måndag 28 maj 2012

Harry Martinsons Gata och Moa Martinsons Torg vid Hornsbergs Strand, Kungsholmen i Stockholm

                                   

                                                 Drömstaden
Drömstaden ser helt annorlunda ut än vad ritningarna utvisar.
Som nu denna bro. Så lätt och så lite kostsam.
Den är gjord av morgondimmor och aftondimmor bemålade
                                                 med sol.
Husen är av drömt material, solbjälkar. I drömköken behöver
                                                 ni bara drömma.
Trafiken ombesörjes av väldiga såpbubblor som brister vid
                                                 framkomsten,
ingen skada skedd.
Det uppstår alltid nya.
Gatorna är vatten. Kristallklart. Och människorna kan konsten
att gå på vatten. Deras gång är dessutom vackrare på vatten,
varje kvinnas rörelser ljuvliga, en dagdrömmares säkra och
                                                 svävande gång.
I drömköket tickar drömklockan.
Staden har inga fasta delar, inga skruvar, inga besvärliga rör,
inga ledningar, ingen disk. Ni kan bara sitta och låta staden gå.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker


I Stockholm antog stadens politiker redan år 1963 "Enprocentsregeln", som anger att en procent vid ny-, om- och tillbyggnad i Stockholm stad ska avsättas för konstnärlig gestaltning. 

Moa Martinsons Torg invigdes av Finansborgarrådet Sten Nordin den 24 maj 2012, som en del i ett stadsutvecklingsområde på Kungsholmen, och är en av flera platser med författarnamn, bl a Harry Martinson, Eyvind Johnson, Pär Lagerkvist och Nelly Sachs.

 

Lina Nordenström har med "Från bok till sten" som verkstitel, konstnärligt gestaltat torget, granitplattor med textfragment ur Moa Martinsons böcker och skulpturer av bokstäverna i författarinnans namn, Moa Martinson.
Typsnittet är Berling antikva, som arbetades fram på 1940-talet som det första svenska typsnittet.

En berså med sittbänkar och en större ek ger skugga och vindskydd. Framför eken skedde invigningen av Moa Martinsons Torg och där talade bl a Professor Ebba Witt-Brattström från Sällskapet Moas vänner.
Hon avslutade med ett citat av Moa Martinson och menade att det nya torget skall bli en Moas barrikad:

"Bäst passar jag att tala från barrikaden. Då blir jag hörd därför att där vet jag vad jag skall säga." 


Ekens minne
Riksvägen med milstenen rakt under mina grenar.
Men helst kommer hon i minne.
Hon den vackra på stigen.
Hon kom varje sekel alltid någon gång.
Var ibland borta och sov djupt neri jorden
men uppstod igen så snarlik att det åter var hon.
Det måtte ha skett inne i byn
att hon vaknade upp på nytt.
Hon måste ha gått tillbaka dit under jorden.
Så segrade hon alltid.
Min krona susar om henne.
I sju sekler har jag känt henne nu.
Det är ändå som i våras.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen


Harry Martinsons Gata ~ kv. Lycksaligheten


Rune Liljenrud

söndag 13 maj 2012

Harry Martinson och etiken



"Barmhärtigheten gror på livets grunder" 

Etikprofessor em. Göran Bexells föredrag vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid lördag den 5 maj 2012 på Jämshögs folkhögskola, inleddes med att han läste Harry Martinsons dikt Försonande rymd  och gjorde en djuplodande diktanalys.


Försonande rymd

I en by där jag bodde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.
Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det upp för mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.
(Ur de tusen dikternas bok, 1986)

Den försonande hållning som finns i dikten är en enda stor vädjan till författaren själv och till läsare att ta till sig den livssyn, som dikterna utsäger. Li Kan under trädet, han talar till sin författare. Diktaren ger konkretion åt hatet och för försoningens anda. Språkbehandlingen gör att Martinson hittar ett sätt som gör att han på ett försonande sätt kan bearbeta de tärande minnena, som finns i Nässlorna blomma.

Det finns i Försonande rymd en etiskt belysande iakttagelse. Det var inte berättarens jag som aktivt beslutar sig för att inte kasta stenen. Det var något som drabbade honom, en upplevelse som inneslöt i sig en moralisk tydning av situationen. Det var som om försonande rymd sänkt sig ner över situationen och det tog udden av hatet och hämnden, ”efterhand gick det upp för mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad”.

Det är en klassiskt etisk fråga, om det egna subjektiva valet eller andra faktorer ytterst skall anses avgöra det som är moraliskt rätt eller orätt. Harry Martinson hör till dem som insett att viktiga etiska fenomen och avgörelser, inte bara är något som jag väljer aktivt. Det kommer snarare till mig som en insikt. Det är inte jaget som tilldelar egenskapen att vara moraliskt god.

Glädjen kommer nästan alltid av sig själv.
Plötsligt står den på trappstenen
sällsam som första klara dagen efter månadslångt regn. 
(Ur de tusen dikternas bok, 1986)

Ingenting jag lockar, allting kommer själv.
Stilla flyter molnet högt på himlens älv.  (RAST Ur Kap farväl, 1933)

Berättelsens plats är naturen. Det är naturen och särskilt sommaren som är en ständig läkedom för Harry Martinson. Naturen är människans räddning. Morgonsolen som går upp är alltid mer än kärlek, mer än hat och sorg. Den är sanningen bortom alla fakta och solens livgivande går genom världen.

Det stora etiska valet och alternativet mellan att kasta stenen och att låta bli, kan läsas som en berättelse om en situation där ett för förståelsen av Martinsons etik fundamentalt val står på spel, mellan det som bryter ner och det som bygger upp, mellan den iskalla mekanikens ödslighet och den sköna blomsterängens blomstertydning, mellan död och liv.

Människan leker liksom universums två lekar, uppbyggandets och nedbrytandets, men universum eller kosmos behärskar genom sina lagar lekens regler på ett långt fullständigare sätt än vad människan någonsin kan tänkas kunna. Ofta säger Martinson att människan har kommit bort från Livet självt. Nedbrytandet har segrat i människans värld, men det finns likväl ljusglimtar, och han kastar inte stenen.   

Etikprofessor em. Göran Bexell gav efter sin diktanalys med introduktion i temat Harry Martinson och etiken, några ytterligare fördjupningar på temat med hjälp av Harry Martinsons diktning: Vad är etik, vad är moraliskt rätt och orätt och hur kommer man fram till detta, det handlande subjektet, hur är en god moralisk människa beskaffad, dygder och laster, hur kan etiken förankras och motiveras i en kultur eller religion, etiska fenomen som ansvar och tillit, kärlek och hat, etikens långa historia och nutida etiska synsätt, aktuella etiska frågor i mängder såsom miljöetik, affärsetik och vårdetik.

Inåtrymderna, som är livssyn och religion, etikens landskap har stor betydelse för etiken. Harry Martinson hade en djup känsla för att tillvaron har osedda dimensioner. År 1957 säger han i en intervju: ”Min religion är inte hinsides, den är här och nu. Religion är för mig samklang med kosmos så att jag upplever en klarhet och handlar med min klarhet och övertygelse om kärlek och rättfärdighet.” Förundran inför tillvarons enorma komplexitet präglar Harry Martinson. Gåtan är mycket större än tvivlet och tron. ”Gåtan är det djupaste och största.” (Ur Doriderna) Tillvaron har osedda, okända, hemlighetsfulla dimensioner, som vi inte helt känner och inte heller kan uttrycka direkt med språket. Det är en kombination av en djup naturvetenskaplig insikt och en förundrans hållning.

Tvärt kan jag ej beskriva vad jag såg
av sällsamheter men det följer sedan
när vanan att berätta övat sig
för andra vanor än vad livet bjuder,
och andra ting än dem som kallas dödens.
Ty fastän bortom allt jag känt
var detta inte döden
och fastän inom allt jag känt
var detta inte livet.         (Försänkt som i en dröm men ändå vaken, Ur Doriderna)

Föd mig inåt, inåt ifrån världen.
Föd mig inåt ned till djupa hav.
I din inre rymd finns hjärtats stjärna
föd mig inåt, hän från tid och grav.  (Ur Vagnen)

Hos Harry Martinson är det så att den kosmiska livskänslan, de osedda och oerhörda dimensionerna, gåtan, ger en viktig inramning till etiken och den vill inspirera den och ge den motivering och bakgrund. Den förhindrar enligt Göran Bexell, att etiken blir hård regeletik, rationell konsekvensetik. Den har ett fokus på människan som handlande och ansvarig person, såsom Martinson uttrycker det i intervjun, ”handlar med min klarhet och övertygelse om kärlek och rättfärdighet.”

”Nu, om aldrig förr, är vi i behov av en etik som kunde uppstå direkt ur kosmisk gripenhet och förundran, en etik bottnande i en livssyn som alltid håller i sikte de självklara källorna, de bärande och universella, de som finns där oberoende av människan och som inte människan själv skapat. En sådan etik skulle, om den i tid hade varit levande verklighet i vår värld, ha kunnat rädda världen och mänskligheten från oändligt mycket av allt vad den fått genomlida.”  (Avsikter, 1945)

Etiken och estetiken hör ihop hos Harry Martinson. Estetiken ger etiken färg och form, som måste kunna visas i kulturen och det sker genom det konstnärliga gestaltandet. Det är en etik på det konstruktiva livets grund, en etik som trots allt tar fasta på det konstruktiva och livsbejakande i tillvaron. Det bjuder människan att inte ge upp. Naturen är här en oerhörd kraftkälla inspiration.  

”Blomsterängar illustrerar livets lyckligaste läsarter med vindgungande blommor som sitt bildspråk och med flyktiga fjärilar som skiljetecken. De upphäver på nytt varje ögonblick med sin flyktighet, som i förbifarten plockar undan och tar med sig de påsmygande dödstankarna. Denna lysande upplösningsprocess då melankolierna går under bland de tusen rastlösa solglimtarna, som snappar bort dem och förtär dem med små tungor av sol, det är ett livsspel som helt upptar ögon och öron. De strider om ens sinnen, de segrar aldrig men kastar tusen segerglimtar. Så samlar ängarna åt sinnet lyckliga sommardagar, framställda under minuter, levande under år som minnets blomma.”

