fredag 12 augusti 2011

Sven Delblanc och Harry Martinson













I samband med Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-8 maj 2011 på Brunnsviks folkhögskola inbjöd rektor Per Ola Jansson, i sin egenskap av ordförande i Delblanc-sällskapet, till någon form av seminarium gemensamt anordnat av de båda sällskapen och där man skulle kunna reda ut vad det var som hände när Sven Delblanc kritiserade Svenska Akademien i samband med att Harry Martinson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur år 1974.

Mycket finns att läsa om detta och googlar man efter "Sven Delblanc och Harry Martinson" kommer bl a denna informativa länk upp: http://www.delblancsallskapet.se/artikel.php?artikel_id=83

Vid sidan av sitt skönlitterära författarskap var Sven Delblanc (1931-1992) också kritiker. I boken "Sven Delblanc, Kritik och essäistik 1958-1991", 2007 med Lars Ahlbom som redaktör, finns bl a ett urval av artiklar om Harry Martinsons diktning, som Sven Delblanc skrivit i Dagens Nyheter 27/7 1959 "Sommarvärldens förvandling, Om Harry Martinson", 30/7 1959 "Drömmarna och den kalla tanken, Om Aniara", i Arbetarbladet 18/11 1960 "Martinsons vintriga landskap, Om Vagnen" samt 11/12 1963 "Visionären på grästuva, Om Utsikt från en grästuva".

Sven Delblanc skriver om Harry Martinson i "Sommarvärldens förvandling": Han har stått i nära förbund med skapelsen och som ett objektivt medium bara fört vidare de visioner som passerat hans sinnesinstrument. Passad bör till stor del ha skrivits under den tid då man ännu vågade hoppas på fred, men den blev bara en ljus parentes. Med de tre senaste samlingarna Cikada, Aniara, Gräsen i Thule, har hans poesi inträtt i ett svart skede. Martinsons utveckling kan kanske illustreras med mimans öde.

Delblanc fortsätter: Givetvis får man inte tro att Martinsons nya stil i första hand är ett symtom på störd skaparglädje. Den är medvetet konstruerad för att tjäna nya förkunnelsens och de nya stämningarnas syften. Upprepningen är gökens stilmedel och göken är väl den Martinsonska diktens fågel just nu och inte någon näktergal eller annan skönsångare. Men ack, om det bara blev sommar...

Ack finge mitt hjärta slå upp sina kamrar och tala
om sommarens tid tills jag fölle i backen och dog.
Ack bleve det sommar så skulle jag verkligen gala
då skulle jag ropa som ingen har ropat i skog.

GÖKSÅNG, Ur Gräsen i Thule


Sven Delblanc följer "sommarvärldens förvandling" hos Harry Martinson med djupt inkännande och han avslutar sin recension av Vagnen, i Arbetarbladet 18 november 1960, i en medkännande önskan: "Det är en olycklig utveckling som fört den svenska diktens naiva underbarn den långa vägen från sagans landskap till klarsynens vinterland. Vi som beklämda flockas vid foten av den sjungande stoden önskar honom befrielse ur försteningen. Efter förvittringen vill vi åter höra den levande rösten."

I boken "Sven Delblanc, Kritik och essäistik 1958-1991" finns också artiklarna "Ett standardverk om Harry Martinson, Om Ingvar Holms Harry Martinson. Myter. Målningar. Motiv" (1960) samt "Sången om Aniara, En avhandling av Johan Wrede" (1965).

Sven Delblanc skriver att Ingvar Holm har skrivit ett standardverk om Harry Martinson och att han "kunnat visa att Aniara är det logiska krönet på Martinsons diktarbana." I anmälan av Johan Wredes avhandling nämner Sven Delblanc Aniara "ett rikt och litteraturhistoriskt viktigt diktverk".

Nobelprisdiplomets konstnär är Gunnar Brusewitz

Efter att ha läst "Sven Delblanc, Kritik och essäistik 1958-1991" oroar nu frågan:

Vad var det som verkligen hände, när Harry Martinson år 1974 tilldelades Nobelpriset i litteratur "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos" och Sven Delblanc så hårt kritiserade Svenska Akademien för detta?

Rune Liljenrud

Inga kommentarer: