lördag 30 juni 2012

Månadens Martinson ~ Juli 2012 ~ ~ ~ av Disa Lundgren



















~~~~~~~~~~~

När daggen fallit
började snigeln sin färd
iklädd katrinplommonsrock och med lyssnande horn.
Han tog sig flitigt vägen lång
hän mot gläntan av ormbunk.
Men lugnade sig vid varannan aln
och vilade stilla.
Nu kom den högre världen
stojande hemåt från dansen.
Snigeln krympte sig då
och låg svart och förminskad i tuvan.
Jorden skälvde länge och tungt
och natten blev sen.
När ängsmarken slutat att darra
var morgonen kommen.


Kommentar:

Stilla sommarkväll, alldeles stilla längst där nere på marken, där snigeln i sin vackra katrin-plommonsrock i stillhet och frid glider fram över marken ostörd, helt i sin egen takt, utan brådska, men ändå mot ett mål. I snigelvärlden finns det tid att ta en vilopaus då och då "vid varannan aln". För en snigel skapades ingen brådska, den stilla sommarkvällen är en perfekt inramning för en eftertänksam skogssnigel på väg mot ett för sniglar avlägset mål, kanske kvällen till ära klädd i sin helgdagsrock.

Men så bryts stillheten. "Den högre världen" bullrar in och river sönder snigelns stilla värld, ungdomar på väg hem från sommardansen - kanske rusiga inte bara av sin ungdom - stojar fram i snigelns värld. Den räddar sig in i en tuva, drar ihop sig och ligger som en svart klump i väntan på tystnad och stillhet - men därav blir inget mer denna natt. Så slutade den katrinplommonfärgade snigelns upptäcktsfärd - och det vart morgon!!

Åter låter Harry Martinson i denna till synes enkla dikt den "nedre världen" med dess försvarslösa invånare rätt hårdhänt - i detta fall rätt högljutt! - möta den "högre världen", dvs människans ofta aningslösa framfart i naturen..

Den svarta skogssnigeln beskrivs inte alltid hos Martinson som här klädd i sin katrinplommon-färgade (helgdags)rock. I ett par andra dikter - också i samlingen Tuvor - används ord som "blanksmord", vilket ger en kväljande påminnelse om att man förr använde levande sniglar som smörja på vagnshjul, och "kistsvart", som för tanken långt bort från den finklädde snigeln på kvällsutflykt en stilla sommarkväll.

Dikten ur Tuvor

Disa Lundgren

NÄSSELFROSSA - Stenmurar

NÄSSELFROSSA: Tranemåla – gården och stenmurarna


Harry Martinson skriver många gånger om sten, rösen och murar i sin diktning. I gen till Klockrike skriver Harry Martinson: ”Bonden var en riktig stengärdsgårdsman, och mycket händig med stenmurning,”  Martinson använder sten symboliskt och stenen är besjälad. Inte minst i Aniara är det så att stenens budskap där blir som allra starkast:

Men då det sagts att stenar skola ropa
så talade den döde i en sten.
Han ropade ur stenen: kan ni höra.
Han ropade ur stenen: hör ni inte.
Jag kommer ifrån staden Dorisburg. (Sång 26)


Många stenmurar har förstörts och stenen har återanvänts. Harry Martinson varnar för detta i Gräsen i Thule, där han skriver om "nyttans tand som är värre än tidens tand." 

Numera omfattas stenmurar av det generella biotopskyddet, vilket innebär att det är straffbart att förstöra eller ta bort stenmurar i jordbruksmark.

I Nässlorna blomma beskriver Harry Martinson sockenbarnet Martin som i dystra tankar lämnat Tollene gård och tyngs av minnet av att där ha dödat en kalv när han som bestraffning en söndag skulle hösta löv. Wilhelm hade sagt: förti kärvar löv och sen är du fri. Då hände det att han slog ihjäl en kalv som börjat äta av lövet och smutsade grovt i högen av löv. Gråtande övertäckte han kalven med löv och grävde ner den i jorden. Minnet förföljer honom när han är på väg till nästa gård, Norda.

[…]

Det var sent när han kom fram till Norda. De hade redan tänt lamporna och alla fönster på gaveln ut mot ljunglandet lyste rullgardinsröda.

I ”gatan” som mellan stengärdsgårdarna ledde upp till gården blev han stående vid ett hallonsnår. Han finglade loss några bär och åt. Å, de var goda. Gården avtecknade sig som en mörk bondefästning mot bakgrunden av de drivande månmolnen.

[…]

Martin sög sönder ännu några björnbär där han stillsamt satt i den dunkla månskymningen. Natten var obestämt ljum och vänlig. Han hade inte det minsta lust att gå upp till gården. Han kunde gott sitta litet och ”tänka” på ”livet” som ”går och går”. Så underligt, tänkte han och såg på en stjärna.

Nu kom några nyfikna kvigor och livkalvar fram och stirrade på honom över den breda stengärsgården. De gick ännu på nattbete för den ljumma höstens skull. Försänkt i drömmar och drunknad i molnstämningen upptäckte Martin kalvarna först efter en lång stund. Då var han mitt i en sång. Han avbröt den. Och tog ögonen från stjärnan.

På jorden hade skockat sig kalvar. O, Herre Gud! En! Två, tre, fyra stycken!! De stirrade på honom. – Jaaa, de stirrade på honom! Och där borta! – en till! Han drog andan och försökte fylla sina lungor med mod. I detsamma kände han en sömnighet men tvingade samman läpparna, rädd för att störa sitt samvetes stund med att gäspa – häda. Han lät gäspningen gå inåt, ned i bröstet, där den fick vänta; ty där borta vid gärsgården stod Kalven!! Den stod alldeles stilla. Den såg så underligt på honom. Oo!

Det hjortrongula månskenet speglades i ungdjurets ögon. Hela himlen var spökdrucken. Kalven stirrade som en katt. Oo!  […]


”TRANEMÅLA – gården och stenmurarna” var ett par program under Kulturveckan Nässelfrossa, då Ida Andersen berättade om stenmurars historia och presenterade sin bok "Stenminnen". Experten på stenmurar Sten Steinbach visade hur reparation av stenmurar kan göras. Han har medverkat i en bok från Blekinge museum ”Sten på sten – råd om kallmurar”. Också ordföranden i Sven Edvin Saljesällskapet Gustav Fredriksson medverkade i de mycket uppskattade programmen på Tranemåla gård.


FJÄRRAN SKOG

Hur stilla här i denna skog
där stigen glömmes mer och mer
hit har vi sneglat ofta nog
ur onda år, ur allt som sker.

Bland starren lösas alla band
och vinden spelar på sitt rö.
Grön mossa ler åt tidens tand
och glömskan bärgar tidens hö.

Här lurar ingen framtids vår
som varg i snåret på sitt rov
och allt förgånget myllas ner
i tidlöshetens vilda spår.

HARRY MARTINSON: ur GRÄSEN I THULE


Landskapet vet allt
genom sitt växlande vara
och genom sin vana vid allt
som ett landskap möter.
Det har vanor och vårar.
Mossorna läser långsamt in sig
i stenarnas ärrtecken,
år efter år.

HARRY MARTINSON: ur TUVOR


Mossan lever upp på sin sten
sväller alltmer och fyller
sin tidlösa kudde med regnet som nyss föll.
Den tar tillvara vad den hinner
i en vattenkanna av sten
djupt dold i dynan.
Vid torrtid vårar den upp sig när det så behövs
med hjälp av vattenklunkar
gömda i ett stenveck.

HARRY MARTINSON: ur LÄNGS EKOTS STIGAR


Boken "Stenminnen" av Ida Ansdersen (text) och Åsa Nyhlen (foto) är mycket värdefull att ha med vid läsning av Harry Martinson.



Just nu pågår en utställning på Elin Wägners Lilla Björka och i Skrivarstugan där visas Elin Wägners cykel med en förklarande text, som knyter an till stenmur:

”Upptäcktsresorna företogs tillsammans med Flory Gate, som hade bil men ibland for de fram på de småländska vägarna på denna tandemcykel. Grannar har berättat att Elin inte kunde cykla och alltid satt bak och behövde en stenmur för att stiga på och av!”


LANDSKAP

Skogen dröjer vid slättlandets rand
för att höra efter hur sädesfälten susar om somrarna.
De låter mildgulast och mjukast i juni
och mitt i åkern finns ett stenrös.
Sommaren hänger ut sin solluft därute
och fälten rör sig skönt och skimmergrant
åt alla håll för vindens ande.