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få. (Ur Vagnen)

Barmhärtigheten gror på livets grunder

Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder. (Ur Aniara, Sång 102)

Liv, barmhärtighet och evangelium står emot mekanik, död, lag och undergång. Aniara är enligt Harry Martinson en grym dikt. Den ger ”lag men inte evangelium”. När det gått så långt för mänskligheten som Aniara, då kan vi inte få evangeliet gratis. ”Vi kan bara återfå det genom att bättra oss” säger Martinson i en intervju.

Den goda balansen

Livet är enligt Harry Martinson fullt av gyrala anordningar och etiken skall vara ett uttryck för detta. Det är att vara ytterst noggrann i samvetet, samvetsgrann, men det är också att av hänsyn till de yttre omständigheterna vara ”ungefärlig” på de villkor som formar situationen, där samvetet skall komma till sin rätt. Gyrokompassen hade en stor beundrare i Martinson. Livet har en balans och en helhet och en jämviktsförmåga och människan skall försöka förverkliga en sådan balanskonst i sitt liv.

Den goda människan och dygderna

Sanningen är i solen, inte i de tillfälliga stormarna.
Sanningen inträder i sinnena när sinnesändringen sker,
den dag då människan fattar solens självklarhet som uppenbarelse,
inte som slentrianens lampa över struntsjälar och struntbegär.
Sanningen är den goda viljan att i besinning
vaka och vara.

Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår
och slutar odla det onda hon lättare förmår.
Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.
Den är fri från hänsynslös strävan.   (Ur Li Kan talar under trädet, Passad)       

Människan är enligt Harry Martinson ömsevis en "fladdrare" och en "fastspikare". Att hata henne det är meningslöst, att förakta henne är förmätet. Att älska henne är en stor konst. Martinson betonar längtan efter jämvikt, harmoni och besinning. Samvetet har en viktig funktion och det behöver tränas och inte avtrubbas. Det behöver tränas och bli lika skickligt som förnuftet. Men har man ett upptränat samvete så inser man mer och mer skuld och ansvarstagande. Detta är begrepp som förekommer ganska flitigt hos Martinson.

Etikens allmängiltighet

Harry Martinson har en stävan efter etisk allmängiltighet och han menar att lyrikern, diktaren behöver formulera och föra fram en codex ethicus, som är allmängiltig och den skall kunna gå över gränser mellan kulturer och religioner. Han pläderar för att alla har ett stort ansvar för andra. I taoismen så sökte man inte sanningen och inte heller meningen. Man utgick från att sanningen finns och att visheten skulle sökas.

Harry Martinson och tidsaktuella etikfrågor

Det finns förväntan på att diktare skall ta ställning i olika tidsaktuella frågor och Martinsons diktsamling Vagnen fick inte bara positivt mottagande, därför att den kunde anses kritisk mot bilismen och vara bakåtsträvande. Harry Martinson tog kritiken hårt och själv skriver han:

”Den närmaste tiden är våldtagen och belagd med alla tänkbara bojor, inte minst nyttans och den fadda trevnadens med dess andligt billiga leksaksvadd och dess leksaksvagn åt alla.”   

Georg Svensson menar att Martinson inte ville deltaga i alla möjliga proteströrelser och han ville undvika konfrontationer, men ”han var på ett djupare plan en protestant, en varnare och misströstare, som ingen annan i vår moderna litteratur, därtill före alla andra när det gäller att urskilja de onda tendenserna i utvecklingen. Han var bland de främsta att med sin civilisationskritik inse vad en icke human teknik kunde föra mänskligheten.”

Harry Martinson menar att den moderna människan blivit så förblindad av teknikens landvinningar att hon har förlorat sin häpenhet och sin förundran av allt som finns i naturen och i universum och därmed har man förlorat en levande andakt inför tillvarons oerhördhet.

Harry Martinson menar att poesin och dikten skall ge livet en dimension, som politiken aldrig kan ge. Dikten kan kombinera vetenskap, intuition och känsla. Så här skriver Martinson:

”Lyrikern vet att månen är ett stenklot utan liv, men han kan dikta en sång, där månen blir en glödande augustifrukt”.

”Göken ropar inte ut skogens marknadsvärde, men likväl ger den skogen ett annat och kompletterande värden.”

”Solen kan vi uppleva utan samhällsförmedling. Livet är större än staten. Naturen är inget råstoff utan en sinnrik natur. Jag kan inte tänka mig något mer olidligt än att dikten skulle vara en idépolitisk dikt.”

Professor em Göran Bexell avslutade sin föreläsning med att konstatera, att det är väldigt lätt att bli påverkad av Harry Martinson, som står för en originell och djuplodande etik och har ett rikt etiskt landskap. Han var en enastående rik begåvning och kunde förena naturvetenskap och dikt, filosofi, religion och civilisationskritik. Han bar på ett sprängfyllt erfarenhetsmaterial. Först och främst var han en språkets mästare, fri från konstrade vändningar. Etikens samband med en vidare livssyn gör hans etik mycket välmotiverad och den går in i ett mönster. Förundran är där en bas och det är en etik med djup respekt för den enskilda människan och naturen, för de etiska fenomenen, för vaghet i god mening, illusionsfrihet och eftertänksamhet. ”Barmhärtigheten gror på livets grunder.”



____________
Rune Liljenrud


Nomadiska verk och det öppna arkivet

 "Språket stod redan i livets bok"


Forskarassistent Jon Viklund, Uppsala universitet talade vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid den 5 maj 2012 på Jämshögs folkhögskola om att Harry Martinson publicerade dikter i olika sammanhang, ändrade dikter, också andra texter och fortsatte att ändra även sedan en bok utkommit av trycket. Denna process är intressant att följa, men detta förutsätter att arkiven är öppna för studier och analyser av "nomadiska verk".

Jon Viklund har i  Samlaren, 2008 en artikel om "Modernism i rörelse  - Harry Martinson och den poetiska processen". Den handlar om "textens instabilitet". Texterna är ett slags processer, snarare än färdiga produkter. Den dikt vi läser har kanske föregångare, har förändrats och kanske bytt mening. Möjligen vore det en uppgift för Sällskapet att lyfta fram och redovisa Harry Martinsons dikter som processer, publicera manuskript och olika processer av samma dikt.

Harry Martinsons dikt "Bomull", först publicerad i tidningen Sjömannen 1930, är ett bra exempel på hur förändringar sker. Dikten har publicerats på flera olika ställen och den trycktes om 13 gånger under Harry Martinsons livstid, varav minst 5 versioner är omarbetade, mer eller mindre kraftigt. Jon Viklund berörde frågor om vad konstnärlig infattning gör med dikten. Förtydligas diktens budskap eller skapar den nya budskap?  I Samlaren, 2008 ger Jon Viklund en tolkning av dikten "Bomull".

"Kopfarbeiter" eller "Papierarbeiter"? Är allt klart i huvudet och kommer direkt ner på papperet eller sker mesta arbetet just på papperet? Det är uppenbart att Harry Martinson var av den andra kategorin, menade Jon Viklund. Om detta vittnar den efterlämnade samlingen av manus, som är omfattande, mellan 1500 och 2000 diktutkast enligt en beräkning. På Carolina i Uppsala fyller Harry Martinsonarkivet hela 10 meter i bokhyllan.

Editionsfilologi är vetenskaplig utgivning av texter och det är detta intresse som fört Jon Viklund till Harry Martinsons textmassor, för att finna ut hur han arbetat och hur hans texter har växt fram.  Han visade till bilder den skapelseprocess i flera olika skeden som exempelvis "Språket stod redan i livets bok", har genomgått.



Vad har hänt och varför har ändringarna i flera faser gjorts?



Omslaget till Harry Martinson-sällskapets årsbok 2005, HARRY MARTINSONS BIBLIOGRAFI 1 av Carl Otto von Sydow, visar på ett "nomadiskt verk"


Omslaget är taget ur Harry Martinsons eget exemplar av Kap Farväl! från 1933 och där står att läsa: "Även i de färdigtryckta böckerna fortsatte Martinson att göra ändringar. Han smakade på orden, letade efter de mest talande bilderna och tyckte sig aldrig vara riktigt klar."


____________
Rune Liljenrud

Alltidhultsstipendiat och fotograf om inspiration från Harry Martinson



"... var skall naturen sökas?"



Efter Harry Martinson-sällskapets årsmöte lördag den 5 maj 2012 på Jämshögs folkhögskola under ordförandeskap av Disa Lundgren, som är Sällskapets representant i kommitté för Alltidhult-stipendier, bjöd Alltidhultsstipendiaten och fotografen Mikael Gustafsson på ett bildspel med bilder från boken "Upplev Sveriges historia", som han gjort tillsammans med historikern Dick Harrison. 

Upplev Sveriges historia : en guide till historiska upplevelser i hela landet (inbunden)

Mikael Gustafsson berättade om hur Harry Martinson inspirerat honom och gav några  belysande citat från Harry Martinsons diktning:

"... Skogen med sina ständiga skiftningar av form och ljud, skugga och ljus övertalade den vandrare som gick i den att ständigt förvänta sig något, eggande mörkt till ständigt nya serier av aning, den ena aningen bakom den andra utan slut. Och så var det också med landsvägen som gick genom en skog, den tog drag av skogen omkring och lovade allt. Den sade: följ mig bortom kröken vid storgranarna där. Och när man kom dit lovade den omigen, att bortom nästa krök, där skall ni få se. Så fortgick det krök efter krök, och många var de ynglingar som hade blivit luffare på det sättet, av sin egen förväntans bundenhet vid vägormen, krök efter krök, mil efter mil..."
Ur "Vägen till Klockrike", 1948

"... var skall naturen sökas? Svaret bör väl bli att den kan sökas var som helst, ja, helst var som helst. Vill man komma naturen in på livet får man inte jaga efter den som om den började där eller där, vid Kebnekaise, vid Ristafallet eller vid Tåkern.
Gör man det propagerar man bara med eller mot sin vilja för en naturblind turism som kräver effekterna snövita svanflockar, dånande vattenfall eller skyhöga fjäll för att man skall vara övertygad om att man upplever naturen..."
Ur "Utsikt från en grästuva", 1963


Mikael Gustafsson avtackades med Harry Martinsons "Bestiarium", 1964


____________
Rune Liljenrud

Harry Martinson-sällskapets årshögtid lördag 5 maj 2012 i Jämshög



Harry Martinson-sällskapets årshögtid med
utdelning av Harry Martinson-priset 2012


Kära vänner!
Varmt välkomna till Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Jämshög. Vi startade faktiskt redan i går kväll när vi hade Harry Martinson som naturskildrare i fokus. I dag kommer vi att inleda med att dela ut årets Harry Martinson-pris till föreningen Vetenskap och Folkbildning och dess ordförande Martin Rundkvist. Juryns enhälliga beslut om pristagare har kritiserats från en del håll. Bl a har man efterlyst pristagare med litterär anknytning. Enligt statuterna är dock Harry Martinson-priset inte i första hand ett litterärt pris utan vill fästa uppmärksamheten på Martinsons stora engagemang i bl a freds-, miljö-, och kunskapsfrågor.
Det saknas emellertid inte litterära Martinson-pris. Vartannat år delar Sällskapet ut  Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne till ”författare, översättare eller skribent, som verkar i Harry Martinsons anda.  Om stipendiejuryn finner författare vars diktning bildar syntes med bildkonst så att text och bild berikar varandra och skapar samklang, kan bildkonstnär få del av stipendiesumman.” År 2013 är det dags för nästa prisutdelning.
I dag utlyser vår vice ordförande Johan Stenström en skrivartävling, ”I dialog med Harry Martinson”, för studerande vid skrivarutbildningar vid universitet, högskolor och folkhögskolor. Tre pristagare kommer att belönas vid årshögtiden i maj 2014. Denna pristävling genomförs tack vare en mycket frikostig donation från en av våra medlemmar, Gunnar Andersson. Donationen gör det också möjligt  för oss att via internet göra en satsning på att nå unga läsare.
Vi vet alla att Harry Martinson älskade skolan. Så här beskrev han den i Nässlorna blomma: ”… en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet”.  Och han fortsatte under sitt liv att hylla den jakt på kunskap som vetenskapen bedriver. I en betraktelse i Dagens Nyheter skriver han att vetenskapens väg är människans med ”sin envishet, sin tankes oro, sin ihärdighet, sin tillkämpade lidelsefrihet och sin kombinationsförmåga”. Samtidigt fanns det hela tiden hos Harry Martinson en annan sida, poesins värld, där ett ord som ”stämning” blev centralt. Men hur förena vetenskapens kyla med stämningens värme? I ”Sång till kristallfågeln” skildrar han detta dilemma:
Var finns den rena tanke
som inte själv förfryser?
Var finns den oberördhet
som värmer och belyser?
De här två frågorna borde nog dagens vetenskapsmän ständigt ställa sig.
Innan jag lämnar över ordet till kommunalrådet Margaretha Olsson vill jag bara nämna att vår årshögtid fortsätter efter prisutdelningen och Martin Rundkvists tal, och att ni som har möjlighet är välkomna att delta i de programpunkter ni finner intressanta. Programmet finns i de blad som delats ut. Än en gång: Hjärtligt välkomna!

Åke Widfeldt
Harry Martinson-sällskapets ordförande


Kommunalrådet Margaretha Olsson
Vetenskap och Folkbildning:s ordförande Martin Rundkvist 
Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widfeldt

Kommunalrådet Margaretha Olsson påminde om statuterna för Harry Martinson-priset, som delats ut två gånger tidigare, till Jan Eliasson 2008 och till Christian Azar 2010. Enligt statuterna delas Harry Martinson-priset ut till "den, de eller den organisation som i Harry Martinsons anda verkar för att värna om den lokala och globala miljön, arbetar aktivt för fred mellan människor och fred mellan människa och natur eller odlar eftertanken och poesin som centrala livskvaliteter."

I prisjuryn har ingått Margaretha Olsson och Patrik Sjöstedt från Olofströms kommun samt Johnny Karlsson och Paulina Helgeson från Harry Martinson-sällskapet, vars Räntmästare Johnny Karlsson här överlämnar ett konstnärligt prisdiplom till VoF:s ordförande fil dr Martin Rundkvist.


Vetenskap och Folkbildning:s ordförande fil dr Martin Rundkvist höll sin prisföreläsning "Harry Martinson, vetenskapen och folkbildningen", som här publiceras in extenso:

Harry Martinson, vetenskapen och folkbildningen
Av Martin Rundkvist
 Jag har fått förmånen att skriva dessa ord tack vare att jag är stolt ordförande i den förening som tilldelats Harry Martinson-priset 2012. Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF i dagligt tal) har ett aningen otympligt men förhoppningsvis klargörande namn. Vi är knappt 3000 personer som gillar att popularisera vetenskap. Närmare bestämt kan man kalla oss en vetenskapsvänlig motståndsrörelse. När homeopater avråder från vaccination, när spiritistiska medier i teve säger sig ha kontakt med folks avlidna familjemedlemmar, när astrologer och grafologer erbjuder sig att hjälpa till att gallra ansökningarna vid rekrytering av personal – då får de med oss att göra. För åsiktsfriheten innebär ju inte att man har rätt att slippa bli emotsagd. Vi hyllar det kritiska tänkandet och det kritiska ordet.
                      Vad Harry Martinson skulle ha tyckt om vår förening är oklart eftersom vi började vår verksamhet fyra år efter hans frånfälle. Men jag tror att han skulle ha uppskattat oss. Fast han skulle nog ha sett oss som lite för ickelyriska och förnumstigt jordbundna – och kanske alltför vetenskapsoptimistiska. Hur som helst var Martinson en vetenskapsvänlig poet som inte gillade att bli förd bakom ljuset. 1949 skriver han:
”Forskningen, vetenskapen, är livets största andliga triumf, ty där når människan utanför livet, genom att tanke och substans samarbetar i riktning mot en gemensam förklaring.”[1]

Jag håller alltså gärna med prisnämnden om att VoF arbetar i Martinsons anda. Och för mig personligen är utmärkelsen särskilt glädjande av flera skäl. Till att börja med är jag själv livslång Martinson-entusiast, vilket började redan i lågstadiet när jag såg en talteateruppsättning av Aniara. Och därtill är jag inte själv naturvetare eller ingenjör: jag är arkeolog och ägnar mina dagar åt att brottas med balrogen för att dra fram forntidens underjordiska hemligheter i dagsljuset. Arkeologiämnet ligger inom humanistisk fakultet i Europa, inom samhällsvetenskaplig i USA, och har dagligen ett nära umgänge med naturvetare som gör specialistanalyser åt oss. Jag står därför yrkesmässigt med ett ben i vardera kulturen om vi anlägger Charles Percy Snows perspektiv.[2] Och det gjorde Harry Martinson med. Med den här texten vill jag säga något om hans relation till vetenskapen och folkbildningen.
Folkbildning
Som arbetarförfattare från enklast möjliga bakgrund är Harry Martinson ett paradexempel på den klassiska folkbildningen. Han skriver 1935 i barndomsbiografin Nässlorna blomma,
"Ja, han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var: en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet."[3]
Med min egen jämförelsevis privilegierade bakgrund blir jag rörd av den här passionerade attityden till skolan och kunskapsinhämtandet, ja, erövrandet av kunskap. Jag var en gång gift med en lärare som hade (och har) samma passionerade hållning, och jag lärde mig hur viktig skolan verkligen är. Vi borde betala lärarna bättre än vi gör.
                      Men "folkbildning" är ett politiskt provokativt ord. Än idag förknippas det i viss mån med socialdemokratin och arbetarrörelsens bildningssträvanden. Och oavsett vilken politisk uppfattning man har är det lite synd, för ett starkt utbildningssystem som står öppet för medborgarna oavsett deras sociala bakgrund är ett grundkrav både för rikets krasst nationalekonomiska hälsa och för att demokratin skall fungera. Och inom den politiska högerflygeln är ju Folkpartiet känt för att man väljer lärare till riksdagsledamöter. Folkbildning borde tillhöra den fond av gemensamma värderingar som alla partier är överens om.
                      VoF är hur som helst en opolitisk organisation vars styrelse och medlemmar spänner över ett brett politiskt fält, gissningsvis jämförbart med svenska partisympatier över lag. Men folkbildningsbegreppet kan sticka en del i ögonen. Och även om man inte ser det som vänsterbetonat så kan det hända att man ser det som paternalistiskt, som en ansträngning att kontrollera medborgarnas tänkesätt. Om man därtill betänker att VoF:s kvartalstidskrift heter Folkvett så kan man förstå att vi provocerar våra meningsmotståndare. Någon har kallat vår hållning "aggressivt normalvetenskaplig".
 Vetenskap och konst
Den unge Harry Martinson uppfattade naturvetenskapen kanske inte som aggressiv, men definitivt som utmanande. Han läste hungrigt om sin tids nya astronomi och fysik och såg dem som en lyrisk utmaning, en som poeter ännu inte antagit. Han hade en stark inre drift att ge den nya världsbilden poetisk form. 1938 skriver han:
”... den astronomiskt icke skolade människan [kan nu] mindre än någonsin känna sig hemmastadd i universums bottenlösa stjärngård. Hon har fått veta för mycket för att kunna återgå till det gamla, och för litet för att på ett övertygande sätt kunna bära med sig det nya astrofysiska i sin tanke, sitt synsätt, sin sång”.[4]
Varken forskarna eller poetkollegorna tycks väl riktigt ha delat Martinsons uppfattning att detta var en viktig uppgift.[5] Att Aniara senare mottogs så väl handlade snarare om det mycket konkreta atombombshot som Martinson behandlar där än om någon i lyrik omstöpt kvantfysik. För han hade själv egentligen inte någon folkbildande mission. Hans lyrik är inte didaktisk. Snarare är den dunkel och allusiv så till den grad att man nästan måste vara kvantfysiker själv för att förstå att Martinson ibland faktiskt diktar om sådant.[6] Han kallar sig 1947 en "förbindelsekarl mellan den moderna vetenskapens problemvärld och det fria tänkandets öppna värld av värderingar",[7] men han är uppenbarligen inte ute efter att undervisa publiken om det han lärt sig inom naturvetenskaperna. Han vill ”bära det med sig i sin sång”, han vill ”skapa sig fullgiltiga visioner av allts innehåll”[8] – ambitioner och känslomässiga behov som inte är alldeles lätta att begripa, men som gav upphov till inspirerad lyrik.
 Teknologiskepsis
Fastän vetenskapsvänlig blev Martinson med åren allt mera teknologiskeptisk. Han ville gärna veta hur universum är uppbyggt men han ogillade kunskapens industriella tillämpning. Tydligast framträder det i hans intensiva oro för atombomben. Och det är en delvis lyriskt grundad oro. Martinson är inte rädd för bomben enbart för att den kvantitativt sett är kraftig och sprider ett långlivat gift. Genom hans insikter i fysiken blir atombomben för honom också en metafysisk styggelse som bryter mot skapelsens ordning: "Ett universum som hittills har arbetat slutet har blivit öppnat: dess hittills ofattbara konstitutionella insegel brutet."[9]
                      I bedömningen av Martinsons hållning till teknologin bör vi hålla i minnet att han skyfflade kol i pannrummet på ångbåtar som ung, upplevde båda världskrigen och på sin ålderdom fick se månlandningarna på teve. Få generationer har genomlevt en sådan teknikstress som hans gjorde. Han var tidigt medveten om miljöförstöringen, och han ogillade det teknologiskt ökade tempot i samhället.
                      I förhållande till de nya teknologiskt betingade massmedierna uppvisar Martinson 1955 en aningen snorkig kulturidealism som ställer hans egen lyriska sensibilitet mot en föregiven massornas dumhet. Inte så klädsamt hos ett före detta sockenbarn, kan man tycka.
"Man kan säga att tekniken slår och är populär i den mån den kan vara underhållande. De konstnärliga riskerna i form av motivupprepning, utspädning av kulturarvet i den stora nöjeskitteln och ett bortfall av de tysta värdena tänker den stora publiken inte ett ögonblick på så länge tekniken kan trolla. ... det väsentliga i teknikens väsen [är ändå] det osynliga, dvs vårt mått av andlig förmåga att besjäla tekniken och på så sätt levandegöra drömmen om människan. ... Att döma av människornas obenägenhet att söka efter djupare och tystare källor inom sig själva, ser det dock tyvärr ut som om människorna tror att de inga har."[10]
Detta avståndstagande från det underhållande och populära för in på Martinsons relation till science fiction.
Science fiction
Vid ett möte i De Litterära Sällskapen för kanske 20 år sedan talade jag med en styrelseledamot i Harry Martinson-sällskapet och mötte en avgjort besvärad inställning till science fiction. Damen i fråga ville inte riktigt gå med på att Martinson skrev i den genren eller hade något intresse för den. Som jag förstår den här hållningen handlade det om att hon liksom Martinson själv såg en viktig skillnad mellan sensibel finlitteratur och underhållningslitteratur för massorna, och hon var angelägen om att hålla sin författares produktion inom finlitteraturens råmärken.
                      Själv är jag estetisk relativist och godkänner inte den här distinktionen mellan finlitteratur och underhållningslitteratur annat än som litteratursociologisk iakttagelse. Jag tycker om bra science fiction och bra finlitteratur. Sett från mitt perspektiv har alltså vi som gillar Harry Martinson ingen anledning att skämmas för att acceptera att Aniara är ett diktverk i sf-genren – ett av de bästa, faktiskt. Och så accepterades verket faktiskt av Martinson själv såväl som en samstämmig kritikerkår.[11]
                      Med tanke på varifrån Sverige mottog sf-impulserna i stort under 30- och 40-talen, the Golden Age of Science Fiction, så bör de sf-författare som Martinson läste ha varit amerikaner.[12] Från 1954 läste han översatta sådana i novelltidskriften Häpna!. Han kan redan från 1946 också ha hämtat sf-ideer i andra hand från ASEA-ingenjörerna i föreningen Atom-Noak i vilken han var adjungerad.[13] Och det leder kort tillbaka till mitt första tema här, folkbildningen.
                      Själva termen science fiction hittades på av tidskriftsredaktören Hugo Gernsback. 1908 började han ge ut en kombinerad postorderkatalog och tidskrift om amatörradio, och med åren blev inslaget av noveller allt starkare. Gernsback uppmuntrade sina författare att skriva skönlitterärt med en ordentlig dos av naturvetenskaplig och ingenjörsmässig sakprosa så att de ofta unga läsarna fick lära sig något (och helst blev inspirerade att beställa en radiobyggsats). Det är bakgrunden till termen: science fiction skulle vara spännande skönlitteratur som lärde läsarna naturvetenskap. Det blev så populärt att själva postorderverksamheten snart blev mindre viktig. 1926 startade Gernsback så världens första specialiserade science fiction-tidskrift, Amazing Stories.
                      Än idag suckar sf-läsare över att figurer hos lite sämre sf-författare titt som tätt tenderar att hålla små föreläsningar i tekniska ämnen, en tradition som går raka vägen tillbaka till Gernsbacks radiobyggsatskatalog. Men folkbildning var det faktiskt i all enkelhet. Och fastän Aniara inte vänder sig till en lika bred publik så har boken en liknande folkbildande, eller kanske snarare folkvarnande, ambition.
 Vanvett och poetisk sensibilitet
Författaren Harry Martinson var en produkt av arbetarrörelsens folkbildningsideal, en varm vän av vetenskapen och en motståndare till ohindrade teknologiska tillämpningar. Han konsumerade gärna populärvetenskap men producerade den inte själv. Han hade en helt annan lyrisk-mystisk dagordning som gick ut på att mer för sig själv begripliggöra saker i termer som läsaren inte alltid kan förstå. Stefan Sandelin skriver 1989:
”Som tänkare är Martinson förvisso ingen akademisk systematiker. Hans associationer är djärva, hans slutsatser ibland förbluffande men hela tiden befinner man sig i smittsam närhet av ett glittrande infallsrikt och för det väsentliga hela tiden öppet intellekt. Kanske är just en viss brist på den av samtiden anbefallda logiska stringensen i själva verket förutsättningen för den gränsöverskridande, insiktsfulle, verkligt nyskapande diktaren.”[14]
Det här för tankarna till ett berömt yttrande av den tämligen förvirrade franske tonåring som är den modernistiska lyrikens portalfigur – en andlig förfader till Martinson själv. Arthur Rimbaud skriver 1871:
”En poet gör sig själv till en visionär genom en lång, gränslös, och systematisk oordning av alla sinnen. ... han blir alla människor: den store invaliden, den store brottslingen, den store förtappade – och den störste av vetenskapsmän! För han uppnår det okända! Eftersom han har odlat sin själ – som redan var rik – mer än någon annan! Han uppnår det okända, och om han då förlorar förståndet och inte längre kan begripa sina syner så kommer han ändå åtminstone ha sett dem!”[15]
Och det kommer mig att tänka på en av de få komiska episoderna i Nässlorna blomma, där arme övergivne lille Martin får en bok av en snäll kvinna. Pojken är själsligt skör och dras med psykotiska episoder, och Martinson kommenterar torrt att Lewis Carrolls psykedeliska Alice i Underlandet inte precis var den lämpligaste läsningen för honom. Men när är det sedan som Martinson uppfinner ordet ”aniara”? Jo, när han skall transponera inledningsraderna i en nonsensdikt ur den andra boken just om Alice. Och han gör det i samband med ett resonemang efter Arthur Eddington om hur man skall namnge naturvetenskapens ickeintuitiva storheter.
 ”... the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe”
 ”de löjande klomenarerna
gölja och vanja genom aniara”[16]
I umgänget med Martinsons vetenskapsnära texter slås jag framför allt av det starka uttrycksbehovet och driften till lyrisk omformulering. Liksom Roy Batty, den syntetiska människan i Ridley Scotts film Bladerunner, säger Martinson till oss, "I've seen things you people wouldn't believe". Och han berättar för oss om dem på ett språk vi knappt kan förstå. Men vi kan njuta av det.


[1]   H.M., Vi måste äntligen lyssna, i Vi 1949:1, cit. efter Kring Aniara, Lund 1989, s. 50
[2]   C.P. Snow, 1959, The Two Cultures, Cambridge University Press
[3]   H.M., 1935, Nässlorna blomma: berättelse, Stockholm
[4]   H.M., Stjärnsången, i Vintergatan 1938, cit. efter Kring Aniara s. 13
[5]   T. Hall, 1961, Vår tids stjärnsång: en naturvetenskaplig studie omkring Harry Martinsons Aniara, andra upplagan, Stockholm, s. 23
[6]   H.M., Uranium, i Ergo 1947:15, även Kring Aniara, s. 40
[7]   H.M., Fakta och sanning, i Aftontidningen 1947-01-25, cit. efter Kring Aniara, s. 36
[8]   H.M., Biologien och konsten, i Horisont, Litterär kalender, Våren 1941, cit. efter Kring Aniara, s. 27
[9]   H.M., Kring ett samtalsämne, i Vecko-Journalen 1945:33, cit. efter Kring Aniara, s. 34
[10] H.M., Tekniken och själen, Daedalus 1955, Tekniska museet, cit. efter Kring Aniara, s. 59–60
[11] T. Hall, 1961, Vår tids stjärnsång, s. 38–40; J. Määttä, 2006, Raketsommar, Lund, s. 132–141 m. ref.
[12] D. Hedman, 1996, Bland fonoglober och Yessertuber. Aniara som science fiction, Fiktionens förvandlingar. En vänbok till Bo Bennich-Björkman den 6 oktober 1996, red. D. Hedman & J. Svedjedal, Uppsala
[13] S. Lindqvist, Harry Martinson och ”Föreningen Atom-Noak u.p.a.”, Vitterhetsakademiens årsbok 2003; Å. Widfeldt, Atom-Noak – Martinson och ingenjörerna på ASEA, föreläsning 24 september 2011, youtu.be/czMcr1yzMII
[14] S. Sandelin, Förord, Kring Aniara, s. 8
[15] A. Rimbaud, brev till P. Demeny, 15 maj 1871
[16] H.M., Stjärnsången, i Vintergatan 1938, cit. efter Kring Aniara s. 17

____________
Rune Liljenrud