onsdag 6 april 2011

SJÖMÄN BER TILL GUD ~ Av Sjökapten Göte Sundberg


Sjökapten Göte Sundberg - Åländsk Martinsonkännare och hedersmedlem i Harry Martinson-sällskapet - medverkar i Sjöhistorisk årsskrift för Åland 2010 med artikeln "SJÖMÄN BER TILL GUD".

Sjökapten Göte Sundberg erinrar sig några dramatiska händelser ombord på segelfartyg i slutet av 1800- och början av 1900-talet, som finns dokumenterade i skeppsdagböckerna i Ålands sjöfartsmuseum. Däremot vet vi ingenting om vad som tilldragit sig då fartyg försvunnit spårlöst.


BARKEN NORDEN
När befälhavare Johan Mauritz Mattsson och besättningen efter svår storm tvingats lämna Barken NORDEN och hon gick under i Nordatlanten 1916, skriver befälhavaren till rederiet: "Jag har gjort mitt yttersta, men det är likt agnar för vinden mot Guds allvisa beslut".

BARKEN APELONIA
Barken APELONIA med Frans Emil Karlsson som befälhavare, råkade 1895 ut för våldsam storm i Nordatlanten, vilket befälet antecknar i skeppsdagboken: "Stormens raseri våldsamt, Herre hjälp oss." Följande dag gick stormen över i orkan. Nu var de verkligt illa ute och skrev i dagboken: "Stormens och sjöns våldsamhet ofantliga, fartyg och folk i stor fara, Gud hjälp oss att vi icke förgås". Barken med besättning klarade sig, men för hemresan till Åland skrev befälhavaren i skeppsdagboken: "Om Gud så vill".

BARKEN KILLORAN
Barken KILLORAN med Karl Johan Eriksson som befälhavare, råkade 1925 under en resa från Newcastle New South Wales till Callao i Peru, ut för full orkan och sjön kom vältrande lika hög som halva mesanmasten. När sjön vältrat bort var också de båda rorsmännen, som just avlöst vid rodret, borta. Den enda hedersbetygelse befälhavaren och besättningen kunde visa sina två förolyckade skeppskamrater var att de skrev in i skeppsdagboken: "Eder grav är ej med blommor smyckad. Må Gud vara Eder lika huld ändå". Problemen för KILLORAN fortsatte. Den svåra orkanvinden fick henne att slingra och åstadkom svår slagsida. Vid vaktskiftet skrev styrman i skeppsdagboken: "Höll gemensam bön".

FYRMASTBARKEN PAMIR
Göte Sundberg gör en jämförelse med hur det gick för fyrmastbarken PAMIR med Karl Johan Eriksson som befälhavare, då hon 1957 råkade ut för orkanen Carrie, cirka 200 sjömil SW Azorerna och gick under med 80 man. Endast fem man räddade sig i en livbåt och en i en annan. Kocken på PAMIR Gunnar Egenfelt har berättat, att besättningen yrkat på att befälhavaren skulle hålla andakt för dem. Önskan hörsammades och vid vaktskiftet klockan 24.00 kallade befälhavaren in alla man i salongen och förrättade andakten. I skeppsdagboken antecknades "Höll gemensam bön till Gud om räddning".

Kaptenen Eriksson hade 1923 varit befälhavare på Barken LOCH LINNHE då hon råkade ut för en svår storm utanför svenska västkusten och riskerade att driva mot klipporna. Kaptenen gav order om att styra in mellan öarna och sade samtidigt till besättningen: "Nu är det bäst att ni ber till Gud, för ingen vet hur det här slutar". Allt gick väl. Barken LOCH LINNHE kom i lä för en större holme, där man kunde ankra och vänta på att stormen skulle bedarra.

Barken KILLORAN med Ragnar Lindholm som befälhavare råkade 1930 ut för våldsam storm i Biscaya. Bland besättningen fanns jungmannen Nilsson från Visby, som spolades överbord. Segelmakaren ropade med hög röst: "Reis up all hands, reis up, Gotland har gått överbord! Skynda på, men det finns nog inget hopp för Gotland. Må Gud förlåta honom, om han gjort något orätt".

BARKEN PROFESSOR KOCH
Barken PROFESSOR KOCH med Edvard Johnsson som befälhavare, blev 1922 ost om Kap Horn infångad bland cirka 50 isberg, vars höjd uppskattades vara dubbelt så högt som fartygets master. "Stuerten Erik Ekblom föll på knä i sin hytt, knäppte sina händer och bad en bön till Gud om räddning". Och tro det eller ej, berättar timmermannen ombord Axel Johansson, när han kom ut på däck kunde han se att situationen förbättrats avsevärt. Efter ett par månaders strapatsrik seglats med den illa tilltygade barken, varunder andre styrman Viktor Eriksson avled och fick sedvanlig sjömansbegravning, observerade ångaren JUNIN från Liverpool signalraketer från Barken PROFESSOR KOCH och tog henne på släp och bogserade henne till hamn i Montevideo, där folket ombord mönstrade av och skutan kondemnerades.