HARRY MARTINSON: ur GRÄSEN I THULE



Från sidan solbelyst
blir gläntans mark ett guldgolv
och dess gräs en solfäll.
Mitt i denna skogens kammare
står urtidsblocket som ett stadigt skänkskåp
med nyckeln omvriden inifrån
och med mossa i låset.

HARRY MARTINSON: ur TUVOR



Nässelfrossa  - Nässlorna blomma

Rune Liljenrud

tisdag 12 juni 2012

NÄSSELFROSSA 2012 femårsjubilerar ~ 2008 - 2012



NÄSSELFROSSA 2012 femårsjubilerar
 ~   2008 - 2012  ~

*  *  *  *  *

NÄSSELFROSSA 2012 Tema: Över stock och sten
NÄSSELFROSSA 2011 Tema: Jorden vi ärvde
NÄSSELFROSSA 2010 Tema: Eld & lågor
NÄSSELFROSSA 2009 Tema: Vid vattnet
NÄSSELFROSSA 2008 Tema: På gränsen


 

Birger Johnson är flitig medarbetare under Nässelfrossa
Här tolkas Harry Martinsons / Sven Edvin Saljes diktning

Båda dessa litterära konstverk i Jämshög finns beskrivna 
här på Harry Martinson-sällskapets blogg

26 augusti 2010
Nytt litterärt konstverk
med Martinson- och Saljetexter

23 juli 2010
Jämshög / Olofström
är rikt på kultur



Tre av de skolor som Harry Martinson gick i, är bevarade
I skollokalerna ges flera program under Nässelfrossa

Alltidhult (”Tollene”) Juni 1913 – aug 1914
Alltidhults folkskola (Alma Nilsson, ht)

Näbbeboda (”Norda”) Aug 1914 – 1915-06-04
Näbbeboda folkskola (Karl J Staaf) 9 okt 1914 t o m vt 1915

Åldersdomshemmet i Jämshög 1916-10-07 – 1917-07-02
Jämshögs folkskola (Edvin Johansson) 1916-10-09 – 1917-06-20



Författaren Sven Edvin Salje
som här på bilden ses framför Fornstugan
 tillägnas nio program under Nässelfrossa 2012

Saljesällskapets hemsida

www.salje.se

  www.nasselfrossa.se


Årets Nässla
ges som en hedrande utmärkelse 


Rune Liljenrud

NÄSSELFROSSA 2012 Tema: Över stock och sten


NÄSSELFROSSA 2012 Tema: Över stock och sten

Årets tema finns  i Harry Martinsons Aniara, Sång 63
        "... i landet Gond tills Sista paret ut
förkunnades av tjutande siren
                   och flykten begynte över stock och sten."


"Temat för Nässelfrossa är Över stock och sten, ja, ibland är vi till och med under stock och sten. Stockar och stenar är påtagligt närvarande i naturen i vår bygd och har därför också påverkat vår kultur på olika sätt. Hur stockar blir till brädor, hur stockar och stenar blir till arkitektur, hur slitet med stenen präglat kulturlandskapet, men också genererat ekonomiskt uppsving, ibland av ren Klondyke-karaktär, hur färgstarka personer har profilerat sig i Stenbäraland."

Ur programförord till NÄSSELFROSSA 2012
Ingvar Wramsmyr Ordförande i Föreningen Nässelfrossa

Bejakelse
Livet har vidgat sig.
Träden ta om varandra med yviga lövgrenar
och kyssarna höras som vindsus.
Sommarens klockor ringer till bejakelse.
Många av livets illusioner
          ha en kraftigare byggnad än drömmar.
Alla skogar bli varje år lummiga
          av förtroende till markens ådror.
I varje träd lyfter sig
          en fullbräddad källa av sav.
Den som vid denna tid hugger en al
kan se hur dess safter förrinna som skummande öl.

HARRY MARTINSON: Ur All världens berättare 1953, nr 11

Kulturveckan Nässelfrossa startade 2008
 och har i år Femårsjubileum


NÄSSELFROSSA 2012 Tema: Över stock och sten

NÄSSELFROSSA 2011 Tema: Jorden vi ärvde

NÄSSELFROSSA 2010 Tema: Eld & lågor

NÄSSELFROSSA 2009 Tema: Vid vattnet

NÄSSELFROSSA 2008 Tema: På gränsen



24 juni - 1 juli 2012 pågår Kulturveckan
Hela programmet för Nässelfrossa 2012 finns på

www.nasselfrossa.se


Harry Martinson-sällskapet
 har under Nässelfrossa sju program

Över stock och sten
 i översättandets snårskog
Nebbeboda akademi
 25 juni heldag 8 tim. med början kl 09.00

"En blommande äng kan beskrivas 
bara av sina fjärilar"
Programmet ges två gånger
 26 juni kl 13.00 och 1 juli kl 13.00

Domänverket, kronojägare N.P. Norén
 och Harry Martinson
Programmet ges två gånger
 27 juni kl 09.00 och 28 juni kl 16.00

"En barrbjörn med raggen på ända"
Programmet ges två gånger
 28 juni kl 13.00 och 30 juni kl 13.00
Söndagen den 1 juli har Nässelfrossa 2012
 stor final i Stenmuseet i Vilshult
Då kommer någon kreativ person att tilldelas

Årets Nässla


Rune Liljenrud

NÄSSELFROSSA 2011 Tema: Jorden vi ärvde



NÄSSELFROSSA 2011 Tema: Jorden vi ärvde


"Temat för årets Nässelfrossa är Jorden vi ärvde. Vi blandar överjordiskt och underjordiskt, allt från Aniaras hisnande perspektiv på den enda jord vi har, ner till det lilla på gräsrotsnivå.

Ur programförord till NÄSSELFROSSA 2011
Ingvar Wramsmyr Ordförande i Föreningen Nässelfrossa 

   "Berättelsen om Aniara rör sig på flera olika plan, inom olika mänskliga inbillningsklasser. Den yttre står i berättelsens tjänst och är därför relativt enkel. Parallellt med det episka passerar berättelsen genom många olika mänskliga kunskapsformer och medvetanderum.
   Egendomligt nog har det ändå visat sig att Aniara kan läsas tvärsigenom som en spännande berättelse om ett skeende där verklighet och overklighet täcker varandra. Man föres in i en miljö som inte finns, men som man under läsningen vänjer sig vid och som man på det ena eller andra sättet snart känner igen. Den blir verklig, påträngande och fängslande och till slut omutlig och förtrogen: som en spegel. Den blir så att säga vår ödesmiljö, den som vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till mäniskor. En av dessa kategorier är medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen. De många rummen och salarna i goldondern Aniara är, om man så vill fatta dem, andliga kategori-rum, attitydkamrar, upplevelsekretsar eller helt enkelt olika sätt att känna, tänka och leva. Men allt är sammanfört inom samma ytterväggar samtidigt som det är utställt och slungat genom tomheten, den inre och den yttre."
HARRY MARTINSON: Ur förord till Aniara

 
 I två program under Nässelfrossa "Jorden blev Doris dalar i Aniara"
~ med tankar och urflykter från Harry Martinsons versepos Aniara ~
  medverkade författarens båda döttrar Harriet och Eva Martinson.



 
63

En kvinna ifrån Gond som nu är änka
sågs ofta med sin man i utsiktsrummet.
De satt där flera år med sina knyten
tillreds som om de väntade på landning.
Och fastän många såg med ironi
~ alltmera rymdlik kall ~ på detta par,
behöll de två sin rörande förväntan
och sågo lugnat hän mot Lyrans land.

I deras fromma hjärnor rörde sig
en doft av timjan från en äng de känt
och brödet som hon bakat i den ugn
de tvingats lämna i det landet Gond.

Hur många tusen gånger som de läst
i Himmelens prospekt, tätt tryckta till varann,
vet ingen dödlig här i rymdens år
som kallt förflyta utan andra spår
än att de båda grånade till slut
och hon blev ensam, satt där ensam kvar
i tysta tankar över flydda dar
då mannen ännu levde som förut
i landet Gond tills Sista paret ut
förkunnades av tjutande siren
och flykten begynte över stock och sten.

På Goldons startfält tryckta till varann
tog de ett tungt farväl av Doris dal,
och lade sedan med en avskedsbön
sitt emigrantproblem i ödets hand.

Jag observerade i flera år
hur änkan satt där ensam, tyst och böjd,
allt medan vi som ifrån denna höjd
med sinnrik ledning skötte ödets hand
alltmer förtvivlade om Löftets land.

HARRY MARTINSON: Ur sång 63 i Aniara


Rune Liljenrud

NÄSSELFROSSA 2010 Tema: Eld & lågor


NÄSSELFROSSA 2010 Tema: Eld & lågor

"I en trakt där smedjor och bruk i flera hundra år varit en viktig del av näringslivet är elden en central faktor, liksom i skogen, där tjärdalar, svedjebruk och kolmilor bidragit till försörjningen. För hundra år sedan kunde man höra Eld i berget! i de områden där den svarta graniten erbjöd många slitsamma arbetstillfällen.
Den okontrollerade elden har också lämnat spår. Den stora branden i Jämshög 1803 då kyrkan, prästgården och sju gårdar brann upp var en verklig katastrof.
I skogsbrändernas lågor går stora ekonomiska värden upp i rök, medan den biologiska förnyelsen av växt- och djurlivet hamnar på pluskontot."

Ur programförord till NÄSSELFROSSA 2010
Patrik Sjöstedt Kultur- och Fritidsnämnden

"Utan att Martin visste förlopp, utan att han visste ordet av, bodde de på en annan plats. 'Vi bor mycket enkelt nu', sökte Inez förklara. Marken gungade till och det åskade ur jorden. 'Vi bor vid ett stenhuggeri', sade hon.
   - Vi har gjort konkurs.
   - Får jag se den, bad Martin.
   - Det kan man inte se, den finns inte.
   I brist på annat tänkte sig Martin en korkskruv.
   En helt ny värld hade emellertid ryckt in i deras tillvaro. Det var nya ljud och nya rop, nya rörelser och nya dagar. Män i slokhattar växte ur marken. Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrott svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och väldiga försäkringar. Det dånade om dessa mäns liv. De gingo där nere i stenklyftorna som Klippiga bergens rövare i Inez' bok. De borrade in järnkäppar i berget; slog ner dem med släggor och så sköt de. 'Eld i berget!' skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det där nere och stationssamhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen. Överallt var förbjudet att gå. Landskapet var uppfläkt och urholkat. Stenbrotten gapade i skogarna. Det luktade av kolstybb och olja, vinschångan stod i moln kring vinschhusen. Nästan varje människa skrek: Se opp! Se opp!
   Familjen bodde nu i ett gult hus. Det låg på randen av ett stenbrott som kallades Stora Sibirien och under svåra sprängningar var det till och med utsatt för stenregn. Därför hade man nu luckor för de fönster som vette år 'brotten' till."
HARRY MARTINSON: Ur Nässlorna blomma 1935


   "I slutet av augusti då torkan var som värst utbröt en svår skogsbrand väster om mossarna. Den rasade i flera dagar och trotsade alla uppbåd. Från alla världshörnen rusade regementena till hjälp: artillerister från Vendes, grenadjärer från Karlskrona, hallänningarna, kronobergarna. Men branden spred sig mer och mer och i åtta kyrksocknar gick folket man ur huse för att släcka.
   Så stor hade världen aldrig varit. Genom branden upptäcktes fler och fler kyrksocknar. Från trakter som man hört talas om bara i gaeografiboken och sagan kommo nu sotiga bönder störtande med stora ruskor i händerna. Här är vi! Och de kastade sig in i branden, kämpande, slående, släckande. Från fler och fler socknar kommo de. Deras dialekter och bygdemål var Babels förbistring, men här stodo de nu i alla fall och togo orders av brandbefälet: Mot eldhärden vrån väster! Skall ske. Mot eldhärden från öster! Skall ske. Här måste en brandgata huggas mot nordväst! Skall ske. Trehundra man att hindra torvbrand på myrarna vid Ramlindasjön! Femhundra man åt sydväst! Sexhundra man åt nordost!
   Från ett geodettorn i sydväst rapporterar man att branden har en katastrofal utbredning.
   I Idatornet två mil längre bort sitter Ida på trettitvå meters höjd över marken och omkring henne där uppe på plattformen sitta fem ackande gummor och titta på jordens undergång. Hur kommo de alla hit upp? De voro ju så skräckslagna för höjden och för den svindlande stegen som går utanpå tornet hela vägen. Man ville så gärna se jorden brinna ändå, på lagom håll, från höjd och avstånd.
   De bådo Ida så bevekande.
   - Hjälp oss lite om du kan, så är du snäll.
   Ida betänkte sig en stund. Men så fick hon en idé.
   - Ställ er i tur och ordning, sade hon. Och så bar hon upp dem en för en i en säck.
   Hon bar gummor hela dagen, upp och ner, och ner och upp, och släppte dem ut ur säcken då hon väl var uppe på plattformen med dem."
HARRY MARTINSON: Ur Vägen ut 1936

ELDMAKT
Vedhuggarna klaga på järnträdet -
det tar inte ens elden, säga de.
Det är hårt som jättegrifflar resta i
en skog.
Men elden hugger ej med yxor -
den tar mjukt om järnträden med sina fladdrande,
                                               tunna armar -
och i järnträdens aska vandra sedan
den hårda, förundrade världen.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad 1931


Rune Liljenrud

NÄSSELFROSSA 2009 Tema: Vid vattnet


NÄSSELFROSSA 2009 Tema: Vid vattnet 

"Temat i år är Vid Vattnet. Kanske lite utmanande eftersom vi är Blekinges enda inlandskommun. Men vi har massor med vatten: i våra många sjöar, i våra blänkande skogstjärnar, i våra ringlande åar, i brunnen på Tulseboda, i Olofströms krafts turbiner och i det nya Holjebadet! Och allt detta vatten speglas i kulturen i form av inspiration för konstnärer och författare, som stomme i kulturlandskapet och som en av de krafter som driver vår historia och vår bygd framåt."
Ur programförord till NÄSSELFROSSA 2009
Patrik Sjöstedt  Kultur- och Fritidsnämnden

 
"Dammar fanns det också i trakten och kring dem vaggade ofta ankor och genast överensstämde natur och sceneri med Sagan om den fula ankungen - som sedan visade sigt vara en svan. Genast fanns två svanar till hands. De höll till i en skogssjö inte långt från Holje."
HARRY MARTINSON: Ur Bygd och natur 1946, nr 2

Avskedsord till en sjö
En mörk sjö med överhängande träd
är för mig både en himmelens och en tidernas spegel.
Här hände mycket.
Om himmelen nedsteg med mildhet så uppstod vassen
                                                                 och näckrosen.
Och sothönan kom och nickade med den vita pannmössan på.
Här har jag sett mycken tid förflyta
stundom flera år av minnen och drömmar
drivande på vassflottar som ofta bara var en timmes verk
                                                                  eller mindre.
Här har jag lärt känna som månårsbröder de strandälskande
                                                                  träden.

En länge av vind och vatten spelad sång
har jag fått räckt mig
med svarta kårar från dess holmar
och rop från dess fåglar.
Om vintrarna en kall och ärlig skrift
på dess stora griffeltavla av svartgrå is.
Och så vårarnas nyöppna vakar fulla av fågel
som ropade ut sig till hela rymden omkring.
Inte heller höststormarna vill jag glömma att nämna,
hur de ryckte i huset,
fällde granar och kastade lövmoln in mot åsen i öster.
Vid avskedet tackar jag dig varmt
för allt detta min kära sjö.
HARRY MARTINSON: Ur Nio dikter,
Bonniers litterära magasin 1980, nr 2

 

Rune Liljenrud




NÄSSELFROSSA 2008 Tema: På gränsen


NÄSSELFROSSA 2008 Tema: På gränsen
"Med temat På gränsen berättar vi vår historia som för mer än 350 år sedan låg på gränsen mellan Danmark och Sverige. Vad ligger på gränsen idag? Undersök och lär!"
Ur programförord till NÄSSELFROSSA 2008
 Patrik Sjöstedt Kultur- och Fritidsnämnden 


 
"Jag tror att likheten med den danska naturen här betyder en hel del. Jag minns en illustration till sagan Elddonet. Den föreställer episoden med soldaten, gumman och det ihåliga trädet. Detta träd fann jag genast vara likt en gammal knotig och ihålig ek som växte på vägen till Näbbeboda."
HARRY MARTINSON: Ur Bygd och natur 1946, nr 2

"... då världens gräns på jorden sammanföll
med sockengränsen och där varje by
satt fången i sig själv bak elva stättor
och femton landsvägsgrindar eller vändkors.
En milsdjup granskog stängde runt omkring."
HARRY MARTINSON: Ur Vildgåsresan,
Prolog till Selma Lagerlöfjubileet 1958
Rune Liljenrud