dramatiker!  
 
 Rune Liljenrud
 
 

torsdag 7 november 2013

HARRY MARTINSON: "Traditioner måste vi ha - annars finns ingen vila"

 
Inför utgivningen av diktsamlingen "Dikter om ljus och mörker", den första boken efter elva år, gav Harry Martinson trött och motvilligt en intervju med Kerstin Hallert i Svenska Dagbladet, som publicerades söndagen den 31 oktober 1971. Harry Martinson är trött under intervjun men växlar snart om så att han "nyfiket vrider och vänder på varje fråga, dyrkar upp den med tysta hisnande skratt, låter sig engageras i långa tankeutflykter..."

Familjen hade något år tidigare flyttat från Gnesta till en våning på Övre Östermalm i Stockholm och Harry Martinson kände sig rätt desorienterad av flyttningen.  - Halva vår tid är flyttningar. - Dessa arma sociologer försöker finna former att få fatt i vårt liv med dess täta skiften. Att vara sociolog - det måste ju vara som att försöka räkna en myrstack som kryper iväg i alla riktningar.  - Det som ger människan hjälp är traditionerna.



 - Jag är vanefilosof. - Länge trodde jag att det var minnena som bar upp traditionerna men jag har ändrat mig på den punkten. Minnena är för svaga för det. Det är vanorna som bär upp dem, säger Harry Martinson. En av dikterna i "Dikter om ljus och mörker" heter just Minnets kraftlöshet och i den näst sista dikten Minnets såll  i den nya samlingen skriver han: 
 
De flesta minnena
faller till marken med löven.
Rör man dem efteråt
prasslar de bara torrt
som om de aldrig grönskat
på årens buskar.
 
 
 
Traditioner måste vi ha - annars finns det ingen vila. Och om vanorna växlar för ofta så dör traditionen. - De kulturbefrämjande och de kulturförstörande vanorna presenteras förstås inför en som en slags Perssons blandning. Det gäller att kunna urskilja. Man måste leva med en tankens och intellektets omdömesberedskap, säger Harry Martinson i intervjun av Kerstin Hallert för Svenska Dagbladet. Detta tolkar han  i dikten Kritisk vandring
 
Plötsliga uppenbarelser dunstar lätt av.
Insikten är aldrig plötslig.
Det krävs lager av jord och år
det krävs osynliga såll och utåt osynliga lyktor
för en inre upplysning av jagets mörker.
 
 
 
Vid Svenska Dagbladets intervju den 31 oktober var sista korrekturet av  "Dikter om ljus och mörker" lämnat.  För Harry Martinson var det som vanligt inför utgivningen av en ny bok "Han hade fått god lust att byta ut några smådikter och lägga till tio andra".
 
"Dikter om ljus och mörker" fanns i bokhandeln den 26 november 1971.
 
 
Inför utgivningen av "Dikter om ljus och mörker" intervjuades Harry Martinson om sin nya diktsamling av Carl Magnus von Seth den 25 november 1971, dagen innan boken fanns i bokhandeln. Denna intervju finns bevarad på band, utgiven av Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge. Stefan Sandelin har i ett texthäfte gjort en värdefull kommentar. 

 
Rune Liljenrud