BARKEN NATHALIA
Barken NATHALIA med Johan August Jansson som styrman, råkade under färd på Nordsjön 1872 ut för stormar så att barken "kastades omkring som ett flarn av de våldsamma sjöarna, som likt stora berg bröt över fartyget. Hon förde endast det revade förmärsseglet och förstäng. Då stormen ökade till orkanstyrka var alla ombord övertygade om att deras sista stund var kommen. Det var då Johan August, tillsammans med den övriga besättningen bad till Gud om räddning". Skutan klarade sig och Johan August "Den troende skepparen" på Barken NATHALIA har berättat: "Vi såg många fartyg i närheten, som gick under, men vi klarade oss hela tiden. Jag är övertygad om att det var Gud som räddade oss den gången i Nordsjön, och även många andra gånger".

SKONERTSKEPPET MOZART
Skonertskeppet MOZART avseglade från Ostende i Belgien, under befäl av Hugo Lundqvist, fredagen den 13 januari 1922, vilket av många sjömän tolkades som en betänklig handling och när MOZART kom ut i Nordsjön mötte problemen. För lite barlast gjorde att hon inte kunde kryssa. Det blev en otrolig resa. Inte mindre än tre gånger var de ute i Nordatlanten och en gång rundade de Färöarna. Vid en överhalning i början av resan rasade kronometern ner i durken och förstördes. Enligt en matros "flög skruvarna åt alla håll och stuerten sopade med borste upp vad som fanns kvar". Då de var längst norrut skrev styrmannen i skeppsdagboken: "MOZART under segel i Norra ishavet och vill med Guds hjälp till Fredrikstad". Efter 52 dygns färd från Odense nådde skeppet äntligen Bergen, där de fick nödhamn. Hemma på Åland hade man befarat att MOZART gått under "med man och allt". När tidningen Åland i Mariehamn kunde meddela att MOZART kommit lyckligt i hamn, hölls tacksägelsebön i Lumparlands kyrka.

FYRMASTBARKEN MOSHULU
Fyrmastarbarken MOSHULU låg i augusti 1938 i Belfast och lossade sin vetelast från Australien. Befälhavare var Mikael Sjögren, densamme som sexton år tidigare var matros ombord på Skonertskeppet MOZART. I Belfast mönstrade en 18-årig engelsman Eric Newby på som befälselev och han skrev en bok om skutans hela rundresa England - Australien - England. Hans beskrivning av resan gavs ut 1956, The Last Grain Race och boken översattes till svenska 1960 med titeln Sista seglatsen. MOSHULU hade dubbla rattar midskepps och kunde så ha hela fyra man till rors, om det behövdes. Gösta Sundberg berättar om en skakande tilldragelse i grov sjö när fem män, kaptenen och fyra andra vid ratt tillsammans lyckades få tillbaka fyrmastarbarken till kursen. Det är upp till läsaren att tolka kaptenens ord efteråt: "Herre Gud!" Matrosen Cederkvist muttrade: "Herre Jesus, jag trodde masterna skulle bräckas".

BARKEN ELIN
Sjökapten Göte Sundberg avslutar sin starkt berörande artikel SJÖMÄN BER TILL GUD med att teckna bilden av Sjökapten Karl Erik Karlsson, kallad "Karlsson i kvadrat" för sitt starka matematikintresse. I en del gamla skeppsdagböcker skrev befälhavarna som första anteckning in denna mening: "Giv O Jesu fröjd och lycka". Därmed bad de om Guds beskydd för fartyg och besättning, så länge dagboken varade. Sjökapten Karl Erik Karlsson skrev ofta in böner och bibelord i sin dagbok och när han reste till ett fartyg för en ny anställning skrev han: "Reste i Jesu namn ombord". Åren 1881-1882 var han skeppare på barken ELIN, som ägdes av åtta bönder i Saltvik kommun. Efter hårda stormar i Engelska kanalen kom ELIN emot en engelsk bark PARIA, som låg till ankars. Båda fartygen fick svåra skador. ELINs förmast gick överbord. Eftersom det var ELINs ankare som draggade blev hon ensam skyldig till det inträffade. Karl Erik Karlsson blev kvar ombord över julen. ELIN såldes på auktionskammaren hos Lloyd's för £830. Hela kravet var på £7.400.


Varmt tack Göte Sundberg!

Jag vill rikta ett varmt tack till Göte Sundberg för hans artikel "SJÖMÄN BER TILL GUD" som finns i Sjöhistorisk årsskrift för Åland 2010. Några ord ur Harry Martinsons Resor utan mål och ur NOMAD: Sjöman talar till Kapduvor, aktualiseras för mig när jag läser Göte Sundbergs starkt berörande artikel:


"Människosläktet behövde en Gud som hjälpte sig. En mäktig allpersonlig Jahve, som låg i dem alla som en levande ljusgenomstrålad drift."

HARRY MARTINSON: Resor utan mål, 1933



Krigsseglarnas minnesmärke är en skulptur i järn och trä av Lars Kleen, placerad på Stenpiren i Göteborg. På en granitplatta vid skulpturen står att läsa:

Havet är stort, evigt och stort -

HARRY MARTINSON

Ur NOMAD: Sjöman talar till Kapduvor, 1931


I tacksamhet
Rune Liljenrud

Inga kommentarer: