fredag 30 december 2011

Julens bloggfråga om författare får här ett tillägg inför nytt årsskifte


Julens bloggfråga om författare, som finns utlagd den 23 december, får här ett tillägg inför årsskiftet 2011-2012.

Citatet nedan visar till samma författare som Julens bloggfråga gäller, men är hämtat ur en annan roman. Det handlar om ett årsskifte. Så här inleds romanen från år 1999:

"Käre Rabbi!
Jag skriver till er för att jag hittade ert namn i en judisk kalender, gjord till ära av Rebbe Schlita Melech Hamosciach. Jag vet inte vem det är, och jag vet inte heller vem ni är. Men ändå kände jag att det var nödvändigt för mig att skriva. Var jag hittade den där kalendern är kanske inte så viktigt varken för er eller för mig. Men jag kan ändå berätta det. Jag hittade den i papperskorgen på ett dåligt städat hotellrum i Stockholm. Den föregående gästen hade helt enkelt slängt den där, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom kalendern gällde för år 1995. Eller rättare sagt för ELUL 5755 - TISCHRI 5756. Det senare gissade jag var den judiska årsräkningen som börjar med - inte vet jag. Kanske jordens födelse? Eller det årtal som krossade alla dinosaurier och för alltid började en ny tideräkning - meteorens mörka kyss.

Jag började genast bläddra i den där kalendern. Den såg på en gång hemmagjord och exotisk ut. Lite grann som de där sladdriga trycksakerna vi fick från vår handelsbod när jag var liten. Valdemar Erikssons Eftertr. Det var någonting valhänt småstadsaktigt över den där kalendern som jag både tyckte om och stördes av. Och ändå fylldes jag av glädje när jag läste den allvarliga uppmaningen på den första sidan:

ETT NYTT ÅR:
EN NY ERFARENHET

Det gav mig den rätta känslan man bör ha inför ingången av ett nytt år. Känslan av nyföddhet blandad med sorg och kyla. För finns det någon erfarenhet som inte är blandad med sorg och kyla?"

[...]

Elisa


~~~

Vem har skrivit detta?

Vilken är romantiteln?



Svara gärna nedan!

Lägg upp en kommentar till:
Harry Martinson i tiden

Gott Årsskifte 2011-2012

önskar

Rune Liljenrud

lördag 24 december 2011

Julstämning med Harry Martinson och Pälle Näver / Josef Högstedt

År 2011 är det 105 år sedan Sveriges äldsta jultidning Julstämning, kom ut för första gången.

Harry Martinson (6.5 1904 - 11.2 1978) har i den klassiska jultidningen Julstämning 1984, sju dikter: DORA, FARTENS TJUSNING, DRIVVED ÄLSKAR JAG, JULTOMTEN, SAMTAL I SKYMNINGEN, GÖINGE samt TIDIG VINTER. (Dikternas titlar med versaler)

I Julstämning 1984 finns också en artikel om Harry Martinson, "Han speglade kosmos i en daggdroppe", av Karin Österling, som svarar för både text och foto. Artikeln är på sju helsidor, illustrerade med sju Harry Martinson-bilder. Tidningen finns tillgänglig på Författarmuséet i Jämshög.

Lokalmynt för Olofströms kommun 10 kr


DORA ~ av Harry Martinson

Under hatten av strå vars flätning silade solen över din panna
blickade björnhallonmörka ögon, barnsligt borrande.
Tyst ville du försvara ditt ansiktes mörka regn av fräknar.
Men ibland glömde du dig och skrattade.


Ur GÖINGE ~ av Harry Martinson

[. .]

När krediten var slut
klingade här ödsligt en tom mjölkkanna
bitterhetsklocka
i utvandrarenbs fattiga dröm
om Västern.
Nu susar vinden till ingen.
Torpen dogo bråddöd bland sina liljor.
Men det rosslar ännu i skorstensmurarna.
Nässlorna blomma.


TIDIG VINTER ~ av Harry Martinson

När trädet slumpat bort sin gula schal
förfaller svampen hastigt i sin skog
där stumma granar skyla frusen dal.
Då stelna drillarna som trasten slog.

Den bitska vinden torkar gräsets rör
en torftig dödört räknar sina frön
när vintern snabbt till vita läppar för
sin flöjt av is och spelar gällt för snön.



Pälle Näver (12.7 1897 - 15.1 1986) känd som poet under pseudonymen Pälle Näver, medan hans namn var Josef Högstedt, har i jultidningen Julstämning 1984, fem dikter: Min rimbukett, Mot adventstider, Kälkbacken, I juletid samt Snögubben. (Dikternas titlar med gemener)

Byst av Pälle Näver vid Stenberga Hembygdsgård


Pälle Nävers diktarstuga Vättehult, Stenberga



Ur Min rimbukett - Av Pälle Näver

Av stämningar och bilder
jag samlat på mitt sätt
en liten blyg och ringa
men vänlig rimbukett,
den vill jag varsamt bringa
till alla och envar,
som genom smålandsbygden
på allfarvägen far.

[. .]


Ur Snögubben - Av Pälle Näver

[. .]

Ja, tomten - är det inte han
som står vid visthusknuten
med lykta och med luva grann
så tyst och mystiskt sluten?
I sekelgrå gestalt och skägg
som vitnat genom åren
han skymtar utmed kärntung vägg
i snön bland alla spåren . . .

[. .]


I juletid - Av Pälle Näver

Därute faller tyst och tätt
den vita, mjuka snön,
och breder stilla, ängsullslätt
kring skogarna och snön
sitt svala täcke över allt,
som låg där naket nyss
men som nu undfår ny gestalt
vid lätta flingors kyss.

Ett vinterland i skymning går
med några tysta hus,
som tryggt i ödemarken står
med tända fönsterljus...
Så minns jag än min barndoms by
en minnets julekväll,
när brasan tändes, varm och ny
på spisens öppna häll.

Och efter tunga vandringsår
av kiv och slit och släp
jag åter som en pojke står
och glömmer livets skräp
för gran och brasa, mat och ljus
i lågt och torftigt bo
och hör ett fjärran orgelbrus,
som smeker mej till ro.



Lars Engqvist, född i Karlskrona, förre landshövdingen i Jönköpings län, har under år 2011 valts till ny ordförande i Pälle Näver-sällskapet, som på Pälle Nävers födelsedag den 12 juli har sin årshögtid i Stenberga. Lars Engqvist samarbetade på tidningen Arbetet med vår tidigare ordförande i Harry Martinson-sällskapet, Bertil Palmqvist.

Pälle Näver-Sällskapets nye ordförande Lars Engqvist tillsammans med Pälle Nävers sonson Pär-Olof Högstedt vid Sällskapets årshögtid 2011 i Stenberga den 12 juli, Pälle Nävers födelsedag (1897-07-12--1986-01-15).

Söndagen den 23 oktober i år presenterades Pälle Näver på Skansen i Stockholm av Pälle Näver-Sällskapet i sammarbete med DELS, De litterära sällskapens sammarbetsnämnd. Bl.a medverkade där Sällskapets nye ordförande Lars Engqvist och Pälle Nävers sonson Pär-Olof Högstedt, i ett program kallat "Pälle Näver i ord och ton".


Till sist här två dikter med psalmackord, Psalm av Harry Martinson och Aftonpsalm av Pälle Näver

Psalm ~ av Harry Martinson
(Kan sjungas på den medeltida psalmmelodin 623 i Den svenska psalmboken från år 1986)


Död skapelse grundlade världen
och levande skapelse förde
tillsammans de ämnen och safter
som solen med värme berörde.

Den yttersta skapelsehärden
vet ingen, ej var den sig gömde
ej hur den i gåtfulla världsrum
sin gåta förstod och bedömde.

Om tidernas ursprungsgestaltning
tar tusen av år att ens fråga.
Nu gäller det modet att leva
att död och förgängelse våga,

att plötsligt när ingenting stämmer
se löftenas grunder försvinna.
Att ställd inför kraven som skrämmer
sin tillförsikt söka och vinna.


Aftonpsalm ~ av Pälle Näver
(En av Pälle Nävers mest sjungna dikter, som finns med många olika tonsättningar)

Låt mig spänna bönens vinge;
himlen är så hög ikväll.
Friden svävar över jorden,
viskande vid varje tjäll.

Bortom skogen, bortom bergen,
upp mot aftonskyn det hörs
som ett stilla sus av vingar,
som av längtan uppåt förs.

I Betania, när kvällen
bringar doft från ros och slån,
vill i afton tyst jag möta
timmermannens store son.

Djupt jag böja vill min panna
för ditt höga majestät,
ej i bävan men i kärlek,
vill jag lyss till dina fjät.

Mästare! Jag ser dig komma
outsägligt rik och skön;
låt mig röra vid din mantel
med mitt hjärtas tysta bön.



Tidningen Julstämning 1984 finns tillgänglig på Författarmuséet i Jämshög.


GOD JULHELG
önskar

Rune Liljenrud

fredag 23 december 2011

Den heliga familjen ges så olika beskrivningar ~ ~ Svara här på julens bloggfråga om författare!


Konstnärinnan Eva Spångberg, som skulpterat så många fina bilder i trä av Den heliga familjen, avled i år. Hon hann inte bli klar med den bild av Maria, som finns ovan, men hon "såg vad som fanns gömt i träet". Så uttryckte hon sig.

I gårdagens blogg Vindersolståndet med årets mörkaste dygn, den 22 december, har Harry Martinson en beskrivning av Maria i dikten JULSÄGNEN

"Den natten kommer Guds moder
med näbbskor och flaxande kjortlar.
Så guldgul som havrehalm
står glorian kring hennes nacke."


Nya beskrivningar av Den heliga familjen tillkommer. I en roman som utkommit år 2011, finns en tolkning, som kanske inte mött oss på något liknande sätt tidigare, men som bjuder till eftertanke. Kanske vill Du som bloggläsare svara på frågor:

Vem har skrivit detta?

Vilken är romantiteln?


[...] Maria i blå mantel med Jesusbarnet i sitt knä, en stadig rundhyllt blond gosse som verkade försigkommen för sin ålder, ett knubbigt spädbarn som tycktes ha klivit ur barnavårdscentralens normalviktskurvor utan några tecken på glutenintolerans, hjärtproblem eller malnutrition. Ingen kolik hade plågat denna baby, som med oföränderligt klok och vaken blick tog sig an omvärldens människor [...]

[...] Inte den blåmantlade Maria leende i sin rosengård med ett rosigt Jesusbarn i sitt knä, inte en blond Maria med krönt huvud och mjölkflödande bröst, nej, en mer nött och vardaglig Maria, så som Hieronymus Bosch målade henne, med mittbenat mörkt hår och födelseblekt ansikte, med halvslutna ögon som fortfarande bär spår av förlossningssmärtan och blodförlusten, och nu så undrande blickar ner på det nyfödda barnet som ligger oskyld i halmen, medan Josef, en trött gammal man, med sin vänstra hand stöder sig mot krubban. Hans högra hand är instucken i västen, som om han tar sig för hjärtat av ålderns kärlkramp, och han ser på barnet, mer trött än undrande. Hur ska han försörja dem, ska krafterna räcka? Det barnet är han inte far till. [...]

Svara gärna nedan!

Lägg upp en kommentar till:
Harry Martinson i tiden
Julglädje önskar

Rune Liljenrud

torsdag 22 december 2011

VINTERSOLSTÅND ~ "Vad gör det att rymden är tröstlös arm / när våren är härligt bebådad?"


Vindersolståndet med årets mörkaste dygn, inträffar i år den 22 december.

Harry Martinson publicerade i Julefrid 1932, s. 1. Nationaltemplarordens jultidning, dikten JULSÄGNEN "Den natten kommer Guds moder" - Inleds av ett kort prosastycke "Stjärnpiggig natt med frostvita landskap". Ill. Einar Norelius.



Samma dikt "Den natten kommer Guds moder", publicerades i Helsingborgs Dagblad den 22.12.1935 s. 14 med titeln "En julsägen". Publiceringen skedde i anslutning till Vindersolståndet.

Harry Martinson är också i denna dikt metaforernas mästare, när han binder samman Julens innehåll med Vindersolståndet.

Den natten kommer Guds moder
med näbbskor och flaxande kjortlar.
Så guldgul som havrehalm
står glorian kring hennes nacke.

Hon går där och väntar och väntar
där månens tennspöke skiner,
där sjustjärnan klänger på enen
och vinden i granpälsen risslar.
Hon känner så väl detta öde:
att året förfryser och stäkes,
hon vet hur det fryser och sargas
och vet huru såret läkes.
Själv går hon igen som de andra:
gengångarna Döden och Solen,
och framstår för barnsliga själar
i näbbsko och fladdrande kjortel.

Hon slår ock på tänkarnas rutor
och ser ut mot Sirius härdar
och säger: aphelium vänder!
mot ljustider gå edra världar!
sen svinner hon bort.

Så väckte hon tanken på våren
som dödats i höstens tvivel.
Vad gör det att rymden är tröstlös arm
när våren är härligt bebådad?
Guds moder går havande kring
varhelst tvivlare leva i kölden.

HARRY MARTINSON




VINTERSOLSTÅND
~
Vad gör det att rymden är tröstlös arm
när våren är härligt bebådad?



Rune Liljenrud

tisdag 20 december 2011

Miljontestamente till Dan Andersson Sällskapet, som fyller 50 år 2012


Vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsvik 6-8 maj 2011 hade vi ett givande samarbete med flera litterära sällskap, bl a med Dan Andersson Sällskapet. Vi vandrade i Dan Anderssons fotspår och besökte Luossastugan.

Nu lagom till Jul har Sällskapets medlemmar fått
På Färdvägarna No 22
Medlemsinformation från
Dan Andersson Sällskapet

Vintern/Våren 2011 - 2012

Dan Andersson Sällskapet bildades år 1962 och fyller alltså 50 år 2012. Detta kommer att firas under Dan Andersson-veckan lördagen den 28 juli - söndagen den 5 augusti 2012. Sällskapets årsstämma hålls lördagen den 4 augusti kl 11.00 på Tattarfallet i Skattlösberg.

En nu avliden medlem i Dan Andersson Sällskapet, har testamenterat hela sin kvarlåtenskap till Dan Andersson Sällskapet, som erhåller ett belopp på ca 1,2 miljoner kr. Arvet kommer mycket väl till pass och skapar goda möjligheter att också utveckla verksamheten. Bl a kommer en stipendiefond att inrättas. Stipendier skall kunna sökas av unga Dan-tolkare, samt eventuellt litteratur/produktionsstöd för produktion med anknytning till vår folkkäre diktare Dan Andersson.

Som medlem i Dan Andersson Sällskapet gläds jag tillsammans med närmare 1200 medlemmar i Sällskapet över den ekonomiska förstärkning, som vår nu avlidne medlems storartade testamentsgåva till Dan Andersson Sällskapet, innebär.

Som medlem i Harry Martinson-sällskapet lyckönskar jag varmt Dan Andersson Sällskapet och tackar än en gång för samarbetet mellan våra sällskap under Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsvik 6-8 maj 2011.

Samarbete mellan litterära sällskap är berikande.

Med önskan om God Jul
och Gott Nytt År 2012 med 50-årsfirande!

Rune Liljenrud

söndag 18 december 2011

Havet är stort, evigt och stort –


Krigsseglarnas minnesmärke, en skulptur i järn och trä av Lars Kleen, placerad på Stenpiren i Göteborg, inte långt från GöteborgsOperan. Det krigsseglande sjöfolket befann sig under ofärdsåren mitt i kriget. Många sjömän fick betala med sina liv. På en granitplatta vid skulpturen står texten:


Sverige tackar sitt sjöfolk
för dess insats
under ofärdsåren
1939 – 1945

Havet är stort, evigt och stort –

Harry Martinson


Diktcitatet är ur NOMAD: Sjöman talat till kapduvor


Duva. Columba - columba kap!
duvor i vita skyar;
stoft av monsuner från Saipang och Yap
segla kring kaffrernas byar.
Kapduvor två, kapduvor tre,
kapduvor för och akter;
komma att slutas till Goda hopps
ändlösa albatrossjakter.

Duva. Columba - columba kap,
håll dig till kaffrernas länder!
Följer du tradernas hemlösa folk
aldrig nå´t gott dig händer.
Havet är stort, evigt och stort -
traderna äro blott linjer
dragna från granarnas nordanskog
till sydhavens palmer och pinjer.

Duva. Columba - columba kap!
stanna i taffelbergsstaden!
Gläds att du icke föddes att gå
ostasiatiska traden!
Havet är stort, evigt och stort -
traderna äro blott linjer
dragna för bröds skull från granarnas land
tillo sydhavens palmer och pinjer.

HARRY MARTINSON: Sjöman talar till kapduvor
Ur Nomad, 1943


Med goda Jul-önskningar till allt sjöfolk!

Rune Liljenrud

onsdag 14 december 2011

Bengt E. Anderson: Judith och John - breven från Kashgar


Bengt E. Anderson:
Judith och John – breven från Kashgar
En tragisk saga om krossat hopp


Bengt E. Anderson är journalist och fil dr. med en akademisk avhandling om Harry Martinson
”Att rannsaka en barndom. Harry Martinsons Nässlorna blomma: Tillkomst och tematik”.

Bengt E. Anderson svarar denna höst också för Harry Martinson-sällskapets årsbok 2011 ”Epistlarna till herrarna Bonnier - Om Harry Martinson och Moa Martinson och hanteringen av en kris på 1930-talet”.


Det är en mycket intressant bok som nyligen har kommit från tryckeriet, Kimpese bokförlag om Missionskyrkans Östturkestanmission med Bengt E. Anderson som författare.

Gösta Stenström, som gett ut Bengt E. Andersons Judith och John - breven från Kashgar
på bokförlaget Kimpese, presenterar boken:

~~~~~
Bengt E. Anderson, son till Östturkestanmissionärerna Judith och John Anderson, har, med hjälp av sina föräldrars korrespondens med släktingar, vänner och missionsledning i Sverige från åren 1921-1938 och utifrån egna barndomsminnen, gett en unik bild av muslimmission under några av 1900-tales mest dramatiska omvälvningar i Centralasien med inbördeskrig, där den uiguriska befolkningen revolterade mot det kinesiska styret och missionärerna drabbades av våldsamma antikristna stämningar, som hade sin grund i både uigurers och kinesers misstro mot utlänningar och att missionärerna uppfattades som ”religionstjuvar”.

1938 utvisades de tre sista svenska missionärerna från Östturkestan bland dem Bengts far John. Så gott som alla uiguriska och kinesiska män som tillhörde den kristna missionens församlingar avrättades. Kvinnor och barn deporterades och gick ett okänt öde till mötes.

Bengt lämnades 1938 som 11-åring på Missionärsbarnens hem Drott på Lidingö i samband med att föräldrarna tillsammans med övriga missionärer från Östturkestan startade ett nytt missionsarbete i Indien.

Emellertid reflekterar Bengt inte över mis-sionärsbarnets lott utan försöker i stället förstå vad som drev föräldrarna att arbeta som muslimmissionärer i Östturkestan. ”Nåden att få tjäna”, var det, enligt hans far.
~~~~~

Bengt E. Anderson:
Judith och John – breven från Kashgar
En tragisk saga om krossat hopp

288 sidor. Rikt illustrerad.

ISSN 1101-6701
ISBN 978-91-979539-0-0

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-158484


Bengt E. Anderson har ett medryckande språk, som gör också hans höglärda doktorsavhandling om Nobelpristagaren i litteratur 1974, Harry Martinson lättillgänglig.

Boken "Judith och John – breven från Kashgar" är intresseväckande och omskakande, med fakta och ögonblicksbilder från engagerat arbete för att hjälpa medmänniskor genom evangelisation, skola och sjukvård i Centralasien, under händelserika och omvälvande år 1921-1938 med politiska, religiösa och etniska konflikter.

Människor med stark integritet och helhjärtat ansvarstagande för att se uppgifter i relation till omgivning och omständigheter, liksom de samhällsskeenden som skildras i boken, kan inte lämna någon läsare oberörd. Ögonblicksbilder ur långa och detaljrika brev med glädje och krossat hopp, som Bengts föräldrar Judith och John skrivit och de lägesskildringar som Bengt ger, är oförglömliga. Naturbeskrivningarna i boken är betagande och gjorda med ett språk som påminner om Harry Martinsons.

Detta är en mycket angelägen bok, som inte endast är historiskt intressant utan också aktualiserar viktiga frågeställningar, som berör vår egen tid och nutidsmänniskors existentiella situation.

Bengt E. Anderson har rik livserfarenhet. Under 15 år har han tjänstgjort i London för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han har varit frilansmedarbetare i Sveriges Radios nyhetsprogram och gjort regelbundna produktioner för Obs Kulturkvarten. Han har varit redaktionschef för Idun och chef för Radio Kronoberg.

Bengt E. Anderson:
Judith och John – breven från Kashgar
En tragisk saga om krossat hopp

~ kan beställas från Kimpese bokförlag,
Karlslundsgatan 10,
521 30 Falköping
e-post: kimpese.bokforlag@tele2.se

Judith och John – breven från Kashgar
aktualiserar för mig Harry Martinsons dikt

DEN LILLA ÖN

Det fanns en liten ö i varje sekel,
en ö av tid med oförgänglig glöd.
Omkring den fanns en ocean av nöd,
av krig och förödmjukelse, förtryck och död.

Och ändå var den ön vår enda räddning.
På den satt före döden Sokrates,
på den satt i ett annat hav en Budda
och på en tredje vid ett kors satt Kristus.

Den lilla ön blev aldrig mycket större.
Det sannas värld har alltid suttit trängt.
Var finns den lilla ön i dag i världen.
Det vet om tusen år de som då leva
om de om tusen år nått lika långt.


HARRY MARTINSON: Vagnen


I tacksamhet

Rune Liljenrud

söndag 11 december 2011

Nobelprisets glädje till Tomas Tranströmer ~ Lyckan lyste!

DAGENS NYHETER med Anders Wiklunds foto Lyckan lyste, sprider ljus i decembermörkret!

Ett par rader ur ett brev, som berör våra goda Nobelpristagare i litteratur år 1974, Harry Martinson och Eyvind Johnson, riktas nu till Tomas Tranströmer

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”


Harry Martinson skriver till Eyvind Johnson ~ Ösmo den 12 mars 1931:

"Du äger stilskärpa mer än de flesta jag läst. Därför är skrivna ord av dig något av det som hjälper mig leva."

SVENSKA DAGBLADET
Foto: Henrik Montgomery / Scanpix
hyllar Tomas Tranströmer med rubriken
Älskad poet prisad

GRATIAS TIBI AGO

Rune Liljenrud

lördag 10 december 2011

Harry Martinson i brev av Tomas Tranströmer ~ och av Robert Bly


"När ständige sekreteraren Peter Englund öppnade sin magiska dörr i Stockholms Börshus och berättade att Tomas Tranströmer tilldelats årets Nobelpris i Litteratur, ja, då bröt jublet loss. I Sverige och runtom i världen!"

Så inleder Stefan Edman sin krönika i tidningen MÅL & MEDEL, under rubriken "Poesin ger livet en djupare klang". I dag, Nobeldagen 2011 mottager Tomas Tranströmer Nobelpriset och vi får på olika sätt dela glädjen med honom och hans hustru Monica, som är hans goda stöd.

När jag besökte mitt bibliotek samma dags afton som Nobelpriset tillkännagivits, blev jag förvånad över att några diktsamlingar av Tomas Tranströmer fanns kvar där, ännu outlånade. Bibliotekarien tolkade säkert situationen helt rätt: "Tomas Tranströmer har nog redan de flesta där hemma". Glädjande nog är det så. Han är läst, beundrad och älskad.

Tomas Tranströmers författarskap finns med i de mest olika sammanhang, till eftertanke och uppbyggande glädje. Jag har efter Tomas Tranströmers Nobelpris hunnit möta hans lyrik vid Adventsfest och Julbord och i Frimurarloge, gemensam för svenska och tyska gäster. Motiveringen till Tomas Tranströmers nobelpris i litteratur är mycket välformulerad:

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”

Det har hänt något.
Månen lyste upp rummet.
Gud visste om det.

TOMAS TRANSTRÖMER: Den stora gåtan

~

„weil er uns in komprimierten, erhellenden Bildern neue Wege zum Wirklichen weist“

Vom Dunkel getragen.
Ich begegnete einem großen Schatten
in einem Paar Augen.

TOMAS TRANSTRÖMER: Das große Rätsel


Tomas Tranströmers brev ger fördjupad insikt i hans författarskap. Torbjörn Schmidt, som 1982-1993 var redaktör för tidskriften Lyrikvännen och FIB:s Lyrikklubbs bokserie med svensk och utländsk poesi, har sammanställt "AIR MAIL", som innehåller BREV 1964-1990 mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly.

Det är intressant att i dessa två hundra brev som finns i "AIR MAIL", läsa om de båda författarnas intresse för Harry Martinson och hans diktning, liksom för många andra poeter som aktualiseras genom breven. Titelsidans teckning: Monica Tranströmer.



I ett brev, daterat 28 jan. 73 från Robert Bly till Tomas Tranströmer, ber Robert Bly om hjälp med att tolka en dikt av Harry Martinson, för att kunna översätta den. Brevet är ett bra - och roligt - exempel på det vänskapliga och givande utbyte som finns i brevväxlingen mellan de båda diktarna.

Käre Tomas,

jag begriper inte en Martinsondikt i Nomad som heter "Nära havet". "På måfå" tycks vara 'en vild gissning' men vad har det att göra med björkskogar som skjuter ut sina gröna tungor - eller uddar... eller fingrar (eller bröstvårtor, nej!) i den tysta mossen där det ligger en ängslada - som är torkad och har frusen nöd i sitt trä - vad befinner vi oss på för planet?
Och i skuggan under några aspar ligger en gammaldags hästdragen räfsa med hjulet drunknat i gräs och biter med sina långa vilda tänder i en grästuva där en vit claspis (som min ordbok skyggar för) blommar.
Det visar sig att Martinson har sett en fiskmås komma in från havet och sätta sig på räfsans sits... (det var en fin syn) och sedan visar det sig att bilden på något sätt ledde honom in i det undermedvetna där han fick syn på någon slags tavla... som har kommit till slumpvis... vilken tavla? Hjälp!!! Den måste vara en del av svenskarnas undermedvetna, den där tavlan, inte en del av det kollektivt undermedvetna, norrmän saknar den...

Tillgivne
Robert


Nära havet

Liksom på ett oändligt måfå
har björkskogen här skjutit sina gröna uddar i
den tysta mossan
där en ängslada ligger - skev av vind och torka,
med en frusen nöd i sitt trä.

I asparnas gemensamhetsskugga
står en hästräfsa nedsjunken
med hjulen drunknade i gräs
och där hennes långa häxtänder bita ned i tuvan
blommar en vit claspis.

Jag har sett en fiskmås komma in från havet
och sätta sig på räfsans sits.
Och med denna bild har jag drömt
det slumpvisa skeendets tavla.

Harry Martinson: Ur Nomad, 1931


I en blogg här på Harry Martinson-sällskapets hemsida - "Man kan säga att en blomma har värde för oss i och med att vi funnit dess symbolik" - den 23 juni 2011, behandlas dikten "Nära havet" och där finns också Harry Martinsons förklaring till "vit claspis".

Tomas Tranströmers dag, i dag!
~ Nobeldagen 10 december 2011


Rune Liljenrud

torsdag 1 december 2011

Om granar och ekar

I Göteborgs-Posten den 30 november skriver Lisa Ahlqvist om granar och andra träd. Du hittar hennes krönika här:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.787307-lisa-ahlqvist-en-julgran-full-av-minnen

Ahlqvist nämner Harry Martinsons beskrivning av oss som ”ett granskogsfolk” och Ivar Lo-Johanssons skildringar av eken.
Visst var Harry Martinson fascinerad av granskogen,"svordomsupptagande, vinterhärdad" - eller i försommartid då den fylls av "guldgröna årsskott" och lyser "gladare än lövskogarna". Det är lätt att hitta martinsondikter med anknytning till granen, men dessutom finns i hans naturessäer några oförglömliga skildringar av bl. a. granar i blåst där han i detalj beskriver vad som händer inne i trädet när stormen kastar sig över det: "... den bugande rörelsen kryper, sprider sig inom trädet och fördelas, årsringarna som likt långa rör ligga innanpå och utanpå varandra inne i cylindern fjädra sig som spiralringar och sträckningen uppåt och nedåt är ett fullständigt underverk av elastiskt och mekaniskt fördelad rörelse."
Om eken, Blekinges landskapsträd, har Martinson inte skrivit så mycket, men i diktsamlingen Vagnen finns dikten "Ekens minne" där det uråldriga trädet minns "den vackra på stigen" – långt ifrån Ivar Lo-Johanssons syn på eken som "jordens utsugare":
Min krona susar om henne.
I sju sekler har jag känt henne nu.
Det är ändå som i våras.

Men det är ändå till granen Harry Martinson så ofta återvänder i sin naturdiktning. Han lämnar gärna det exklusivt poetiskt högstämda för vardagsnära bilder av sådant som "behöver beskrivas för att vi ska se det". Som Stefan Edman har uttryckt det: "träffsäkra iakttagelser av den alldeles 'vanliga' naturen runt omkring oss." I diktsamlingen Tuvor som just kommit i nyutgåva finns många exempel på detta.

Åke Widfeldt

lördag 26 november 2011

STJÄRNHIMLENS EVIGA MYSTERIUM


STJÄRNHIMLENS EVIGA MYSTERIUM
OCH DEN CELESTA MEKANIKENS UNDER
ÄR LAG MEN INTE EVANGELIUM
BARMHÄRTIGHETEN GROR PÅ LIVETS GRUNDER



Bilder ovan (ej utvisande storlek) på en Harry Martinson-medalj, som finns på Författarmuséet i Jämshög. Medaljen är ur serien "Svenska författare" och konstnären är Ernst Nordin. Texten på ena sidan är från Sång 102 i Harry Martinsons ANIARA. Varmt tack till Bengt Bejmar, som förmedlat bilderna från Författarmuséet!





Med Harry Martinson-medaljens text ur ANIARA vill jag här förmedla en hälsning inför de de många stjärnornas tilltal nu i Advent.

En text ur Harry Martinsons TUVOR, som i år kommit i nyutgåva med inledande förord av Stefan Edman, tolkar ytterligare stjärnornas budskap:

Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.

Rune Liljenrud

måndag 21 november 2011

Augusstprisvinnaren år 2011 Tomas Bannerhed gratuleras!

Harry Martinson och år 2011 Augustprisnominerade Tomas Bannerhed med "Korparna"


Författaren och litteraturvetaren Staffan Bergsten skriver i sitt översiktsverk Den svenska poesins historia (2007) om fyra linjer i Harry Martinsons lyrik:

”En kan beskrivas som ett i Linnés anda kärleksfullt registrerande av minsta ört, en annan utgör landskapet som bild för själstillstånd och stämningslägen. En tredje linje, med upprinnelse i det tidiga 1800-talets romantik, syftar bortom det levande och växandes sinnligt förnimbara färger, former och dofter, ner till naturens metafysiska grund. Den fjärdes anor går tillbaka till klassisk lärodikt och gammal psalm […] Hos Martinson löper dessa linjer samman, och högst når han i samlingen Passad (1945).” Som exempel på dessa huvudlinjer i Harry Martinsons lyrik nämner Staffan Bergsten fyra dikter ur Passad, ”Duvkullorna”, ”Barndomslandskap”, ”Kväll i inlandet” och ”Li Kan talar under trädet”.

Augustprisnominerade Tomas Bannerhed träder med sin roman Korparna (2011) in i denna författartradition och de fyra huvudlinjer, som Harry Martinson har i sin lyrik, går att finna i Tomas Bannerheds debutroman. Han har ett prosalyriskt språk med stora psykologiska insikter och detaljrikt målande naturskildringar, såsom ”Masken: den underjordiske bonden som aldrig får sova”, ”asparna flimrade som sillstim”, ”vintergatans stjärnrök tvärs över himlen” och ”köldrök”.

Ett avnupet asplöv får utgöra symbol för romanens huvudperson Klas och dennes svåra kamp emellan traditionens makt, symboliserad av flera generationers slåttermosse, och framtidsdrömmarna om att göra något annat än fortsätta i generationers fattiga slit. Över hans val vakar något av ett Odens öga, som kunde se allt som hänt och allt som ska hända. Korparnas symbolspråk är påtagligt och religiositetens påverkan i hemmet får en blixtbelysning när man sätter sig till bords: ”Mamma slöt ögonen och tackade Gud för maten hon själv hade lagat: ett knappt hörbart mummel ner i klänningsknät.” Vid matbordet hörs fars malande oro för vädret, uteblivet regn, atomkraft och neutronbomber medan radion spelar ”Gråt inga tårar” med Thorleifs. ”Nu äter vi, sa mamma, innan maten kallnar. Människan spår och Gud rår.”

”Jag nöp av ett löv från Blixtaspen och blev sittande med det i min löjliga flickhand. Jämförde de båda lövhalvorna med varandra, studerade det långa tillplattade skaftet, nervernas oändligt fina förgreningar, bladskivans oregelbundna fält som påminde om flygfoton av risodlingar i fjärran länder. Det färska lövet med de självlysande gröna nervtrådarna, tunna och sköra som kapillärarna i ett ögonlock. Den gula missbildningsfläcken vid skaftet, de rundade uddarna och de grunda vikarna som löpte längs hela kanten. Jag lutade mig fram och luktade på det, la det på tungan och förde in det i munnen som en oblat. Aspen och jag, tänkte jag. Vi som darrar för minsta lilla. Homo tremula. Det är jag. […]

Jag gjorde ett K med lillfingernageln, la lövet på vattnet och lät det flyta med – ut till diket som farfar och far hade grävt, ner till Kanalen och bort mot Madsjön, genom smalrännan i vassen och tvärs över den avlånga fågelsjön, under valvbrons hundraåriga eko och in i ån på andra sidan, förbi svedjelanden och skogsbetena, slåttermaderna och myrodlingarna, genom mörkerskogar, utägor och sumpgölar och ända ner till kusten, ut på det väldiga havet som man inte visste något om. Mil efter mil över glidande svarta strömmar på den stora vattenvägen som aldrig tar slut – ”

Läraren som hade Klas i skolan, hade aldrig haft någon så begåvad elev, och samma sak sades om pappan. Att Klas är begåvad framgår utav hur lätt han lär sig utantill från Stäppvargen av Herman Hesse. Detta gör han för att imponera på flickvännen Veronikas far, som läser Hesse. När Klas är på väg till ett möte med Veronika har han lärt sig utantill ur Stäppvargen, ifall hennes far skulle vara på det humöret: ”Han kände sig som en absolut avskild individ – än som ett original eller en patologisk enstöring, än som en abnormt välutrustad, genialt anlagd person, höjd långt över genomsnittstillvarons futtiga normer.”

Tomas Bannerheds roman Korparna har flera djupskikt i registrerandet av naturen och landskapet som bild för själstillstånd och stämningslägen ända ner till naturens metafysiska grund. Som en klassisk lärodikt bjuder romanen - där texten ”håller öppet” - läsaren att vara medskapare. När Klas söker att få möta kärleken, så är det en kall vinterbild som ger honom hopp om ”något som skulle finnas för evigt”.

”Det var vitt överallt, vitt och gnistrande kallt så att man fick klister i näsan bara man andades. Kölden nöp i kinderna. Trädstammarna och stängselpålarna var ludna av frost. Till och med de rostiga taggtrådarna glittrade i vitt, och grässtråna och fröställningarna som stack upp ur snön. Granarna hade fått på sig vinterpälsen och stod orörliga som vaktposter längs vägen.
Det kändes som om jag var en del av ett historiskt ögonblick, att jag genom att cykla här i denna stund fick vara med om något som skulle finnas för evigt, att mina hjulspår ristades in i en ofantlig bok och min andedräkt innehöll meddelanden till en annan värld.
Himlen var isblå och oändligt stilla, rökpelarna stod raka som piprensare ur skorstenarna och i fönstren tindrade de sjuarmade ljusstakarna. Över åkrarna slingrade sig harslagen som hemliga nattstigar till aspdungar och höstråg. ”

Stämningen i denna vinterbild av Tomas Bannerhed för osökt tankarna till Harry Martinsons ord:

En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.


Denna Harry Martinsons psalm publicerades i Storkyrkobladet 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna i 1986 års Sv. Psalmbok, nr 202 med musik av Erland von Koch.


Tomas Bannerhed ~ Augustprisnominerad


Rune Liljenrud

onsdag 16 november 2011

Två dikter i CLARTÉ 1930, nr 4/5 av Harry Martinson

Jag droppar ur lavigt skägg min bild ned i sjön . . .


Två dikter i CLARTÉ 1930, nr 4/5 av Harry Martinson "Klippa" och "Övertalning" finns med också i

RÖDA PENNOR EN CLARTÉANTOLOGI 1924/1964


Dikten "Övertalning" utgör "Månadens Martinson" för december 2011. Det är årets Klockrikestipendiat Carina Karlsson, som gör detta val och även kommenterar dikten på Harry Martinson-sällskapets hemsida www.harrymartinson.org


Dramatikern och översättaren Leif Olsson, som vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola 6-8 maj läste dikter av Carina Karlsson, har nu fört henne samman med en känd nigeriansk poet och författare Jumoke Verissimo som finns på på websidan:. http://oniammemory.blogspot.com/

På bilden syns Leif Olsson utanför Vikasgården, som besöktes under majdagarna på Brunnsvik. Vikasgården är centrum för att bevara minnet av de båda diktarna Olle Svensson och Eva Norberg.

Rune Liljenrud

onsdag 2 november 2011

Nobelpristagarna Harry Martinson 1974 och Tomas Tranströmer 2011


Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer
ETT DIKTARPORTRÄTT

ISBN: 978-91-0-012515-8
Utgiven 2011-03-22 på Albert Bonniers Förlag

Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala universitet, ger i sin bok ett porträtt av Tomas Tranströmer, inte ett fotografi. Han härleder ordet "porträtt" ur det latinska verbet "protrahere" som betyder "dra fram", underförstått de för den avporträtterade utmärkande dragen. Detta skriver Staffan Bergsten i förordet "Ett porträtt i ord" i sin mycket värdefulla och vältajmade bok om Tomas Tranströmer. Bokens utgivningsdatum är 22 mars 2011 och Nobelpriset i litteratur tilldelades Tomas Tranströmer 6 oktober 2011, med motiveringen ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.


Ingen diktare, hur stor han än må vara, föds litteraturhistoriskt sett ur ingenting, skriver Staffan Bergsten och hänvisar till Kjell Espmarks verk Resans formler för att få en översikt av de läsningar som synligt eller osynligt satt spår i Tranströmers diktning. Hans kanske främste läromästare som naturlyriker är Harry Martinson jämte Werner Aspenström, Tranströmers samtida och främste medtävlare i det senare 1900-talets naturlyrik, skriver Staffan Bergsten.

Övergången från traditionell till orimmad och metriskt obunden vers var högst aktuell när Tranströmer började skriva och han valde modernismens rimlösa huvudspår. Harry Martinson växlar mellan rimmat och orimmat. När det gällde surrealismen och inte minst drömsurrealismen, värjde sig Tranströmer och sökte organisk näring hos inhemska inpiratörer som Harry Martinson, skriver Staffan Bergsten och fortsätter sitt diktarporträtt av Tomas Tranströmer:

"En bildsfär som slår även en flyktig läsare är naturen med växter och djur och landskapet med dess skiftningar efter tid på dygnet och året - en rad exempel på detta behandlas i ett kapitel om träd och skog. Den främste läromästaren på det området heter Harry Martinson. Två kärlekar har dessa båda gemensamt: den till den svenska naturen och till den svenska sommaren. Det är inte så att Tranströmer imiterar Martinson men det finns en frändskap som kommer dem att uppmärksamma likartade fenomen."


Tomas Tranströmer debuterade våren 1954 med diktsamlingen 17 dikter, som direkt vann läsarnas och kritikernas beundran. Dikterna har en intressant förhistoria, som Jonas Ellerström i boken Tomas Tranströmers ungdomsdikter, ger oss del av och som kompletterar Staffan Bergstens porträtt av Tomas Tranströmer, liksom Kjell Espmarks verk Resans formler, med en översikt av de läsningar som synligt eller osynligt satt spår i Tranströmers diktning.

Rune Liljenrud

Se Sällskapets hyllningsblogg till
Tomas Tranströmer den 6 oktober 2011
http://harrymartinsonitiden.blogspot.com/2011/10/tomas-transtromer-far-nobelpriset-i.html

söndag 30 oktober 2011

Nu rostnar sommaren i bräkenskogen.


Nu rostnar sommaren i bräkenskogen.

Detta är sista raden i en dikt ur Harry Martinsons diktsamling Tuvor 1973, som just nu utkommit i ny upplaga. Vilken är dikten?

Stefan Edman, författare och biolog svarar för ett förord till nyutgåvan av Tuvor, där han bl a skriver:

"Här kan man som vanligt njuta av Martinsons unika förening av fakta och fascination, de nyskapande orden och metaforerna. Och hans förundran över livets Gåta, "stämningen".

Harry Martinsons Tuvor har länge varit utsåld, men nu finns den. Tag och läs och förundras!

Rune Liljenrud

fredag 28 oktober 2011

Drömmen om en rymdens ”Noaks ark” lever vidare

I september 1945 samlades fem svenska ingenjörer och tekniker utanför Ludvika för att bilda vad som sedan skulle bli föreningen Atom-Noak. Bakgrunden var denna: Atombombsprängningarna över Hiroshima och Nagasaki hade övertygat de fem herrarna om att jorden nu stod inför sin egen utplåning i en kärnvapenkatastrof. En av dem (Gösta Rydbeck) hade kallat till mötet och föreslog nu att man skulle bygga ”en modern upplaga av Noaks ark, en ark som skulle gå till andra planeter för att komma bort från katastrofen, och fortsätta livets utvecklingslinje i andra omgivningar […]” Han ansåg att gruppen ”borde bilda ett bolag för intertellisk trafik.”

Föreningen Atom-Noak (FAN) kom att under årens lopp hålla ett stort antal möten där man hade intensiva diskussioner om sitt projekt som dock aldrig kom att realiseras. Höjdpunkten i deras verksamhet blev mötet den 12 mars 1948 då författaren Harry Martinson var inbjuden. Han delade i mångt och mycket deras farhågor men trodde inte på idén att rädda en liten grupp människor undan katastrofen med hjälp av en rymdversion av Noaks ark. Avstånden var för stora och människoliven för korta. Detta skulle Martinson återkomma till åtta år senare i Aniara - ett diktverk som han säkert inspirerades till genom sitt umgänge med bröderna i Atom-Noak.

De fem medlemmarna i Atom-Noak lyssnade på Harry Martinson och insåg med tiden att en exodus med ett Noak-rymdskepp inte var möjlig. Så här skrev en av dem (Gunnar Dahlby) i en artikel (”Martinson hade rätt – ett ljusår är en grav”) i Västmanlands Läns Tidning (1985-12-20):

”De kosmiska avstånden är omänskliga och förfärande. Vår tanke och våra mätningar överbryggar dem, men ingen levande varelse. För all framtid förblir mänskosläktet ensamt på jorden, kan inte besöka andra världar, får inte besök därifrån”.

Det var därför med stor förvåning jag nyligen läste en artikel i tyska Der Spiegel (nr 40/1.10.11), ”Reiseziel Zwillingserde”, där man beskriver avancerade planer på rymdfärder i enorma hastigheter. Genom att använda sig av fusionskraft med tungt väte (deuterium) som bränsle kan man komma upp i enorma hastigheter. Det skulle ta bara en vecka att färdas till Mars, vilket skulle göra att vi nu kunde etablera den skytteltrafik till denna planet som beskrivs i Aniara! En av hjärnorna bakom projektet är den 82-årige tysk-amerikanske fysikern Friedwart Winterberg som undervisar vid University of Nevada i Reno, USA.

I facktidskriften Acta Astronautica beskriver Winterberg i detalj hur ett sådant här rymdskepp skulle vara konstruerat. Små kulor av tungt vatten ska skjutas ut från farkosten och beskjutas med en protonkanon. På så sätt startas den fusionsvätebomb som finns ombord och som i sin tur ger en enorm drivkraft åt skeppet.


Diagram som visar rymdskeppet Daedalus.

Redan på 1970-talet var Winterberg rådgivare till British Interplanetary Society som då drev projektet ”Daedalus”. Detta gick ut på att man skulle sända ett jättestort obemannat rymdskepp till Barnards stjärna på 5,9 ljusårs avstånd från jorden. Projektet visade sig alltför dyrt och lades därför ned. Sedan två år tillbaka lanseras emellertid ett nytt projekt, ”Icarus”. Med fusionskraftens hjälp räknar man nu på fullt allvar med att interstellära färder med rimliga restider ska kunna realiseras.
Håller rymdskeppet Aniara på att bli verklighet? Ja, vem vet…

Den siste medlemmen i föreningen Atom-Noak dog 1995, men det är tydligt att tekniker och forskare än i dag håller föreningens idéer och visioner levande. Och Harry Martinsons Aniara fortsätter att fascinera oss alla.

Åke Widfeldt


Ett speciellt tack till Adrian Mann för tillåtelse att publicera bilden på Daedalus. Se www.bisbos.com .

torsdag 13 oktober 2011

Om psalm i text och ton - Harry Martinsons årstidspsalm "De blomster som i marken bor"


Inger Selander, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, har i sin bok "När tron blir sång" (Artos), ett kapitel om den enda nyskrivna sommarpsalmen i Den svenska psalmboken från år 1986, Harry Martinsons sommarpsalm "De blomster som i marken bor". Hon refererar till Harry Martinsons nära förtrogne Arne Forsberg, som i sin bok "Möten minnen människor" (Proprius), har ett kapitel "På livets grunder", som handlar om Harry Martinson.

Harry Martinsons sommarpsalm publicerades i Storkyrkobladet år 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna som nr 202 i Den svenska psalmboken, med musik av Erland von Koch.

Harry Martinson bar från sin barndom med sig en rik kunskap i den svenska psalmskatten och han anger som riktlinjer för sin psalmdiktning:

"Man skall aldrig vara rädd för traditionens bärande kraft - traditionen kan bli en belamrande tyngd men ger också stöd, den är pelaren som bär upp valven. Nutid - förgånget ska betraktas som kommunicerande kärl. Lyft traditionen mot ljuset, ta den i din famn. Också en liten brytning, accentförskjutning eller ändring av tonläget kan betyda förnyelse. Traditionen är källan."

I Aniara finns en verklig psalm. Det är den blinda poetissans sång...

Hur svårt att tro på livet efter detta.
Hur rätt att önska livet efter detta.
Det är att visa glädje vid att leva
och lust att till dess skönhet återvända,
och inte bara dö som strandens slända.


Psalmdiktaren Anders Frostenson ställde samman några strofer ur Aniarasången till en psalm, som efter ett par ändringar godkändes av Harry Martinson. Den finns nu som nr 721 bland läsepsalmerna i det år 1974 antagna psalmbokstillägget. Frostenson anser att den är ett av dess väsentligaste bidrag, skriver Inger Selander.

Hur svårt att ena tron med livets dagar.
Och nådens ordningslag, hur svår att fatta
för den som aldrig talat med de döda.
Hur svårt att tro på livet efter detta.

Hur rätt att önska livet efter detta.
Det är att visa glädje vid att leva
och lust att till dess skönhet återvända,
och inte bara dö som strandens slända.

Hur lätt att tro på livet efter detta.
Hur rätt att livet före dödens sätta,
fast endast en har lösts från dödens binda
och mött sin Gud och vittnat för de blinda.


I diktsamlingen "Dikter om ljus och mörker" finns en "kosmisk psalm", en dikt med titeln "Psalm". Harry Martinson kallade den en psalm för tvivlare:

Död skapelse grundlade världen
och levande skapelse förde
tillsammans de ämnen och safter
som solen med värme berörde.

Den yttersta skapelsehärden
vet ingen, ej var den sig gömde
ej hur den i gåtfulla världsrum
sin gåta förstod och bedömde.

Om tidernas ursprungsgestaltning
tar tusen av år att ens fråga.
Nu gäller det modet att leva
att död och förgängelse våga,

att plötsligt när ingenting stämmer
se löftenas grunder försvinna.
Att ställd inför kraven som skrämmer
sin tillförsikt söka och vinna.

Denna Harry Martinsons "Psalm" ur "Dikter om ljus och mörker" har Prudentiusrytm och kan sjungas på den medeltida psalmmelodin 623 i Den svenska psalmboken från år 1986. (Aurelius Prudentius, 348-ca 410, romersk ämbetsman, hymnförfattare).

Inger Selander visar i sin bok "När tron blir sång" hur Harry Martinsons årstidspsalm är djupt fotad i hans naturlyrik. Hon jämför med detaljrikedomen av blommor och insekter i prosaböckerna "Svärmare och harkrank", "Midsommardalen" och "Utsikt från en grästuva" och finner en mängd martinsonska sommardikter ljuda resonansiskt i sommarpsalmen, såsom dikten "Blad" ur "Nomad" och "Paradisdikter" ur "Dikter om ljus och mörker".

Gudsbilden i Harry Martinsons sommarpsalm får feminina drag, inte minst genom bilden av solen som kosmisk kvinna sömmande ett sängkläde, som en metafor för sommargrönskan. Vintern i naturen är ett själstillstånd, "själens vinterdagar" och "vinterns långa själanöd".

Till belysning av psalmen väljer Inger Selander en prosadikt från "Ur de tusen dikternas bok", som hon finner ligga stämningsmässigt nära psalmen:

"Blomsterängar illustrerar livets lyckligaste läsarter, medvindgungande blommor som sitt bildspråk och med flyktiga fjärilar som skiljetecken. De upphäver på nytt varje ögonblick med sin flyktighet som i förbifarten plockar undan och tar med sig de påsmygande dödstankarna. Denna lysande upplösningsprocess då melankolierna går under bland de tusen rastlösa solglimtarna som snappa bort dem och förtär dem med små tungor av sol är ett livsspel som helt upptar ögon och öron. De strider om ens sinnen, segrar aldrig, men kastar tusen segerglimtar. Så samlar ängarna åt sinnet lyckliga sommardagar, framställda under minuter, levande under år som minnets blomma."

Harry Martinson: Ur de tusen dikternas bok


Psalmbokskommitténs uppgift inför en ny psalmbok 1986 var att ta fram nya psalmer och koraler för vår tid, fria från de traditionella schablonerna. En önskan hos kommittéledamöterna var att i enlighet med en kulturöppen linje inom kyrkan införliva modern lyrik med psalmboken. Harry Martinsons psalm "De blomster som i marken bor" kom till 1973 efter direkt uppmaning av psalmkommittén. Hur gudsbilden i psalmen tolkas beror på vars och ens förståelse eller art av beläsenhet och referensramar, skriver Inger Selander och bland olika tolkningar nämner hon också den som Göran Bexell föreslår:

"Bl.a finns associationen att sommaren i kontrast till vintern står för uppfattningen att det är barmhärtigheten, godheten och 'livets Ande' eller 'livets Gud' som skänker tillvaron dess djupaste innebörd. Från detta kan människan komma bort, liksom i Aniara, vilket leder till det som 'vintern' står för: förfrysning och död. Den inställning hos människan, som bäst svarar mot sommaren, är barmhärtigheten och fromheten."

Göran Bexell disputerade i etik 1975 och blev år 1990 professor i samma ämne vid Lunds universitet. Han var dekanus för den teologiska fakulteten 1995-1999 och ordförande i områdesstyrelsen för humaniora och teologi 2000-2003. Han var rector magnificus för Lunds universitet under åren 2003-2008.


Erland von Kochs melodi till Harry Martinsons psalm kom till i samband med en pristävling, anordnad av förlaget Verbum, för att få fram nya melodier till de nya texterna.


De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.


En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud.



Svensk Psalm 202 av Harry Martinson placerades år 2000 på Psalmtoppens förstaplats i en omröstning vid Allmänna Kyrkliga Mötet i Göteborg.


Rune Liljenrud

fredag 7 oktober 2011

Hatet i den isländska "Njals saga" och i Harry Martinsons "Nässlorna blomma"


Bengt E. Anderson, journalist och fil. dr., framlade år 2000 vid Göteborgs universitet en akademisk avhandling för avläggande av filosofie doktorsexamen ”Att rannsaka en barndom. Harry Martinsons Nässlorna blomma: Tillkomst och tematik”.

I doktorsavhandlingen finns ett kapitel som handlar om "Strategier för överlevnad" och "Det vanmäktiga rasande hatet mot hatet". Bengt E. Anderson skriver:

"Hatet som inslag i berättelsen exponeras först i Tollene-kapitlet där Martin på sin frisöndag under färden till Norda med full kraft, både verbalt och musikaliskt, ger uttryck för sina bittraste känslor, men det är under skildringen av Norda-besöket, som hatets natur och konsekvenser diskuteras på djupet i en längre passus, och ges status som ett exempel på en universiell och förödande felkonstruktion hos människan."

Harry Martinson använder i Nässlorna blomma ett citat ur Njals saga som exempel på hat i den isländska litteraturen och i avhandlingens omfattande notapparat redogör Bengt E. Anderson urförligt för episoden.



Också Jöran Mjöberg, litteratur- och kulturskribent, skriver i sin bok Kvinnoöden i vikingatid (Carlssons) om Harry Martinsons referens till hatet i Njals saga:

"Präglat av personlig fascination inför det som händer här i sagan är Harry Martinsons referat i Nässlorna blomma, där han grips av hatet som motiv: det var så bestickande, säger han, ett hat som alltid hade de mest slående orden: Sagan om hatet är alltid skön. Hatets dramer lyste med ouppnåelig glans från djupet av årtusenden. Varför? Kulturen var en hatkultur och som en hatkultur skulle den dö, stolt och värdig."

Försonande rymd

I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.

Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det upp för mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.

HARRY MARTINSON: Ur de tusen dikternas bok
Inledning av Stefan Sandelin


Texten har översatts av Robin Fulton och har rubriken "Reconciliation"
In a village where I lived there was a farmer I hated.

HARRY MARTINSON
CHICKWEED WINTERGREEN
SELECTED POEMS
Translated by Robin Fulton
Introduction by Staffan Söderblom
Bloodaxe Books Ltd

Rune Liljenrud