fredag 28 oktober 2011

Drömmen om en rymdens ”Noaks ark” lever vidare

I september 1945 samlades fem svenska ingenjörer och tekniker utanför Ludvika för att bilda vad som sedan skulle bli föreningen Atom-Noak. Bakgrunden var denna: Atombombsprängningarna över Hiroshima och Nagasaki hade övertygat de fem herrarna om att jorden nu stod inför sin egen utplåning i en kärnvapenkatastrof. En av dem (Gösta Rydbeck) hade kallat till mötet och föreslog nu att man skulle bygga ”en modern upplaga av Noaks ark, en ark som skulle gå till andra planeter för att komma bort från katastrofen, och fortsätta livets utvecklingslinje i andra omgivningar […]” Han ansåg att gruppen ”borde bilda ett bolag för intertellisk trafik.”

Föreningen Atom-Noak (FAN) kom att under årens lopp hålla ett stort antal möten där man hade intensiva diskussioner om sitt projekt som dock aldrig kom att realiseras. Höjdpunkten i deras verksamhet blev mötet den 12 mars 1948 då författaren Harry Martinson var inbjuden. Han delade i mångt och mycket deras farhågor men trodde inte på idén att rädda en liten grupp människor undan katastrofen med hjälp av en rymdversion av Noaks ark. Avstånden var för stora och människoliven för korta. Detta skulle Martinson återkomma till åtta år senare i Aniara - ett diktverk som han säkert inspirerades till genom sitt umgänge med bröderna i Atom-Noak.

De fem medlemmarna i Atom-Noak lyssnade på Harry Martinson och insåg med tiden att en exodus med ett Noak-rymdskepp inte var möjlig. Så här skrev en av dem (Gunnar Dahlby) i en artikel (”Martinson hade rätt – ett ljusår är en grav”) i Västmanlands Läns Tidning (1985-12-20):

”De kosmiska avstånden är omänskliga och förfärande. Vår tanke och våra mätningar överbryggar dem, men ingen levande varelse. För all framtid förblir mänskosläktet ensamt på jorden, kan inte besöka andra världar, får inte besök därifrån”.

Det var därför med stor förvåning jag nyligen läste en artikel i tyska Der Spiegel (nr 40/1.10.11), ”Reiseziel Zwillingserde”, där man beskriver avancerade planer på rymdfärder i enorma hastigheter. Genom att använda sig av fusionskraft med tungt väte (deuterium) som bränsle kan man komma upp i enorma hastigheter. Det skulle ta bara en vecka att färdas till Mars, vilket skulle göra att vi nu kunde etablera den skytteltrafik till denna planet som beskrivs i Aniara! En av hjärnorna bakom projektet är den 82-årige tysk-amerikanske fysikern Friedwart Winterberg som undervisar vid University of Nevada i Reno, USA.

I facktidskriften Acta Astronautica beskriver Winterberg i detalj hur ett sådant här rymdskepp skulle vara konstruerat. Små kulor av tungt vatten ska skjutas ut från farkosten och beskjutas med en protonkanon. På så sätt startas den fusionsvätebomb som finns ombord och som i sin tur ger en enorm drivkraft åt skeppet.


Diagram som visar rymdskeppet Daedalus.

Redan på 1970-talet var Winterberg rådgivare till British Interplanetary Society som då drev projektet ”Daedalus”. Detta gick ut på att man skulle sända ett jättestort obemannat rymdskepp till Barnards stjärna på 5,9 ljusårs avstånd från jorden. Projektet visade sig alltför dyrt och lades därför ned. Sedan två år tillbaka lanseras emellertid ett nytt projekt, ”Icarus”. Med fusionskraftens hjälp räknar man nu på fullt allvar med att interstellära färder med rimliga restider ska kunna realiseras.
Håller rymdskeppet Aniara på att bli verklighet? Ja, vem vet…

Den siste medlemmen i föreningen Atom-Noak dog 1995, men det är tydligt att tekniker och forskare än i dag håller föreningens idéer och visioner levande. Och Harry Martinsons Aniara fortsätter att fascinera oss alla.

Åke Widfeldt


Ett speciellt tack till Adrian Mann för tillåtelse att publicera bilden på Daedalus. Se www.bisbos.com .

Inga kommentarer: